fbpx

Fortsatt stormigt i leklandet

Samtidigt som den intressanta debatten om Play fortsätter i kommentarerna till inlägget om Khemiris tårar och twitterkritiken, så har jag i Expressen skrivit ett svar på Åsa Linderborgs sågning av filmen där jag försvarar en filmskapares rätt att vara konstnärlig och menar att Play demonstrerar hur föreställningar om svarta bejakas och utnyttjas i ett rasistiskt kretslopp.

Jag menar att en film som Play är viktig, eftersom den visar att rasismen inte kan projiceras på sverigedemokrater och sedan glömmas bort. Rasismen är ett föreställningskomplex som genomsyrar samhället, och genom att zooma in dit nyhetsmediernas reportagekameror aldrig når låter Play oss se rasismen i vardande.

Imorgon skulle Åsa Linderborg och Ruben Östlund ha debatterat filmen i Agenda, men den debatten blev tyvärr inställd. Hade varit väldigt intressant, för även om jag tycker att Åsa Linderborg gör många tankefel i sin text, så är det, som Maripo poängterade i kommentarerna till förra inlägget, väldigt intressant och inte oproblematiskt hur filmen kommer mottas i olika publikgrupper. Men för den skull kan vi inte begränsa oss till receptionsstudier för att avgöra filmens konstnärliga värde.

Uppdatering 29 november 2011:
Ruben Östlund ger sig in i debatten i dagens DN: ”Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans.”

Uppdatering 30 november 2011:
Åsa Linderborg bemöter Ruben Östlund i dagens Aftonbladet: ”Om vi tolkar samhället utifrån den liberala matris Östlund famlar efter i sitt försvarstal – orättvisor beror på individernas karaktärer och inte på att samhällets resurser är snedfördelade – lämnar vi barn som filmens svarta killar helt i sticket. Jag tror inte att det är Östlunds syn på världen. Jag tror han drog till med individperspektivet i brist på annat (läs: han kan inte analysera sin egen film men måste bemöta oss som försöker göra det). Därmed gör han sig skyldig till en logisk kullerbytta som förminskar hela filmen.”

Uppdatering 2 december 2011:
I Aftonbladet skriver America Vera-Zavala att ”Play är så uppenbart antirasistisk” och att ”Ruben Östlund har därför gjort precis det som Linderborg anklagar honom för att inte göra: tagit ansvar för sina provokationer och spridit filmen till ungdomar som aldrig satt sin fot på en arty film i Stockholms innerstad.”
Katarina Hedrén skriver ”Utan att ha sett Ruben Östlunds film kan jag konstatera att om det är någon som provocerar utan att ta något som helst ansvar […] så är det Åsa Linderborg.”

Uppdatering 3 december 2011:
DN:s ledarsida skriver Lena Andersson att ”Problemet för åskådaren är knappast att påminnas om maktordningen mellan svarta och vita, utan att inte få skämmas och ta på sig skuld.”

Uppdatering 6 december 2011:
I Sydsvenskan skriver Mona Masri att ” Ruben Östlund hade säkert inte tänkt sig att Play skulle bli en rasistisk film – men råkade den kanske bli det ändå”.
I Aftonbladet skriver Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson att ”Play är som en filmad rasistblogg”.
I Dagens Nyheter skriver Stefan Jonsson att Play ”blir resultatet när man gör en film som utgår från att svarta och vita talar olika språk och är obegripliga för varandra”

17 kommentarer

  1. Ja, den var inget vidare. På samma sett som det är tydligt att Åsa Linderborg inte kan film, så är det tydligt att Ruben Östlund inte är någon skribent. A missed opportunity.

  2. Kan någon förklara vad Östlund vill säga med de där tre situationerna han räknar upp? De säger mig ingenting

  3. Nu har jag läst Åsa Linderborgs replik (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab), och kan inte riktigt förstå varför hon vill få det till en diskussion om fattigdom? Vad är det som säger att rånarna är fattiga?
    Kanske att jag missat något, men när jag såg filmen reflekterade jag inte alls över vilken klass de olika karaktärerna tillhörde.

    Så tillhör jag kanske också ”den korrekta medelklass” Åsa Linderborg själv verkar vilja distansera sig från.

  4. ”…ett föreställningskomplex som genomsyrar samhället.”

    Nja, det vi kallar rasism är bara ett utslag av ett djupt nedärvt behov av att skilja på vi och dom, oavsett etnisk grupp. Problemet är inte ”rasismen” i sig, den får vi nämligen aldrig bort… lika lite som vi får bort föraktet mellan politiska partier, sportfantaster, musiksnobbar, konstkritiker, vinsnobbar, etc. etc. Jag tror det är kontraproduktivt att förneka människans obehagliga sidor.

    Problemet är att vissa grundläggande psykologiska behov hos människan KAN leda till våld och förtryck och därmed ett lidande som kan bli orimligt. Samma princip kickar in efter en fotbollsmatch som i en krigs- eller terrorsituation. Det är egentligen bara fråga om grader i helvetet.

  5. Med tanke på din svarta verklighetssyn, som du gissar att Play delar, gör du med andra ord kanske bäst i att läsa så lite som möjligt om filmen?

    1. Exakt. Syns inte, finns inte!
      Lugnast så då adrenalinnivån ligger på max när jag läser en dagstidning tex! Detta skulle nog bli för mycket!
      Jag får hålla mig till genren romantiska komedier, det e lugnast så;-)

  6. Undviker helst både verkligheten och att bli påmind om den!
    Är på väg att flytta ut på landet och om jag enbart förflyttar mig mellan hemmet och jobbet så behöver inte verkligheten göra sig påmind så ofta, detta om jag låter bli att använda tv, radio och internet, ett alternativ som ter sig allt mer lockande!
    Egentligen borde jag sluta arbeta för att minimera de destruktiva efterverkningar alla skatteinbetalningar innebär på samhället! Sen kör jag så länge pengarna räcker o sen avslutar man detta elände som livet i detta land blivit de senaste 20 åren! Hade man vetat hur det skulle bli skulle man aldrig passerat 1990!

