Chile är fortfarande djupt präglat av minnena från Pinochets diktatur. Två nya chilenska filmer letar framtidsutsikter från de smärtsamma minnesgroparna.

Två av förra årets bästa filmer kom från Chile. Inte helt oväntat fick ingen av dem svensk biodistribution. Post mortem av Pablo Larraín visades på Göteborgs filmfestival, Patricio Guzmáns Nostalgia for the light på Lilla filmfestivalen i Båstad i somras, där även regissören själv var på plats.

Båda filmerna skildrar Chiles minne av hur Pinochet-regimen utrotade och torterade över 30 000 människor. Regimen rev upp ett stort sår i landet som uppenbarligen aldrig riktigt har läkt. Resultatet är en landssorg som både människor som var med och efterträdande generationer fortsätter att minnas med tyngt hjärta.

I Post mortem spelar Alfredo Castro rättsläkarassistenten Mario som befinner sig mitt i de värsta våldsamheterna under militärkuppen 1973. Kroppar strömmar in till bårhuset i ett eskalerande tempo. Kaoset når sin otäcka kulmen i en scen där sjukhusets personal sitter som fördärvade zombies bland lik som de inte vet hur de ska hantera. Rollfigurerna går omkring i en gråtintad mardrömsvärld, ett Santiago fyllt av spöklika byggnader och invånare som helst förnekar det som håller på att hända.

Första delen av filmen är ett porträtt av två mentalt sargade människor som bara har varandra. Andra hälften skildrar kuppens efterdyningar där Marios jobb har reducerats till att helt enkelt räkna avrättade utan att ställa frågor.

Det som framför allt har stannat kvar hos mig är hur en politisk film så subtilt och begåvat håller sig på marknivå. Det är svårt att skaka av sig filmens unika ton som lyckas vara kylig utan att bli distanserande. Vi drivs långsamt djupt in i en konflikt bara genom att se hur några ensamma människor blir ofrivilliga offer.

Liksom i Larraíns förra film Tony Manero från 2008, där samme Castro spelar en John Travolta-besatt, mördande psykopat är Post mortem inte bara en karaktärsstudie utan en metafor för ett hotat folk som går omkring som levande döda. Det vanliga folket tvingas smyga i marginalen med en förlamande känsla av att de står näst på tur.

***

Patricio Guzmán föddes 1941 och har dissekerat Pinochet-regimen sedan 70-talet och den tredelade dokumentärfilmen The battle of Chile. År 2004 kom hans dokumentär Salvador Allende om den socialistiske president som juntan störtade.

Hans senaste dokumentär Nostalgia for the light utspelar sig på ett och samma ställe men i två helt olika världar. Atacama-öknen lär vara den plats på jorden där du kan komma ”närmast himlen”. Det vill säga lättast och med bäst resultat studera himlavalvets skådespel.

I filmen är några astronomer på jakt efter universums ursprung och framtid. Nära observatoriet söker familjemedlemmar efter sina släktingars kvarlevor – spår efter de offer som dumpades i öknen under Pinochet-regimen. Krocken mellan utforskandet av rymden och utgrävandet av jorden är lika bisarr som rörande. Medan vetenskapsmännen försöker blicka in i framtiden i gigantiska teleskop vandrar sörjande själar omkring och försöker lokalisera det förflutna. Ett sublimt fotografi leder oss genom både det okända och ofattbara.

Guzmán lär ha sagt att ”ett land utan dokumentärer är som en familj utan ett fotoalbum”. Just det lyckas han också bevisa med sylvass precision och unikt handlag i en av senare års vackraste filmer.

Både Post mortem och Nostalgia for the light gräver i de smärtsamma minnesgroparna i Chiles moderna historia. Samtidigt visar de hur läkningsprocessen kan stärka dem inför framtiden.

Sex år efter Pinochets död är Chile är ett land i social, ekonomisk och, som dessa två suveräna verk visar, filmisk medvind. Inte bara på grund av sin problematiska historia, utan också genom sina sätt att komma till rätta med den.