1. Mannen från Le Havre (bio)
Den finska filmens mumintroll i världen hade fastnat lite, men Atlantluften har gjort Aki Kaurismäki gott. Inte för att land- och språkskiftet egentligen har gjort att han förnyat sig så mycket – en fransk bistro har sällan sett så mycket ut som en finsk tangorestaurang. Flyktingdramat är helt befriat från cynismer och berättat med precist utmejslade filmbilder.
2. Pojken med cykeln (bio)
12-årige Cyril ringer sin pappa från barnhemmet men numret har ingen abonnent. Jérémie Renier från Barnet dyker upp igen i rollen som ansvarslös fader. Ännu ett prima exempel på bröderna Dardennes nedtonade men nyfikna realism, som utan åthävor lyckas beröra utan att bli sentimental.
3. Tinker Tailor Solider Spy (bio)
Stringent stiliserad Le Carré-filmatisering som höjer sig över spionporren, trots att scenografin är så detaljerad att den i förstone förefaller utstuderad. Men det är tiden alldeles efter andra världskriget som fortfarande gör sig påmind in på 70-talet i det paranoida kalla krigets asymmetriska informationsutbyten. I slutet skymtar en banderoll förbi, bakom ryggen på de blekgrå männen, som deklarerar att “The future is female”.
4. En man som skriker (bio)
Talande tystnader och eskalerande plågsamt i Mahamat-Saleh Harouns fina film om en poolskötare på lyxhotell vars tillvaro rubbas när han förlorar jobbet till sin son. En man som skriker konfronterar den skenbara tryggheten innanför hotellmurarna med oroligheterna utanför. Vann på Cinemafrica ifjol.
5. Shame (bio)
Inte riktigt det knytnävsslag i solarplexus som vi väntat oss efter Hunger, men även om Shame traderar ett evigt filmtema – kontaktlöshet i storstaden – så bjuder Steve McQueens andra film om en sexmissbrukare på Manhattan åtminstone stundtals på perfekt skamträff.
Under rubriken Bäst just nu listar vi våra favoriter för tillfället. Maxtid på listan är sex veckor.
