Parallellt med höstpremiären för Sveriges radios filmkritiska flaggskepp Kino, har svenskar tagit ton om film på två andra ställen. Dels snabbrapporterade Per Perstrand och Martin Degrell från filmbranschens årliga skåneresa till Malmö filmdagar på Weird Science (och diskuterade precis som Kino bland annat Samuel Frölers pungchock i Till det som är vackert, ett mångbottnat ämne jag lovar återkomma till), dels kom också Billy Rimgards och Tobias Norströms kulturpodd Ober dictum igång för hösten med en rundvandring i den filmiska arkitekturen i Inception.

Roligt med dessa första steg mot en formatmässig breddning av det svenska samtalet om film.

Jag har sett tre filmer av den kubanske regissören Tomas Gutierrez Alea. Alla extremt olika. Först såg jag den lite löjliga nittiotalsfilmen Jordgubbar och choklad, sedan det intressanta men lite svårgenomträngligt teoretiska marxistkollaget Minnen från underutvecklingens tid från 1968. Och ikväll såg jag och Jacob Aleas uppslagsrika genombrottsfilm En byråkrats död (trailer) från 1966, en komisk drift med både kommuniststatens kafkaeska byråkrati (en borgerlig kvarleva enligt Alea) och det kubanska svaret på Mad men-byrån: en fabrik för propagandaaffischer med knutna nävar. Parallellt med huvudpersonens vansinnesfärd bland blanketterna jobbar hans kollegor ironiskt nog med en kampanj för att stoppa just byråkratin.

Även om En byråkrats död innehåller en mängd hyllningar till både Hollywood och europeisk konstfilm, brukar Alea kategoriseras i den filmrörelse som benämndes “third cinema” och var ett i första hand syd- och mellanamerikanskt försök att uppfinna ett antikolonialt sätt att göra film som stod fritt från dessa två globalt helt dominerande traditioner. Här kan man läsa Fernando Solanas och Octavio Getinos upproriska tredjefilmsmanifest “Towards a third cinema”, som i ett svenskt perspektiv är extra intressant av två anledningar:

1. Solanas och Getino nämner den svenska stumfilmen som ett exempel på en filmisk nationell särart som existerade innan de två ovan nämnda traditionerna slukade allt.

2.  Solanas och Getino lyfter fram Sveriges 20 000 biografer utrustade med 16mm-projektorer (och Frankrikes 30 000 dito) som en möjlig internationell distributionsväg och intäktskälla för den revolutionära gerillafilmen. Vet att 16mm-formatet ansågs revolutionärt även här hemma – om jag inte minns fel var det Widerberg som fick hård kritik för att han valt att distribuera en av sina filmer på 35mm.

En sak till förresten, om den här Kvinnan i mitt liv-visningen. Alla regissörerna var ju där själva, och efter en av filmerna skämtade en av dem om hur dålig fotograf hon var. Som om det vore en charmig brist, nästan något positivt. Att hon inte brydde sig om prålig form eller manlig teknologi, utan bara om “innehåll”. Det är märkligt att en sådan attityd är gångbar. Tänk er en författare som självsmickrande ironiserar över hur dålig hon är på att skriva.

(På bilden Agnès Varda, filmare och fotograf.)

Det blir allt lättare och billigare att göra film, det har vi skrivit om förut. Leder teknikens under till avprofessionalisering eller vitalisering? Eller till parallella filmvärldar med fruktsamma gränssamarbeten? Det lär hur som helst leda till att fler filmer aldrig får biopremiär.

Glädjande nog visar SVT i veckan under rubriken Frizon fyra svenska indiefilmer som saknar biodistribution. Ingen av dem har fått produktionsstöd från filminstitutet men väl från andra filmfonder. En av filmerna, Hanna Skölds Nasty old people, fick en del uppmärksamhet när den hade premiär på Pirate bay. Framtidens melodi (bilden) hade en mer konventionell premiär på Göteborgs filmfestival, medan Knäcka bland annat visats på Buff. Vi har skrivit om båda filmerna tidigare i FLM. Anders Hazelius och Niklas Holmgrens Främmande land kände jag däremot inte till sedan tidigare.

Frizon ser ut att bli en återkommande satsning, tyvärr finns inte filmerna på Svt play.

2008 gjorde SVT och SFI en gemensam satsning på korta dokumentärer under namnet ”Folk i bild”. Primetimeplaceringen i tablån som garanterade miljonpublik för åtta 13-minuters personporträtt var lovvärd, men de flesta filmerna lämnade en hel del att önska. Nu repriseras projektet i en lätt genusmodifierad form, under rubriken ”Kvinnan i mitt liv”. De åtta kortfilmerna om ”starka kvinnor” som premiärvisades igår kväll på Filmhuset ska snart börja sändas på SVT, och även om den konstnärliga gestaltningen ganska genomgående är lågkaratig blev det ändå snäppet bättre den här gången.

Inte helt oväntat fanns det bland de kvinnor som filmskaparna valt att porträttera två egna mammor: Ronja Yu filmar sin kinafödda mor i den rörande men tilltalsmässigt dissonanta Flickan från stålverket och Hans-Erik Therus sin villamamma i hemmafilmen Tryggare kan ingen vara. De tatuerade systrarna i Malin Anderssons Blodskärlek är visserligen inte regissörens egna, men mer intressant blir det i filmerna som söker sig bort från familjära tolkningar av rubriken.

