Du kanske tycker att svenska skådisar är pinsamt fyrkantiga, men prova att se dig omkring. Ibland blir det inte bättre än så.
Inget är så kliché som begreppet ”kliché”. Gud vad jag hatar det. Jag använder det naturligtvis själv, ganska ofta dessutom. Det är det som är så tröttsamt med termen; när man väl känner till den så kan den appliceras på väldigt mycket. Och ju fler filmer man ser, böcker man läser, låtar man hör – desto mer tvingas man sortera in i kliché-mappen. Så följer ens kulturkonsumtion en exponentialkurva rätt ner i depressionen. Ingenting får man älska förbehållslöst, om man är en modern kvinna med 120 högskolepoäng inom estetiska vetenskaper.
Men, de allra flesta människor har väl ingenting emot dem. Klichéerna. Schablonerna. Stereotyperna. De allra flesta människor anser nog att det är en välfunnen bild av lycka, när Michael Nyqvist springer ut på ett rapsfält och sträcker armarna mot himlen. De allra flesta människor nickar nog igenkännande när Lennart Jähkel porträtterar en norrlänning (ytterligare karaktäristik överflödig). De allra flesta människor ser nog en Beckfilm och tänker att ”det här var väl ett stimulerande persongalleri!” Nä. Så vet jag i ärlighetens namn inte om de tänker.
Själv brukade jag sitta på min kammare och bespotta dessa, och andra svenska filmklichéer. På något vis blev jag mer illa berörd av dem, än av Hollywoods frekventa övergrepp mot min intelligens (jag är en sån som blir glad om Pretty woman ska gå på tv). Det är alltid svårt att gå med på någon annans skildring av ens eget kvarter. Jag tittade helt enkelt på de här svenska filmerna och tänkte: Jag bor här. Jag talar det här språket. Jag känner det här folket, och ni LJUGER! Ja, just så.
Klichéerna var provocerande därför att de var lögner, desinformation, barbariska simplifieringar. Men så en dag beslutade jag mig för att lämna kammaren och bege mig ut på promenad. Bäst som jag gick där på landsvägen, hände något mycket oväntat: Jag såg honom. Mitt i den skånska myllan stod han, Mannen på rapsfältet! Våra blickar möttes. Det var förvisso inte Michael Nyqvist. Och han sträckte inte armarna mot himlen, istället var händerna frenetiskt upptagna av en obscen aktivitet i de nedre regionerna. Men hallå, här var i alla fall en människa som stod på en åker och bejakade livet, i den verkliga verkligheten. Efter denna lilla episod kom jag att betrakta min omgivning med nya ögon. Kanske var egentligen allting precis så som i filmerna? Och mycket riktigt. Poliserna som patrullerade på Nobeltorget tycktes samtliga vara regisserade av Harald Hamrell. Mina norrbottniska fränder var bondska, burdusa och jävliga på fyllan. Överallt såg jag tillyxade karaktärer, teatrala känslouttryck, styltiga dialoger. ”All the world’s a stage”, skrev Shakespeare. Men jag tror bestämt att hela världen är en svensk filminspelning. Kanske är det inte förljugenheten, utan sanningshalten i klichéerna som provocerar. Kanske måste vi våga tänka tanken att Kay Pollack har en resonabel verklighetsuppfattning. Det står en man på rapsfältet, vare sig vi vill eller inte. Bejaka!
