Jag ska skriva mycket långt och ganska svårt om en filmmusik som ansetts enkel, så enkel att den av senare tiders tittare avfärdats som omusikalisk och överflödig. Musik kan beskrivas som förtätad mening. När vi analyserar, sönderdelar, musikens mening ser vi att den klassiska filmmusiken bygger på sekler av dramatiskt berättande. Länge var svenska filmkompositörer utbildade i detta.

Erik Nordgren (1913-1992) var musikchef på SF under femton år och skrev då musiken till Ingmar Bergmans filmer. Under 60-talet kom originalmusiken ur mode och Nordgren gick över till radion. Ändå valde Jan Troell att samarbeta med Erik Nordgren för sina första filmer ända fram till Utvandrarna, och i utländsk litteratur omtalas Nordgrens intelligenta och sparsmakade musik som ett av filmhistoriens unika bidrag.

Från 4.27 in i klippet från Smultronstället hör vi kromatiska rörelser i stråkarna, spelade med tremolo; musikdramatisk kod för rörelse, uppbrott, oro. Flyttfåglarna understryker. Isak drömmer att hans ungdoms kärlek Sara springer för att rädda ett barn – Bibelns Sara är ju mor till patriarken Isak; detta handlar för Isak om liv och död. När Sara är framme hos barnet lägger Nordgren på överstigande kvarter, ett tonintervall som kallats djävulskt och som förbjöds i medeltida kyrkomusik. Därför är intervallet i den västerländska musiken en symbol för döden och mycket vanligt hos sådana som Chopin och Berlioz (och naturligtvis finns det med i Det sjunde inseglet). När Isak ser ner i vaggan hörs jämna trumslag. Vi påminns om hjärtslagen och kistan i hans första mardröm.

Under dessa musiklager ligger ett melodiskt ledmotiv, tre toner som upprepas igen och igen och fortsätter i en sökande, fritonal linje. Det är som om Isak har ett ord på tungan han inte kan minnas vilket det är. Ledmotiv är en klassisk kompositionsteknik som utvecklades till fulländning av Wagner, och som till skillnad från ett enklare tema kan förändras under musikdramats eller filmens gång. Ledmotivet i Smultronstället hörs redan i förtexterna och återkommer i olika skepnad genom hela filmen. Nu, två tredjedelar in i berättelsen, får det diegetiskt fäste.

När Isak sakta går upp mot huset, och tretonsmelodin hetsigt trängt fram en sista gång, hörs en enkel pianomelodi vars tre första toner är identiska med filmens ledmotiv. Isak ser genom ett fönster Sara spela för hans bror Sigfrid, den rival som till slut vann Saras hjärta. Minnet – kanske är det ett minne, inuti drömmen? – är en smärtpunkt för Isak. En solocello – symbol för personligt sentiment – tar över melodin, och spelar den för första gången i filmen rätt. Därefter länkas ledmotivet på Bachfugan, som det är; ett av få stycken altviolonisten Erik Nordgren kunde spela på piano. Det blir tyst. Isak har förstått, och kan gå vidare ner i drömmens undermedvetna för att försonas med sitt förflutna.

Sofia Lilly Jönsson är musiker och musikkritiker. Hon skrev nyligen en understreckare om ljudet i Såsom i en spegel.

Decembernumret av FLM innehåller ett samtal om filmmusikens tillstånd. I ljudkalendern väljer 24 personer från film- och musikfälten sitt bästa filmmusikklipp.