Påminner inte livet mer om en förstapersonsskjutare än om en film? I ett dataspel kan man gå och titta åt vilket håll man vill, istället för bara dit regissören instruerat fotografen att föra kameran, och man är en aktiv deltagare snarare än en passiv betraktare. Filmer utspelar sig endast undantagsvis utifrån huvudpersonens synvinkel och berättargreppet är då något som stör vår trygga voyeurism.
Steven Shaviro resonerar vidare kring dataspel och film i Post-cinematic affect. Tesen för boken är att filmens tid är förbi och Shaviro söker belägg för den i olika hybridformer. Inte minst Gerard Butler-rullen Gamer från 2009 om en närliggande framtid där skjutglada dataspel, med verkliga människor som kanonmat, har blivit ett direktsänt gladiatorspel för den digitala åldern. Tack vare hjärnimplanterad nanoteknologi kan spelare fjärrstyra mänskliga avatarer.
Men hur ser Gamerut? Dragkampen mellan medieformerna finns i gränssnittet. Medan film använder subjektiv synvinkel för att problematisera åskådarens identifikation, använder spel subjektiv synvinkel för att skapa identifikation. Och trots sitt tema är Gamer ingen filmmotsvarighet till dataspelens förstapersonsskjutare. Utöver inledningens montagesekvens blir det ingen point of view i Gamer. Paradoxalt nog försöker filmen härma dataspelet, med dess strida ström av subjektiva bilder, genom att använda mängder av klipp och påträngande närbilder.
