fbpx

Generationsväxlingar

Idag är den kinesiska filmen en omhuldad tillväxtindustri, men den har genomgått stora förändringar sedan revolutionen 1949. Det förklarar filmkritikern Shelly Kraicer i en intervju på wsws.org. Under folkrepublikens första år existerade ett hybridsystem, med privata filmstudior i framför allt Shanghai, eftersom kommunistpartiet ännu inte hade hunnit konsolidera filmindustrin. Men snart hamnade den helt och hållet i statens händer.

Till och med 1980-talet var sakernas tillstånd relativt intakt. Så även om filmskapare kunde försöka tänja gränserna, betyder detta att Zhang Yimou med flera bland den så kallade femte generationens filmare arbetade inom den statliga filmapparaten.

En del av dessa filmer nådde emellertidaldrig publiken. Andra, som till exempel Den gula jorden, fick premiär först efter ändringar. Farväl, min konkubin, som först inte släpptes 1993, kan numera visas på biografer under strikta restriktioner, men fortfarande inte på tv. Samtidigt finns det idag en piratmarknad bortom statlig kontroll vilket gör att alla filmer finns att få tag i på dvd.

Efter kulturrevolutionen förändrades systemet successivt. Filmstudiorna blev åtminstone delvis tvungna att ta kommersiell hänsyn och locka publik till biograferna. Fortfarande hade de dock mandat att producera mainstreampropaganda, filmer som behandlar vad än politbyrån råkar fokusera på för tillfället.

Det kan vara biografier om framstående ledare eller handla om aktuella policybeslut. Idag är det miljömedvetna filmer och ”etniska harmonier”, i vilka minoriteter sjunger och dansar tillsammans, som produceras. Det är dock sällan de får premiär eftersom ingen går och ser dem.

På 90-talet förändrades systemet så att privata filmstudior kunde börja producera film, men distributionen är alltjämt statligt kontrollerad, och det är den ansvariga myndigheten som bestämmer vilka filmer biograferna får visa.

Numera går det dock att skilja på kinesiska filmer gjorda i systemet, Ti Zhi Nei, och den oberoende filmen gjord utanför den statliga filmindustrin, Ti Zhi Wai. De oberoende filmarna skickar inte in manuskript för förhandsgranskning, och frågar inte om filmningstillstånd, vilket betyder att den produceras utan censur.

Under de senaste tio åren har mycket hänt och det har inte minst vuxit fram nya sätt för publiken att se filmerna. Från anonyma visningar på kaféer för några år sedan till ett flertal etablerade festivaler för den oberoende filmen som idag omsätter miljoner. Bland annat tack vare tidigt understöd av den framstående konstkritikern Li Xiantings filmfond.

Fonden hjälper till att finansiera mindre filmer och har även startat två biografer i staden Songzhuang. Alltsammans utanför ramarna för vad som egentligen är tillåtet. Men genom att hålla en låg profil och inte reta upp de lokala kulturbyråkraterna kan de fortsätta med verksamheten. Ett annat sätt att undgå myndigheternas kontroll är att visa film i konstgallerier som inte omgärdas av samma regelverk.

Efter den arabiska våren har dock flera festivaler fått ställa in. Bland annat Pekings queerfilmfestival i juni, som dock gick ut med att de anordnade gerillavisningar i protest.

Framför allt dokumentärfilmen har gynnats av den digitala utvecklingen. Det är lättare att bara gå ut på gatan och börja filma. Med tanke på att livet i Kina är så mättat av ideologiska missförstånd, med en historieskrivning som alltjämt aktivt utelämnar delar av landets förflutna, finns det mycket att upptäcka.

Det finns också en strävan efter att fånga verkligheten på bar gärning, det som inte framkommer i den officiella versionen, och dessutom registrera nuet eftersom det kinesiska samhället förändras så snabbt, åt alla håll på samma gång. Mycket pågår i förskingringen och allt fler oberoende filmare försöker dokumentera den. Två ambitiösa exempel är Zhao Liangs Petition och Xu Xins Karamay på fem respektive sex timmar. Andra filmare har börjat vända kameran mot sig själva och göra mer personliga, intima filmer.

Men alla hejar inte på samhällskritiken. För den välbärgade medelklass som blommat upp under det kapitalistiska Kinas framväxt, existerar ett ömsesidigt beroende med staten av att status quo upprätthålls. Deras ställning grundar sig på den repressiva stabiliteten. Och den spirande oberoende filmen matchas också av kraftansträngningar i den statliga filmindustrin. Något som inte minst framgår av påkostade publiksuccéer som Aftershock och Let the bullets fly.

Kina vill återfå sin position som världens ledande civilisation och gör vad partiet kan för att nå ut med budskapet. När det  historiska eposet Beginning of the great revival, som skildrar kommunistpartiets grundande, hade premiär i somras röjde myndigheterna i bioprogrammet och senarelade premiärerna av flera utländska storfilmer. Återstår dock att se om Kina har förmågan att ta upp kampen med Hollywood på bortaplan och skapa globala blockbusters.

1 kommentar

  1. Pingback: Bildens makt | FLM

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.