Före detta fotomodellen Johanna St Michaels Bilder av Dina, ett porträtt av St Michaels gamla agent i Los Angeles som senare förskingrade sina klienters pengar är intressant men slår in lite öppna normkritiska dörrar. Rebecka Rasmussens En bondes längtan är en rätt oemotståndlig feelgood om en transexuell skånsk bonde som förnöjt konstaterar att hennes skugga ser ut som en kvinnas trots att hon ännu väntar på sin könskorrigerande operation. Lika lättsam och nästan lika hjärtevärmande är Åsa Blancks och Johan Palmgrens Kärlek utan slut om ett par som var ihop som unga och återförenades som änka och änkeman, och 60 år efter uppbrottet gifte de sig. En fantastisk historia som tyvärr slarvas bort lite på grund av förvirrande dramaturgi.

Ett bröllop skildras också i Tora Mårtens lyckade Till Maria, här mellan två Situation Stockholm-försäljare som bestämt sig för att reda upp sina liv tillsammans. Det säger något om samtidens dokumentärfilmsfilosofi att Till Maria faktiskt är den enda av de åtta filmerna som inte bara via intervjuer återberättar en livshistoria utan också har tagit med kameran till en laddad situation. Den darrande nervositeten när de kantstötta finklädda ska byta ringar vid altaret skapar en filmisk ögonblicksnärvaro som är djupt gripande. 13 minuter lämpar sig bättre för precisa utsnitt än biografier.

Även om den knappa kvarten här inte riktigt räckte till för att stilla nyfikenheten var den mest fascinerande filmen i serien ändå Kontraktet, Lina Mannheimers stundtals visuellt slagkraftiga skildring av relationen mellan en dominatrix och hennes underlydande – Beverly har skrivit på ett avtal där hon avsäger sig sin frihet och låter författaränkan Catherine Robbe-Grillet bestämma allt. Lite typiskt bara att filmen som utspelar sig i Frankrike är den enda som använder suggestiv ljussättning, tydligt iscensatta inslag och intellektuella karaktärer.

Självklart var det lätt att få prestationsångest. Rasisterna har sedan Riefenstahls trampolinsekvens ett tungt filmhistoriskt ok att bära på. Men nu när Sverigedemokraterna har lagt 1,5 miljoner på en reklamfilm (eller rättare, betalat ett hemligt produktionsbolag) saknas saltomortalerna.

Istället har filmen hämtat sin inspiration från ett av den tidiga filmens urmotiv – den korsklippta jakten. I D W Griffiths klipptekniskt epokgörande Nationens födelse skildras hur Klu klux klan skyndar mot en utsatt stuga. Då är det förvisso bara en part som jagar, men den dramatiska uppbyggnaden är densamma som i SD:s variant: en pensionär med rullator och ett hotfull hord av burkakvinnor med barnvagnar som rusar ikapp mot en pengahög. Vem hinner först?

Tonläget i filmen är lika obehagligt som överaskande. Till skillnad från Dansk folkepartis valvideo från 2007 (som förvisso betonar samma konflikt, men ändå främst spelar på nostalgi) och Nationella motståndsrörelsens sevärda dokumentation av ”Bondens dag 2010”(där nassarna fridfullt skyfflar gödsel i en svinstia mellan högtidstalen till den ariska rasen) så fokuserar Sverigedemokraterna på hotet från den främmande flocken (tänk Jud süss, 300, random västernfilm eller Sagan om ringen). Den ödesmättade musiken, den dramatiska monologen och low key-ljussättningen minner också snarare om Piratpartiets grabbiga actionfantasier om ”vi mot dom” än om den rågblonda folkhemsnostalgi som sägs attrahera en arbetarklass som känner sig sviken.

Det kan väl inte vara så man vinner marginalväljare?

Uppdatering:
Nu står det visst klart att TV4 inte kommer att visa filmen, och många tror att det var det som var planen från första början. Verkar rimligt, och det kanske gör filmen till ”smart” eller något. Mår lite illa.

Så här ser höstnumret av FLM ut. Ett fullspäckat dubbelnummer som finns ute i butik 10 september.

På den dvd som följer med nya numret får Lars von Triers mytomspunna film Dimension världspremiär. På skivan finns ytterligare 11 nordiska kortfilmer från de senaste 25 åren, av bland andra Roy Andersson, Aki Kaurismäki, Joachim Trier och Thomas Vinterberg.

Dubbelnumret innehåller också massor av läsning. Bland annat ett samtal om klasskildringar i svensk film, ett farvälreportage om videobutiken, utdrag ur Nils Petter Sundgrens kommande memoarer och en lång intervju med Kristian Petri om hans nya film Ond tro.

Och mycket, mycket mer.

Prenumerera och få numret först av alla här!

Hemma efter fyra branschmingliga dagar i Skånes huvudstad. På bilden sitter jag hemma hos min syrra och har klätt upp mig för att skriva om Afghanistandokumentären Armadillo. Läs i dagens Expressen.

Precis som i Danmark, där vänstern ser Armadillo som ett argument för hemfärd och högern tolkar den som en hjältedokumentär om vores tapre drenge, verkar filmen få ett gott mottagande i Sverige. Hynek Pallas tycker att markkontakten lyfter den från dokumentär debattfackla, Johan Croneman förblir känslokall inför onödigt krigsestetiserande men tillstår att fotot är ”avslöjande och mycket vackert”, och Emma Engström efterlyser en liknande svensk film om vår egen ”närvaro” i Afghanistan. Det är intressant att det känns som en total omöjlighet. Vem skulle göra den liksom?