Andrej Tarkovskij: ”Skådespelare är korkade!”

Idag skulle Andrej Tarkovskij fyllt 80 år. Som tidigare utlovat recenserar jag hans dagböcker, Martyrologion, i Expressen idag. Dessutom skrev jag av några stycken jag av olika anledningar strukit under medan jag läst. Mina noteringar i kursivt.

14 augusti 1971
Skådespelare är korkade! Jag har aldrig någonsin träffat på en insiktsfull skådespelare. Inte en enda gång! De kan vara hyggliga, elaka, självupptagna, blygsamma, men kloka – aldrig, aldrig någonsin. Jag har stött på en klok skådespelare – i Bergmans Smultronstället – och då visade han sig vara regissör.

Skådespelaren/regissören i fråga är Victor Sjöström.

15 februari 1972
Jag har i flera år plågats av vissheten om att människan kan se fram mot de mest fantastiska upptäckter på tidens område. Vi vet mindre om tiden än någonting annat.

10 maj 1976
Kärlek – det är – att överge någon för någon annan, eller för sig själv. Det är i vart fall en konflikt. Och en dialog. Martyrskapet – personlighetens enda existensform.

10 september 1976
Igår natt vid klockan 00-nånting avled Mao Tse Tung. En struntsak, men skönt att höra!

15 september 1976
Vad är kärlek? Jag vet inte. Inte därför att jag aldrig upplevt den, utan därför att jag inte kan få grepp om den.

10 april 1979
NB. Tonino och jag har kommit på en i mitt tycke enastående manusidé: Konets sveta [Världens undergång] – Il fine del mondo. En man spärrar in sig själv och sin familj (far, son, mor och dotter) i det egna huset i väntan på Världens undergång. Ännu en son föds under tiden. Pappan är religiös. De tillbringar närmare fyrtio år inspärrade tillsammans. Polis och ambulanspersonal, som på något sätt får reda på deras tillvaro, för till sist bort dem. De befinner sig i ett fruktansvärt tillstånd. Den äldre sonen anklagar fadern för att ha begått ett brott genom att ha hållit honom borta från det verkliga livet under alla dessa år. När de förs bort ser den lille pojken sig omkring och frågar: ”Pappa, är det här världens undergång?”

Scenen spelas sedan in och ingår i Nostalghia, men jag greps faktiskt mer av den här. Tonino är den nyligen framlidne manusförfattaren Tonino Guerra.

12 oktober 1979
En märkesdag idag: jag gav Olga stryk igår med hundkopplet, ordentligt med stryk. Jag stod inte ut med hennes fräckhet och liknöjdhet. Och jag känner absolut inte någon ånger. I tre års tid har hon varit en plåga för oss alla.

Olga är Andrej Tarkovskijs dotter. 1979 fyllde hon 21 år.

11 juni 1980
Producenterna vill inte uträtta någonting vettigt utan bara tjäna pengar.
Rosi är utan arbete. Antonioni är utan arbete. Bara ett under kan rädda oss nu.

Rosi och Antonioni är regissörskollegorna Fransesco Rosi och Michelangelo Antonioni.

21 september 1984
Var på middag hos Katinka idag. Det var mycket trevligt. Jag upplevde att Sven är väldigt ensam. Han kan inte komma över den förfäran som drabbade honom när hans sextonårige son skar av sig pulsådern och dog. Han (Sven) är väldigt ensam och saknar vänner. Jag skulle väldigt gärna vilja ha en vän som han.

Katinka och Sven är inspelningsledaren Katinka Faragó och fotografen Sven Nykvist.

6 maj 1985
Svenskarna är tröga, lata, inte intresserade av något annat än att uppfylla de formella kraven: man ska arbeta i åtta timmar – absolut inte en minut längre. Och det ska föreställa inspelning på plats! Det här är förmodligen det enda landet där filmarbetarna tjänstgör som på en byråkratisk institution – från ett klockslag till ett annat, utan tanke på att det handlar om att skapa film. Där det gäller skapande finns ingen plats för reglementen, och tvärtom. De gör ett dåligt, ett verkligt dåligt arbete.

Kommentera