Trevligt att råkas, vad är din favoritfilm?

Utifrån Jim Emersons anekdot om en kvinna som under en nyårsfest berättade att The king’s speech var den bästa filmen hon sett, skriver Kristin Thompson roligt och intressant om det där som alla som tänker mycket på film säkert kan känna igen sig i: det frustrerande i när ”vanliga filmtittare” frågar om vilken som är ens favoritfilm.

Thompson har rört sig ifrån att helt kort utnämna Jacques Tatis Playtime till sin favorit, eller att nominera några kandidater (i hennes fall Spelets regler, Ivan den förskräcklige, Sent om våren och Playtime), till att istället nämna någon storfilm som hon har gillat på den sista tiden (i hennes fall True grit och Toy story 3). På så sätt klarar hon sig igenom en situation som lätt blir pinsam för både henne och den ”vanliga filmtittaren” som antagligen aldrig bekantat sig med – eller ens har hört talas om – Renior eller Ozu, men antagligen har sett och kanske har något att säga om True grit.

Precis som Thompson får jag jätteofta denna fråga (oftast på barer och fester, ifall jag svarar ”filmkritiker” på den där ”jaha, vad sysslar du med då”-frågan som i Stockholm regelmässigt avlöser varje bekantsskaps initiala avhandling om ens status på bostadsmarknaden). Precis som hon tycker jag det ofta är en väldigt jobbig situation.

Dels av samma skäl som Thompson anger: frågan är i regel en konversationsdödare. Men också, måste jag ju erkänna, av fåfänga. ”En enda film kan såklart inte representera hela min mångsidiga och utsökta filmsmaks alla nyanser!”, tänker jag och börjar svamla något korkat om att det inte är så lätt att välja.

Om jag säger Persona eller Hiroshima, min älskade så framstår jag som en gymnasist som just börjat låna dvd:er på folkbiblioteket. Om jag säger Paraplyerna i Cherbourg som en hopplös tönt. Om jag säger Dolt hot som en insnöad filmvetare, och om jag säger Je, tu, il, elle som en snobbig elitist och dessutom kommer den jag pratar med inte uppfatta vad jag sa. Eller Poetens blod… ja, ni hör ju själva hur det skulle låta.

Från och med nu ska jag därför ta efter Thompsons strategi och säga: ”Jo, på den senaste tiden har jag uppskattat Black swan och Svinalängorna.”

Vad brukar ni svara på den frågan?

Det finns 33 kommentarer

  1. Martin

    Känner igen mig precis. Man blir lätt svårimponerad om man har sett ”för mycket film”, vilket gör en filmkonversation oftast omöjlig med folk som har ett mer sansat intresse för film. Det känns tråkigt att såga någons favorit, så det låter jag numera bli att göra.

    När det gäller favoritfilm är jag alltid ärlig och svarar Midnight Cowboy eller Punch Drunk Love beroende på humör. Fler brukar känna till den förstnämnda.

  2. Henrik Emilson

    Hajen. Alltid. Men jag känner igen den jobbiga frågeställningen. Ännu värre är frågan ”sett något bra på sistone?” Eftersom man ser flera filmer i veckan, i regel 1-2 månader innan premiären, vilket skapar en sorts konstig tidsförskjutning.

  3. Markus Amalthea Magnuson

    Kul att du skriver om denna synnerligen obekväma sociala situation, tänker faktiskt på det hela ganska ofta. Är alltid så problematiskt att ha läst för många poäng filmvetenskap eftersom så många då tror att man kommit fram till vilka som är de bästa filmerna eller något liknande, man får liksom bli representant för hela etablissemangets (underförstått elitistiska akademiker) syn på vad som är bra och dålig film/konst/smak.

    Har mer än en gång mötts av agg kring sådana här konversationer, anklagelser om snobbism, uttalat men också hängande i luften. Jag tror också att det är något som är symptomatiskt för humaniora, att många har en inneboende skepsis mot studier av kultur, att kultur i alla lägen bör handla om vad man tycker om verken vilket är högst subjektivt och att det därför i stort sett inte går att studera.

    Minns att flera av de som hoppade av filmvetenskapen under grundkursen gjorde det för att de blev helt överraskade av kursinnehållet, de hade trott att vi skulle se film och tycka till om den. Att akademiska filmstudier sällan handlar om tyckande är något som många inte känner till.

    För att knyta ihop allt detta och hoppa tillbaka till frågan: jag brukar svara att jag gillar så otroligt många filmer att det är väldigt svårt att säga, men också nämna filmer jag sett på sistone som jag gillar. Däremot har jag det kanske lite lätt för mig eftersom jag är ett mycket stort fan av science fiction som ju enligt mångas kompass är väldigt folkligt eftersom det är så populärkulturellt. Det är inte svårt att hitta människor ur alla läger som är villiga att prata typ Blade Runner och X-Files :)

  4. Peder

    Det är absolut en fråga man ofta får, och som allt som oftast är svår att svara på. Det är inte alltid man har en enda ”den bästa”, utan flera specifika filmer som var för sig ”är bäst” på sitt sätt: någon kanske känns mest, medan en annan utmanar ens tankar om vad film kan vara.Så ja, frågan bör troligen ofta formuleras om i svaret.

