fbpx

Khemiris tårar och twitterkritiken

I den anglosaxiska världen har det under det senaste året förts en diskussion om Twitterkritikens för- och nackdelar, och i våras publicerade Zero Books kritikern Masha Tupitsyns Roland Barthes-inspirerade bok Laconia – 1 200 tweets on film. I Sverige har ämnet inte riktigt tagit fart. Visst, det finns några filmkritiker som Twittrar – Helena Lindblad, Emma Engström, Maria Domellöf-Wik och Hynek Pallas till exempel – men ur det sporadiska mikrobloggandet har det inte utkristalliserat sig någon riktig digital filmkritikerkutym.

Kanske blir det ändring på det nu. För visserligen publicerades författaren Jonas Hassen Khemiris text 47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play på Dagens Nyheters högst gammelmediala kultursida i papper, men eftersom texten dels var formulerad som en lista tweets – från det korta formatet i varje mening till det emotionella anslaget i ”jag grät när…” vilket är typiskt för i alla fall den svenska Twitterdebatten – och dels var en av gårdagens mest runtskickade texter på sagda sociala nätverkstjänst.

Det som förvånade mig var att många verkade läsa Khemiris text som en kritik av Play, som om det var filmen som var skyldig till att ”två tidningar beskriver filmens rånare som ’färgade'” eller att ”lamporna lyste så starkt”, två av de 47 skälen till Khemiris tårar. Detta är ju uppenbart saker som ligger utanför filmen, och den inte kan lastas för. Jag läste snarare texten som tvekande positiv – ”Jag grät för att amatörskådespelarna var så grymma och manuset så välskrivet och fotot så autentiskt” – med den tungt vägande invändningen att Khemiri bedömer filmen som rasistisk.

Hynek Pallas argumenterar väl på Weird Science om varför han inte ser filmen som rasistisk, så jag nöjer mig med att ta upp ett par av Khemiris argument. Eftersom texten är så pass vag är det inte helt lätt att utläsa varför han egntligen menar att den är rasistisk, men i ett tydligt argument – när Khemiri skriver Jag grät för att kameran ständigt följde rånoffrens ansikten och reducerade de svarta gärningsmännen till ett vagt hot” – undrar jag vilken scen han egentligen syftar på. I de flesta scener rör sig ju kameran inte alls, och följer än mindre ett ansikte. I den enda scenen som jag minns där kameran verkligen har en tydlig mobil agens (den allra första) skiftar den uppmärksamheten mellan de svarta förövarna och de vita offren.

Gällande de andra 46 anledningarna är det lite svårt att veta ifall det är ett argument för rasismanklagelsen eller bara en känsla av hopplöshet som Khemiri mötte när han såg filmen. Är det till exempel ett problem att ”de fem unga rånarna i filmen var svarta” och att ”rånoffren var icke-svarta”?

Hade Dagens Nyheter publicerat texten på Twitter istället hade diskussionen kanske kunnat bli lite mer preciserad, istället för dessa svepande kommentarer där folk beskrev hur de i sin tur grät för att Khemiris text var så bra och pricksäker.

Uppdatering 24 november 2011:
Idag fortsätter skriverierna om Play via en kritisk Åsa Linderborg i Aftonbladet och Hynek Pallas i Dagens Nyheter. Malena Jansons essä om Ruben Östlunds film i FLM finns här.

26 kommentarer

  1. Äntligen en debatt om denna film som är vettig! Just därför ger jag Angelica rätt. Är någon doktorand intresserad av att undersöka hur ”vanliga” biobesökare reagerar på filmen? Läser man igenom kommentarsfält och bloggar om andra artilkar andra blir man alldeles bedrövad…

  2. wot: det är dog day afternoon och titanic också men det är väl ingen som går i spin över den saken varje gång de tänker på eller diskuterar filmen? Det här är en fiktionalisering av något som bottnar i en verklig händelse.

