Flattaktik

När hennes naturromantiska nudistfilm Dyketactics fick premiär 1974 kallades den världens första lesbiska film. Men hennes experimentella anslag har fått andra att kalla henne fascist. Queerfilmsveteranen Barbara Hammer har alltid splittrat publiken.

Varifrån kom inspriationen och modet att göra Dyketactics?
Till viss del var jag influerad av hippierörelsen och jag uppfostrades utan religion så jag har aldrig varit sexuellt hämmad. Jag tänkte att kläder handlade om seder och var mer konstruerade än kroppen. Eftersom den lesbiska inte blivit representerad så ville jag gå bortom konstruktioner och förklädnader. Vi fick också tillgång till att filma på mark som ägdes av en självutnämnd häxa i norra Kalifornien, så vi hade inga restriktioner när det gällde kläder. Jag ville visa en mångfald av kvinnokroppar – i Double strength också den åldrande kroppen. En vän i San Francisco visade och förklarade den kvinnliga sexuella responscykeln för mig och det var en viktig bakgrund till Multiple orgasm.

Dina 70-talsfilmer har förknippats med kulturfeminism och essentialism. Hur tänker du kring det?
Jag tycker inte om att bli kallad för essentialist för det förminskar helhetsidén bakom mitt arbete som inte handlar om att kvinnan bara är en del av naturen, bara biologisk. Men jag var en del av feminismen som sökte efter förhistoriska kvinnliga symboler och tecken, efter kvinnors kultur. Jag hade en kort flört med gudinnekulten och de filmerna kommer att visas på mina retrospektiv så jag såg nyligen om dem efter40 år – och de är inte dåliga! Jag tycker att vi behöver omvärdera den rörelsen.

Samtidigt förknippas 70-talet och kulturfeminismen med porrmotstånd.
Jag har aldrig varit emot porr. Jag försökte en gång. Jag deltog i en demonstration mot Story of O, men insåg att jag inte visste vad jag protesterade mot så jag gick in i biografen och såg filmen istället. Men jag har alltid sagt att mina filmer är erotiska – inte pornografiska. Skillnaden är att mina filmer handlar om att väcka åskådaren till liv i sin kropp, taktilt, genom en kinestetisk medvetenhet som du inte hade innan du såg de här bilderna. Min intention var inte att skapa medel för sexuell upphetsning, filmerna kan så klart användas så, men jag har svårt att tro att det kan funka – såvida du inte älskar montage.

I sin bok om den feministiska filmrörelsen noterar B Ruby Rich att kvinnor undvek att skildra sex under 70-talet – med undantag för dina filmer. Tror du det är på grund av sexet som dina filmer inte har uppmärksammats så mycket förrän nu med retrospektiven i New York och London?
Jag tror det. Vid flera tillfällen när mina filmer var på väg att uppmärksammas stort så ställdes det in. Det kändes som ett tomrum. Jag tänker på mig själv som en lesbisk ensamvarg. Jag har alltid fått rättfärdiga och förklara mina filmer och publiken har varit väldigt splittrad. En gång när jag visade Superdyke i en kvinnobar skrev någon ”fascist” på afischen. Men det var inte bara representationen av nakenhet utan också det experimentella. De lesbiska ville hellre ha en spelfilm med romantiskt slut.

Barbara Hammers självbiografi Hammer! Making movies out of sex and life kom i våras. Under 2010 visas hennes filmer i stora retrospektiv på Museum of Modern Arti New York, Tate Modern i London och Reina Sofía i Madrid.

Din kommentar