    Nu råkar jag ha ett konkret svar: Den tunna röda linjen. Det brukar också fungera som lite av en konversationsdödare. I oinvigdas ögon är det en krigsfilm, vilket är lite märkligt att ha som favoritfilm. De som sett den men inte, så att säga, är van vid denna typ av film anser att ”det händer ju inget”. De få riktigt filmintresserade personer jag springer på tycker å sin sida inte att den är tillräckligt ”filmkulturig” för att vara någons favorit.

    Håller dock med Markus. Som filmvetare förväntas man antingen ha svaret på frågan, alternativt så är skepsisen så stor att svaret man ger oavsett kommer avfärdas som för kulturellt.

  5. Stefan Ramstedt

    Jag var med om denna situation i torsdags. Då svarade jag att jag gillade Rivette, men också Stallone. Personen jag pratade med hade självfallet ingen aning om vem den förstnämnda var, men det kändes ändå rätt bra och jag tror jag kommer att fortsätta med en ”dålig” och en ”elitistisk” film. På så sätt dödar man inte någon diskussion, om nu det är vad man önskar. Jag har förresten väldigt många dåliga erfarenheter av att svara ”Godard”, på denna fråga. Så det rekommenderar jag inte.

  6. Jonas

    @Martin: Älskar också Punch drunk love!

    @Henrik: Måste nästan säga grattis. För Hajen är ju, i ett rent socialt hänseende, nära nog det perfekta svaret. Väldigt många har sett den, i stort sett alla känner till den, få blir trampade på tårna eftersom det är en film som går hem hos många olika grupper – från de relativt ointresserade, via nördarna, till de hårdkokta cineasterna.

    @Markus: Gillar såklart också massor av ”folkliga filmer”, funkar ofta jättebra att prata tex action eller romkom med ”vanliga filmtittare”. Men när det handlar om ”favoritfilm” måste jag, om jag ska vara i alla fall anständigt ärlig, ändå retirera till den europeiska högkulturen hehe.

  7. Jacob

    Jonas: Men din favoritfilm är ju Bande à part? För övrigt känns det som om favoritfilmer måste ses innan man fyllt 21. Men själv brukar jag svara med det bästa jag sett den senaste tiden.

  8. Hynek Pallas

    Hm. Personligen upplever jag att frågan – som mårten blomqvist skrev om i DN häromåret – ”vad ska man se nu” är mycket vanligare när man svarar filmkritiker som yrke än vilken som är all time favoritfilmen. Senaste igår hände det faktiskt. Ett sådant samtal – som snabbt leder till hatiska kommentarer om tillståndet i svensk film – är ofta rätt givande eftersom det finns saker vi kan prata om istället för att jag mässar på. Dvs om jag inte hänvisar till någon bulgarisk doku jag hittat på nätet, utan till en biorepertoar-snackis som Black Swan.

    Men jag svarar lite olika på favoritfilmsfrågan. Notting Hill är standard och brukar leda till att jag snabbt får prata om något annat än film. Vilket på fester i 9 fall av 10 är rätt skönt.

    Annars håller jag med Jacob. En favvofilm har man sett innan man fyllt 21, man har garden nere och kan bära med sig filmen i affekt – och ändå prata kärleksfullt intellektuellt om den.

    Den enda gången jag lagt till en ”på senare tid” film är fö Dogtooth, för inte så länge sedan, och det hjälper ju knappast i någon social triangel på Babylon.

  9. Jonas

    @Peder Visst, det är lite motsatsen till Hajen i social gångbarhet, hehe.

    @Stefan En hög/låg-kombination kanske kan vara något, även om det lätt kanske känns för ”uttänkt”?

    @Viggos skägg: Hehe, alltså bilden när fallskärmen ligger i vattnet och helikoptern långsamt sänker sig ner över havet är en av filmhistoriens allra bästa.

    @Hynek: Jag gillar också frågan ”vad ska man se just nu”, eftersom den ju faktiskt går att svara på! Man känner sig som en duktig och flitig kritiker efteråt.

  10. r

    Fanny och Alexander är rätt bra val. Alla svenskar har sett den, många har berörts av den, samtidigt som den är en finkulturell toppfilm som ju är bra på riktigt.

  11. Mack

    Lol inlägget innehåller väl inga som helst prov på filmkunskaper? Handlar om dos och don’ts i sociala sammanhang?

  12. Stefan Ramstedt

    Jonas: Jo, jag vet. Men i mitt fall ställs oftast inte frågan som ”Vilken är din favoritfilm?”, utan istället som ”Jasså, du är filmintresserad, då ser du väl bara på Bergman va?”, vilket direkt leder mig till att köra med den diplomatiska kombon. Det är dock, precis som Hynek säger, inte varje gång man har lust att snacka film på krogen, och då lutar det nog mer mot något jag uttalar på kass franska.

