Skriver om psykoanalysens relation till filmen (båda är ju efter hundra framgångsrika år i kris) apropå David Cronenbergs festivalaktuella A dangerous method i Expressen idag.
Och eftersom Cronenbergs film tyvärr inte är så bra till följd av att han på senare tid har fått för sig att han ska göra klassiska, skådespelardrivna dramer istället för teknoteoretiska genrefilmer, vill jag istället rekommendera John Hustons underhållande Freudbiografi Det fördolda från 1962.