  3. Debatten om Play fortsatte ju idag i DN med Pallas inlägg så jag började leta efter vad som skrivits på nätet och hittade hit.. dels blir jag rätt perplex av ert språkbruk på den här sajten, det är så oerhört akademiskt och nischat som att ni alla tillhörde samma lilla grupp där ni delar referenser, ståndpunkter och förmodligen ålder??
    Nåväl, jag känner mig som jag kommer in från en lönndörr här och vill ifrågasätta om Play är en ”bra” film. Den är visserligen skickligt berättad, med ett starkt och vackert foto i en genomförd stil- inte autentisk som flera recensenter skriver utan i en konstnärligt för vår tid igenkännbar stil – stämningsfulla, otäcka scenerier där scenerna i naturen är klart influerade av Stand by me – och med en mycket skicklig, manipulativ personregi. Men förutom de starka bilderna undrar jag vad man får med sig när man lämnar salongen? Vad fick jag med mig? En grumlig känsla av obehag inför den svarta gruppen och deras ”värld” när den kommer in i ”min värld”. Det spelar ingen roll vad de bakomliggande orsakerna är, hur historien ser ut. I nuet tycker jag illa om den här gruppen och deras beteende, deras övergrepp på ”mina” svenska vita småkillar! Det hävdas att Östlund är modig som vågar visa” sanningen”. Men i fiktionen är det upphovsmannan som bestämmer vad som är sant! Det Östlund levererat med Play är om aldrig så artistiskt så är det en jävligt tveksam film, snarast dumdristig.

    1. Hej Angelica!

      FLM är en nischad tidskrift och vi ser ett värde i att närma oss det akademiska samtalet ibland. Både Hynek och Charlotte som kommenterar här har/håller på att doktorera. I FLM medverkar generellt skribenter med väldigt olika bakgrund och ålder – från tonåringar till 80-plusare.

      Det jag fick med mig från filmen var en stark resa tillbaka till en grym barnvärld och många tankar om hur det är att vara barn, och sedan såklart om hur det är att vara svart respektive vit, och hur det formar oss som människor. Sedan är det inte att förglömma en starkt filmupplevelse rent generellt, med genomtänkt estetik, absolut närvaro och otroliga skådespelarinsatser.

    2. ”Men i fiktionen är det upphovsmannan som bestämmer vad som är sant!”

      Men så vitt jag förstår är filmen åtminstone buggd på ett autentiskt fall där ett pojkgäng rånat åtskilliga andra pojkar. Så det tveksamma eller dumdristiga är att presentera verkligheten som den är?

  4. Jag såg helt enkelt indianorkestern som en rättfram uppmaning till att tänka på att vi alla har våra (etniskt kodade) roller att spela i olika sammanhang. Möjligen stolpig, men samtidigt lite rolig?

    Dock intressant hur den i någon mån uppmuntrar ett ”antropologiskt” seende – fast samtidigt bör det ju sägas att det är ungefär samma granskande utifrånblick som i De ofrivilliga.

    1. (Ursäkta dröjsmålet här)
      Precis – det är samma typ av blick som i De ofrivilliga. Och i båda filmerna fångar kameran – distanserat – in olika typer av gruppspel, gruppsykologiska mekanismer. Men här tillkommer den komplikationen att grupperna också definieras efter etnicitet (precis som du påpekar ovan gör ju Östlund det för enkelt för sig med sitt resonemang om ”varför betraktar vi inte bara de här pojkarna som individer?” när både de och ”indianorkestern” så tydligt gestaltas som just grupper). Det ÄR inte helt lätt att förhålla sig till detta – nånstans slår man, upplever jag det som, närmast huvudet i väggen. Jo, det är en film OM rasism och socialpsykologiska mekanismer snarare än en rasistisk film. Men jag vet inte riktigt om jag tycker att Östlund egentligen klarar av att diskutera rasism fullt ut med filmen, den är som en förlängning av De ofrivilliga men har tagit med ytterligare en parameter som kanske gör att det hade krävt något annat än att bara återanvända samma grepp, för att göra ämnet i sin helhet rättvisa. Ja jag vet inte riktigt som sagt. Jag är osäker. Men tycker (förstås) att de magkänslor filmer utlöser hos vissa besökare ska tas på stort allvar.

        1. Charlotte: ”Jo, det är en film OM rasism och socialpsykologiska mekanismer snarare än en rasistisk film. Men jag vet inte riktigt om jag tycker att Östlund egentligen klarar av att diskutera rasism fullt ut med filmen…”

          En liten kommentar till det resonemanget – jag har intresserat mig för ”rasism” sedan jag var tonåring, och har fortfarande inte läst någon/ sett något/ hört något som diskuterat frågan ”fullt ut”. Ryggar tillbaka när diverse antirasistiska organisationer slår fast att rasism är ditt eller datt, och inte det eller det. Det är en av aspekterna jag gillar med Play, att den vågar vara väldigt oföljsam med vissa vedertagna idéer om vad rasism är eller kan vara.