  13. Hynek Pallas

    Så här är det: vill man nu vara social, berikad, OCH samtidigt prata ”film”, svarar man valfri HBO-serie och kan prata tills efterfestkatterna går hem.

    För om svenskar har en gnutta filmkultur kvar så är den förflyttad till teveserierna. (HBO= Man får fortsätta att titta på teve, men ändå känna sig smart och bildad). Och eftersom dessa uppskattas av fler, och alltså i bredare lager, kan diskussionerna involvera fler personer och blir både roligare och mer givande.

  14. Stefan Ramstedt

    Hynek: Det där har jag aldrig tänkt på förut. Beror förmodligen på att jag själv är kass på att glo på TV, men det kan mycket väl stämma. Men hur är det i andra länder? Har du några bra exempel på ställen där man fortfarande kan diskutera film? Så jag vet vart jag ska flytta om jag någon gång blir social…

  15. Hynek Pallas

    Film är inte den självklara kulturella referenspunkt den var på säg 60-talet. Visst har folk i Stockholm sett och kan prata om de mer uppenbara snackisarna på repertoaren, men att gå utanför dem – att referera bakåt, eller till mindre känt i samtiden – är ofta döfött. Där har teveserierna en mycket starkare roll. Så värst stor skillnad upplever jag inte att det är någon annanstans, men naturligtvis gör det större filmutbudet (på bio) i superstäder att det är lättare att prata om film som film.
    man kan i alla fall referera till saker som folk kan tänkas gå och se utan att ladda ner eller leta sig fördärvade.

    Och tidigare upplevde jag att min generation i Prag var otroligt mycket mer filmkunniga när det gällde de gamla auteurerna än mina svenska ditos. Samma sak i Polen. Tror knappast det gäller för de yngre dock.

    Hur som: sett till vad som är socialt gångbart och vad som blir till intressanta diskussionerna märker jag att teveserierna fungerar bättre än både film och litteratur numer. Till och med den tröttaste småbarnförälder knarkar (kanske just därför) serierna.

  16. Karoline

    Jag förstår inte riktigt vad problemet är, att prata film verkar i alla lägen roligare än prata typ bostadsmarknaden i Stockholm eller andra trista kallpratsämnen. Om jag nu tar rollen som den “vanliga filmtittaren” här så tycker jag också det låter så gnälligt att säga att det är jobbigt att prata film på krogen. Oavsett olika kunskapsnivåer och smakpreferenser är det väl oftast ROLIGT/INTRESSANT/NÅNTING att prata om det man är intresserad av? Sen är väl det här med att lista favoriter alltid svårt..

    Mitt problem är snarare att jag inte har sett varken de populära tv-serierna eller de senaste storfilmerna och därmed inte har så mycket att komma med.

    Standardsvaret när jag säger jag ska bli psykolog är antingen: Då får jag komma till dig sen när du är klar (mest äldre) eller att jag ska hjälpa till att diagnosticera nån deprimerad närstående. Frågan om favoritfilm framstår som rätt mycket mer tilltalande.

  17. Anders

    Jag tycker att en intressant fråga att ställa till filmkritiker/-nördar är ”vilken är din största/pinsammaste lucka?”. Det säger en del både om vad man har sett och vad man (tror att man) gillar för typ av film och även om vad man tycker är viktigt att se. När jag jobbade på Filmkrönikan gjorde vi varsin sån lista en gång. Jag tyckte då att det var svårt att värdera: är det värre att inte ha sett Så går det till i krig än Gremlins? Dirty Dancing än Ifjol i Marienbad? Orvar hade f.ö. sett allt, utom Så som i himmelen.

  18. Anders

    Men också, vafan, hur pratar ni om film när ni är på krogen? Det är väl aldrig så intressant att säga ”den är bra”, ”nej, den är bra”, utan snarare att spana utifrån filmer, typ, den här filmen tar upp en intressant frågeställning bla bla bla, eller det där får mig att tänka på den här sköna scenen? Den bästa typen av populärkulturellreferenser är ju den som inte kräver att man har sett filmen/hört låten/läst boken. Fredrik Strage var/är t.ex. väldigt bra på att skriva om nån hiphopartist som jag aldrig har hört och som jag skiter i, men på ett sätt där han lyfter fram något som ändå är intressant för mig att veta, eller i alla fall läsvärt.

  19. Mariah

    Jomen ibland är det kul att prata om hur bra en film är och varför man gillar just den. Men det är personligt på ett sätt som man (läs: jag) som akademiker kan tycka är lite, lite jobbigt. Med rätt person är det å andra sidan helt fantastiskt — lite som att gilla samma musik eller i alla fall ungefär samma musik eller att upptäcka att man har gemensamma vänner.

  20. Ola

    Anna Serner, ny VD SFI, svarar Cassavetesfestival i regnigt Madrid på 80-talet, när personalen ställer frågan.

  21. Smakpolitik | FLM

    [...] skulle ställa den impertinenta frågan ”Vad har du för favoritfilm?”. Det framgår av ett välkommenterat inlägg här på bloggen. Där avslöjar också insidern Ola att SFI:s nyutsedda VD Anna Serner på [...]

Din kommentar