  7. Vilken storm det kommer bli när folk får se hur verkligheten ser ut!
    När de fem onämnbara begår sina rasistiska brott gentemot barnen till de som ser till att de har mat på bordet! Nej sluta betala in skatter om det går till att livnära dylika individer!
    Det är en väldig tur att man inte har några barn som ska bli tvingade att leva i detta helvete som våra förhatliga politiker skapat!

  8. Ja, jag gillar ju verkligen Åsa Linderborg jättemycket, både som kulturskribent och författare. Men hennes bästa texter har hon nog inte skrivit om film.

  9. Tycker absolut att det finns utrymme för att kritisera Play utan att bli cencurförespråkare – det borde gå att även fortsättningsvis hålla isär vad man får göra och vad som är bra. Hoppas diskussionen fortsätter, gärna med ett publikfokus. Och vad publiken tycker och tänker är ju i huvudsak egentligen en empirisk fråga, är alltid svårt att spekulera i vad massan ska göra eller påverkas. Däremot kan man ju som kritiker diskutera vad filmen betydde för en själv. Det är kritikerns uppgift och har också ett värde.

    Angående tydlighet är är det väl skillnad på ett konstnärligt verk och ett inlägg i en kulturdebatt. Möjligen kan man bedöma Khemiris text enligt en ”konstnärlig” måttstock och då kanske den har ett litterärt värde, även om jag inte är helt övertygad om det själv. Men som Åsa Linderborg påpekar är den ju mycket ineffektiv som debattinlägg, eftersom det uppenbarligen går att söka stöd för precis vilken åsikt som helst i hans text.

    Jag tycker att Play är en mycket bra film, men långt ifrån de bästa svenska filmerna genom tiderna (till skillnad från De ofrivilliga som var helt briljant i min mening). Men årets bästa svenska film, det är det utan konkurrens i min mening.

    Jag tror trots allt att vår kulturs konstanta flöde av bilder som utgår från rasistiska föreställningar utan att det finns en tillstymmelse till reflektion – det bara är så – får mer negativa konsekvenser än en film som, om än inte med pekpinnar, ändå uppenbart riktar in sig på och uppmuntrar åskådaren att tänka till om problemet.

    Det kan absolut finnas ett problem med att diskussionen bara relaterar till de redan frälsta, men samtidigt blir fel att utgå från att det är ”gemene man” som av Play uppmuntras till att skriva dumma kommentarer under kvällstidningsartiklar. Det räcker ju med att ordet ”rasism” eller ”sverigedemokraterna” nämns i en text så ser det ut sådär, det har väldigt lite med Play att göra. Gissar att de flesta som hyllar Östlund som en ”sanningssägare” i SD-anda inte har sett filmen.

    1. Hur olika publikgrupper mottar ett verk är en empirisk fråga, så tills dess en sådan undersökning är gjord håller jag mig till att analysera kulturskribenternas mottagande. Från vad jag lyckats utläsa av diskussionen hittills tycks huvudargumentet mot filmen vara att Östlund inte lyckats frigöra sig från den vita blicken, överifrånperspektivet. För att hitta den kritiken får man verkligen läsa det finstilta. Reflektion kring den egna förförståelsens inverkan på hur man upplevt och tolkat filmen tycks inte stå högt i kurs. På dessa punkter tycker jag att kritikerkåren brustit i sitt uppdrag, rätta mig om jag har fel.

      Att skilja på konst och debatt tycker jag är att göra det lite enkelt för sig. Men är det verkligen så otydligt vad Khemiri vill ha sagt? Jag ser både Östlunds film och Khemiris text som uppmaningar till självrannsakan och debatt. Den ena gällande rasism, den andra om konstnärens roll i samhällsdebatten. Båda mycket kontroversiella och dagsaktuella, delvis överlappande. (Lars Vilks och SCUM-manifestet är värda att påminna om här) Är jag ute och cyklar?

  10. Det glädjer mig att du delar min oro.

    Kan hålla med om att Lindeborg uttryckte sig klantigt, men skulle vilja hävda Khemiri uttryckte sig spot on. Men det är svårt att kritisera Östlunds val av metod och perspektiv utan att framstå som antiintellektuell förespråkare för politisk censur. Det är också därför Khemiris text kan tyckas vag. Intressant att du kritiserar honom för detta samtidigt som Östlund får beröm för att han inte är övertydlig.

    Läser man recensionerna i övrigt kan man tro att Play är den bästa svenska filmen genom tiderna. Men jag är ledsen att behöva säga detta, hyllningskören kommer från klubben för inbördes beundran. Vart är underifrånperspektivet? Just nu i nämnda artiklars kommentarsfält, och det är inte uppiggande läsning. Om detta är det bästa sättet att få upp ögonen för samhällets strukturella orättvisor på Sveriges kulturskribenter blir jag bedrövad. Det är denna sorg och frustration Khemiris text handlar om.

  11. Den här debatten är väl ett utslag av svensk film ofta är så trist och enkel, pedagogisk och övertydlig, som om den vore konstruerad för att utgöra diskussionsunderlag i en ABF-cirkel. Vi är nog ovana vid en film som lämnar över så pass mycket till åskådaren. Jag har svårt att se Play som rasistisk. Den diskuterar skitjobbiga problem och ställer frågor. En eloge till Östlund för att han vågar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.