          1. ”Diverse antirasistiska organisationer” är som regel mest måna om att människor inte ska drabbas av rasism. Och det är väl ur den aspekten man kan känna en viss osäkerhet i förhållande till Play.
            Linderborgs bredsida i Aftonbladet igår var förvisso tämligen missriktad, men hon har kanske en poäng i att kritiker tassar runt Play, eller hyllar enögt, eftersom Östlund som manlig auteur inte tillerkänns intellektuella brister/svagheter.

  5. Delade till en början din irritation. Men kände snart att det handlade om att anta roller som omgivningen förväntade sig att man ska ta – och riktade sedan all irritation mer ohämmat mot vaggan.

  6. Jag blev oerhört irriterad på indianorkesterscenerna! Men verkar vara rätt ensom om det. Jag blev irriterad för att de var det enda elementet som inte alls hade någon beröring till själva huvudberättelsen i filmen (väl?). De skildes ut. Som särskilt ”inautentiska”. Eller som främmande fåglar i vars fjädrar degraderats till kitsch, jag tycker de kan ses på fler sätt ’än ett, egentligen. Hur som helst tvingas åskådaren meditera över just dessa scener eftersom de inte är införlivade med handlingen i övrigt.

  7. Ja, du har en hel del poänger i det ljudmässiga C. Man får dock möta den lille killen med vaggan när han är med sin familj. Men det är nog inte lika individualiserande som att gruppen är på kontoret, prövar gitarren etc.

    Indianorkestern synliggör definitivt hur filmen handlar om att anta de roller omgivningen önskar sig att man tar. Den var som ett åskådliggörande av ett Filter-rep från häromåret om indianer som gatumusikanter i Sverige och om deras historia.

    Nej, filmen / kameraögat fångar inte det vita. Och jag är högst tveksam till om det går att skildra hur vita ”blir till” i rollen som vita på samma vis som i den här filmen. Det finns en anledning till att vitheten som norm är så svår att fånga in. Men visst skulle det gå – och visst går det. Det viktiga är att vi vita lär oss att se detta också, se hur dessa roller blir till och att vi inte är osynliga, ”transparenta”.

  8. Det är alltid frågan om hur mycket man ska skylla filmen i sig och filmaren för att en film låter sig användas på olika sätt. Men visst kan man säga att just detta är ett svårt och känsligt tema som är ganska explosivt just nu varför det ställs rätt höga krav på regissören. Och jag är inte säker på att Östlund fullt ut ror i land med uppgiften, även om jag inte heller tycker filmen är rasistisk.
    Förutom bilden finns också ljuddimensionen, som faktiskt rätt tydligt skiljer de olika grupperna från varandra (om jag inte minns fel! bara sett filmen 1 gång, i somras). Vi kommer direkt in i ett samtal både med offer-huvudgruppen och de båda pojkar vars samtal inleder filmen. Rånargruppen hör vi bara fragment av, först deras hotfulla ”ramsa” som markerar inledningen till rånmanövern skiljer ut den ljudmässigt. Om jag minns rätt är det sedan bara under kebabpizzaätandet (och efter rånprocessen) som åskådaren tar del av den gruppens interna kommunikation. Rätta mig gärna om jag har fel.
    Den antropologiska kamerablicken (indianorkestern!) uppmuntrar i det närmaste också åskådaren att anamma samma typ av blick. En blick som inte riktigt kan fånga in den ”vita majoritetskultur” vilken är och förblir fond mot filmskeendet (och detta är också svårt att helt komma runt).

  9. Kan inte de som skriver att ”modig film är farlig i fel händer”, och att detta är ett dilemma eller komplicerat, förklara vad det är som är modigt med just den här filmen?

    Om alla gör det, så skapas ett batteri av argument mot ”fel” händer – mot dem som vill använda en film som Play till att ”sprida rasism”. Ett batteri argument som förklarar varför ett verk som försöker komplicera inte är rasistiskt.

    För dilemmat ligger nämligen inte i den här filmen, utan i samhället som vi väl alla vet är rasistiskt. Att inte förklara vad som är modigt, att inte våga ta den del av debatten som gör jävligt ont i magen – det är att göra en Juholt-walkover och det är ingen betjänt av i dagens läge.

