Att göra Hollywoodfilm av en så älskad – och utpräglat europeisk – figur som Tintin är såklart förbundet med en lång rad svårigheter, och inte blir det lättare av att albumserien i flera stycken bär på en hel del politiskt svårsmält innehåll. Men miljonduon Steven Spielberg och Peter Jackson har varit extremt skickliga på att navigera Tintins äventyr – enhörningens hemlighet mellan de många fallgroparna. Nedan tre av de sakerna som jag oroade mig för:
Problem: Tintins utseende är inte okomplicerat att överföra från serieruta till 3D-animation.
Lösning: Tintin görs mer proportionerlig, får tjockare ben, en mer realistiskt formad näsa och mindre huvud. Men framför allt är det själva presentationen av Tintins utseende som är briljant. I inledningsscenen sveps vi runt på en belgisk loppmarknad, och får särskilt följa en ficktjuvs flinka arbete. Vi hör en kort dialog mellan Tintin och en porträttecknare som Tintin har slagit sig ner hos, och första gången vi också får se huvudpersonen i bild är när tecknaren håller upp sin färdiga teckning. Är det inte likt?, frågar han Tintin (och publiken) och så får vi se både teckningen – gjord i Hergéstil – och den nya Tintin i samma ögonblick. I bakgrunden skymtar en rad av tecknarens arbetsprover, alla i samma välbekanta stil. På så sätt ställs begreppen förlaga och nytolkning på huvudet, och Tintins utseende känns genast självklart. Både smart och snyggt.
Problem: Tintin är sprungen ur en kolonialistisk idévärld, som i början otvivelaktigt var rent rasistisk (trots vissa ändringar).
Lösning: Spielberg behåller pojkbokskänslan av att världen bortom Västeuropa är en spännande lekplats, men garderar sig genom att låta en plump Castafiore säga ”Det är första gången jag är i tredje världen” när hon hälsas välkommen till Marocko. Genom att den koloniala attityden projiceras på en rollfigur skapas moraliskt spelrum för orientalistiska actionscener i souken. Lösningen får godkänt, hade varit kul med mer närvaro på det politiska planet.
Problem: Enhörningens hemlighet är ett förvisso välgjort, men geografiskt statiskt album. Förlagan är ett av få album där Tintin aldrig lämnar Bryssel.
Lösning: Spielberg kastar in ett långt avsnitt från Krabban med guldklorna, och får på köpet det första mötet mellan Tintin och Haddock. Filmens sista tredjedel är uppfunnen från scatch, med actionsekvenser i Marocko (lyckade) och i Bryssels hamn (mindre lyckade). Sammantaget känns ändå hopplocket som en klok lösning. Dock lite märkligt slut: filmen slutar ju, precis som albumet, med att Tintin och Haddock inser var Rackham den rödes skatt är belägen. Det är ett framåtpekande slut – i albumets sista ruta gör Tintin reklam för fortsättningen. Om det inte blir en fortsättning, eller om fortsättningen som rapporterats ska baseras på Blå Lotus/Tintin i tibet eller De sju kristallkulorna/Solens tempel så är det ett lite konstigt slut.
För övrigt har det uppstått en lite pojkrumsnostalgisk debatt om journalistik utifrån Tintin. Det började med att Aron Lund skrev en rolig text om att Tintin inte skulle kunna arbeta i dagens medieklimat, varpå jag och Emanuel Sidea hade invändningar från var sitt håll. Sedan formulerade Björn Wiman ungefär samma invändningar som jag, och korrigerar samtidigt en felaktighet i min text – jag hade glömt att Tintin faktiskt skriver en artikel i det första albumet Tintin i Sovjet.
