Gudar och människor (Xavier Beauvois, 2010)
Inte bara en stilla strömmande bildsvit utan också ett litet stilistiskt mirakel: att göra en film med munkar som ber och bönar och läser jesustexter utan att berättelsen någonsin blir religiös, utan förblir etisk ovanför religionernas käbbel. Amos Oz berättar i Hur man fostrar en terrorist följande judiska historia: ”En gammal rabbin sitter på en parkbänk där det sitter en annan vithårig gubbe. Efter en stund inser han att det är Gud själv, Jehova. Och frågar: Jag vill inte störa, men vilken religion bekänner du dig till egentligen, den katolska, den protestantiska eller den mosaiska? Gud svarar: Sanningen att säga, jag har aldrig varit särskilt religiös.”
Yojimbo – livvakten (Akira Kurosawa, 1961)
Minst en gång om året behöver man en dos Kurosawa för att återställa kravnivån för mästerverk.
Apflickorna (Lisa Aschan, 2011)
Pretto rulle med klen historia, totalt missad ridhusmiljö och medelmåttig kinematografi.
Carl Henrik Svenstedt är filmare.
Under rubriken Mina tre senaste frågar vi filmfolk om deras tre senaste filmupplevelser.