    1. Jag uppfattar att filmen spär på fördomar. Jag menar inte att man blir rasist av att se filmen, men har man fördomar mot svarta och/eller andra personer med invandrarbakgrund så är detta en film som förstärker de fördomarna. Det är inte en film som kommer bidra till att rasism och fördomar i samhället minskar. Jag tycker inte att detta är en ”modig film”, jag citerade JHK och som jag uppfattar slutsatsen i hans text. Att oavsett hur mkt vi insatta och progressiva kulturmänniskor förstår av hur filmen skildrar antagandet och tilldelandet av roller, så kommer det finna en stor grupp människor om ser filmen och säger ”vad var det jag sa” och känna sig stärka i sin världsbild där svarta är ett hot mot det civliserade samhället. Och tro mig, de människorna är fler i Sverige än någon av oss skulle önska.

      1. Jag tycker att det är ett konstigt resonemang att Play är farlig för människor som inte är ”upplysta” antirasister. Visst, filmen och Östlund har blivit hyllande som sanningssägare på Politiskt inkorrekt, men det är från skribenter som inte sett filmen. Om det är något Play tvingar åskådaren till är det att reflektera över rasismens mekanismer. Det finns väldigt många filmer med svarta förövare och vita offer där det förhållandet inte problematiseras över huvud taget. Att svarta skådespelare i Sverige systematiskt och slentrianmässigt tilldelas skurkroller tror jag i längden är mycket mer ”farligt” än en film som uppenbart adresserar rasism och tvingar åskådaren till eftertanke.

    1. ”Jag grät för att jag tyckte att den var rasistisk” är inte samma sak som att säga att filmen är rastistisk. Jag läser denna hans punkt 6 som självrannsakande, och hans gråt antyder att han inte vill tycka att filmen är rasistisk, men inte kan låta bli att tycka det – kanske pga hans egna fördomar.

  10. JHK:s text handlar tydligt om vilken kontext filmen hamnar i, inte om filmen i sig. Han påtalar det djupt problematiska i att filmen uppfattas som dokumentär, att den bygger på autentiska fall samtidigt som skådespelarna har sina egna namn, och det faktum att det finns människor på maktpositioner (filmrecensenter) som fortfarande använder ett ord som ”färgad”.

    JHK beskriver inte filmen som rasistisk. Han beskriver samhället runtomkring filmen som rasistiskt, och hans slutsats, att en modig film alltid är farlig i fel händer, uttrycker precis det jag uppfattar som dilemmat med filmen. Den går att använda för att sprida rasism. Det är inte samma sak som att filmen är rasistisk.

    OBS att många på Twitter kallat JHK för lipsill och markerat avstånd till hans text. Den har absolut inte bara gett upphov till igenkännandereaktioner, utan som alla personliga texter även gjort författaren till måltavla för billiga påhopp.

    1. Tycker Östlund gör det lite för lätt för sig med:

      ”Ett svar till den här rädslan att filmen ska läsas som rasistisk eller främlingsfientlig är, vad är det som gör att de här fem pojkarna blir representanter för en grupp? Varför betraktas de inte som individer? Det är just för att de utseendemässigt avviker från en norm som gör att vi börjar betrakta dem som representanter. ”

      Om man ser personer som individer/gruppmedlemmar hänger ju uppenbarligen inte bara på publiken, utan är ju också beroende av hur man väljer att filmiskt gestalta dem.

  11. Bra. Och bra kommentar kring formen på texten och de reaktioner den mött. Eufemismen ”preciserad diskussion” betyder ju egentligen ingen diskussion alls, tyvärr. JHK har inte mer ansvar än någon annan, men formen och den väldigt personliga vinklingen har bara gett igenkännandereaktioner. Jag tycker att det är bra med personliga reaktioner på Play, men med tanke på ur viktig den här filmen och en möjlig efterföljande debatt är i dag, så hade man gärna sett en text som publicerades / formulerades på ett vis som kunde ge upphov till debatt.

    Jag hoppas fortfarande att – oavsett vad man tycker om Play – filmer skapar en i Sverige så extremt välbehövlig diskussion. Så jag replikerar så här på påståendet om vilka ansikten kameran följde, ett felseende som ur vithetsforsknigsperspektiv är extra intressant. Ansiktena ”följs” väl ungefär lika mycket men det finns ett par skillnader 1) ljussättningen gynnar de vita ansiktena i filmen, således offren. Därför tror vi oss se dem mer 2) Offren, de vita, är färre än förövarna och därför upplever vi dem mer som individer.

    Det finns en ”närmare” individualiserande bild, och det är den vite pojken på spårvagnen på väg hem. Men man kan lika gärna häva att den person i filmen som individualiseras allra mest är den lille svarte pojken i historien om vaggan.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.