Samtidigt som den intressanta debatten om Play fortsätter i kommentarerna till inlägget om Khemiris tårar och twitterkritiken, så har jag i Expressen skrivit ett svar på Åsa Linderborgs sågning av filmen där jag försvarar en filmskapares rätt att vara konstnärlig och menar att Play demonstrerar hur föreställningar om svarta bejakas och utnyttjas i ett rasistiskt kretslopp.

Jag menar att en film som Play är viktig, eftersom den visar att rasismen inte kan projiceras på sverigedemokrater och sedan glömmas bort. Rasismen är ett föreställningskomplex som genomsyrar samhället, och genom att zooma in dit nyhetsmediernas reportagekameror aldrig når låter Play oss se rasismen i vardande.

Imorgon skulle Åsa Linderborg och Ruben Östlund ha debatterat filmen i Agenda, men den debatten blev tyvärr inställd. Hade varit väldigt intressant, för även om jag tycker att Åsa Linderborg gör många tankefel i sin text, så är det, som Maripo poängterade i kommentarerna till förra inlägget, väldigt intressant och inte oproblematiskt hur filmen kommer mottas i olika publikgrupper. Men för den skull kan vi inte begränsa oss till receptionsstudier för att avgöra filmens konstnärliga värde.

Uppdatering 29 november 2011:
Ruben Östlund ger sig in i debatten i dagens DN: ”Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans.”

Uppdatering 30 november 2011:
Åsa Linderborg bemöter Ruben Östlund i dagens Aftonbladet: ”Om vi tolkar samhället utifrån den liberala matris Östlund famlar efter i sitt försvarstal – orättvisor beror på individernas karaktärer och inte på att samhällets resurser är snedfördelade – lämnar vi barn som filmens svarta killar helt i sticket. Jag tror inte att det är Östlunds syn på världen. Jag tror han drog till med individperspektivet i brist på annat (läs: han kan inte analysera sin egen film men måste bemöta oss som försöker göra det). Därmed gör han sig skyldig till en logisk kullerbytta som förminskar hela filmen.”

Uppdatering 2 december 2011:
I Aftonbladet skriver America Vera-Zavala att ”Play är så uppenbart antirasistisk” och att ”Ruben Östlund har därför gjort precis det som Linderborg anklagar honom för att inte göra: tagit ansvar för sina provokationer och spridit filmen till ungdomar som aldrig satt sin fot på en arty film i Stockholms innerstad.”
Katarina Hedrén skriver ”Utan att ha sett Ruben Östlunds film kan jag konstatera att om det är någon som provocerar utan att ta något som helst ansvar […] så är det Åsa Linderborg.”

Uppdatering 3 december 2011:
På DN:s ledarsida skriver Lena Andersson att ”Problemet för åskådaren är knappast att påminnas om maktordningen mellan svarta och vita, utan att inte få skämmas och ta på sig skuld.”

Uppdatering 6 december 2011:
I Sydsvenskan skriver Mona Masri att ” Ruben Östlund hade säkert inte tänkt sig att Play skulle bli en rasistisk film – men råkade den kanske bli det ändå”.
I Aftonbladet skriver Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson att ”Play är som en filmad rasistblogg”.
I Dagens Nyheter skriver Stefan Jonsson att Play ”blir resultatet när man gör en film som utgår från att svarta och vita talar olika språk och är obegripliga för varandra”