Så passande att Lifetimevinnaren Susan Sarandons senaste film påminner om ett drama från Lifetime. Äsch, det där var plumpt, men visst är det lite olyckligt att Stockholms filmfestival har oturen att hedra Sarandons långa karriär med just The greatest. Inte för att hon gör bort sig på något sätt i filmen utan för att det är ett förvisso stundtals rörande men framför allt skriande konventionellt familjedrama om sorg. Mamman går upp i sorgen, pappan försöker vara stark, den kvarvarande sonen försummas. Det är givetvis inget fel med en sådan rollfördelning, men eftersom vi sett den så många gånger förut medföljer en del krav och The greatest har tyvärr inget märkvärdigt att erbjuda i manus- eller regiväg som sjuder liv i den. Och till skillnad från exempelvis In the bedroom saknar den minnesvärda skådespelarinsatser. Eller jämför för den delen med Sarandons insats i likaledes mollstämda In the valley of Elah, vilket inte heller var första gången Sarandon spelat ledsen mamma (I varsamma händer och Moonlight mile). Jag unnar henne verkligen att göra något annat. Tur att Oliver Stone redan gett henne en roll som investerare med Long Island-accent i Wall street 2 som kommer nästa år.
