Det var många år sedan jag läste Jack Kerouacs beatklassiker På drift. Tror faktiskt aldrig att jag iddes läsa ut den. Precis som Johan Hilton skriver har dock romanen bidragit till att etablera ”den äventyrande suputen [som] både kokett livsideal och litterär ledstjärna” för generationer av grabbar. Det hela handlar om några män runt 20 som försöker finna sig själva och meningen med livet, ungefär, i efterkrigstidens USA. De åker bil, läser Proust, tar benzedrine och vill aldrig gå och lägga sig.

Walter Salles filmatisering On the road är både en nostalgisk och kritisk återblick på en plats i historien. En tid när jaget skulle utforskas på djupet och inte bara skulle egoboostas till oanade karriärshöjder. Sedan går det att ifrågasätta hur mycket kritisk självreflektion berättelsens män verkligen utsätter sig för.

Visst är den manliga gemenskapen ett tema i filmen. Kvinnorna får följa med ibland men inte på samma villkor. On the road kuggar också Bechdeltestet med råge. Det enda samtalet mellan kvinnor handlar om hur man bäst tillfredsställer sina män (svar: oralt). Att Salles vid några tillfällen dröjer vid hennes och Camilles ansikten, och låter tårarna berätta hur de känner inför männens svek, förändrar inte detta faktum.

Det finns flera exempel i filmen på kväljande romantisering. Jag tänker framför allt på scenen där arbetarna på en bordell i Mexiko extatiskt vinkar adjö när grabbarna burnar iväg med bilen efter ett pulserande besök. Men för den skull har jag svårt att som Caroline Hainer bara se On the road som en hyllning till ”vagabonden och myten om det manliga geniet som aldrig växer upp”.

Bland annat för att filmen är en tragedi, som visar att friheten är en hägring, låter oss skymta deras åldrade luffarbröder som vandrande påminnelser om tidens nedbrytande kraft, och slutligen avslöjar den rastlöse skälmen i all sin hopplösa sorglighet.

Visst finns det skäl att vara moraliskt indignerad över Dean Moriartys framfart och visst har vi redan fått nog av det älskvärda svinet på vita duken. Han lämnar sina kvinnor vind för våg, men de tar honom tillbaka.

Men en annan intressant sak med On the road är den ojämlika vänskapen mellan den självförbrännande Moriarty och författarnaturen Sal Paradise. Det är Paradise som är filmens berättare och han erkänner direkt att han dras till galningar, som i hans ögon är levnadskonstnärer.

Huvudpersonen själv observerar alla galenskaper med stora ögon och antecknar febrigt. Han har örat mot marken och övriga sinnen på vid gavel. Den enda gången han gråter är när han får dysenteri, men oftast har han ett belåtet leende i mungipan. Som när människorna i hans omgivningen misströstar och konstaterar att livet är ”piss och skit”. För honom är meningen med livet att kunna göra det till god litteratur.

Efter alla äventyr på vägarna kan han återvända till skrivmaskinen i pojkrummet i tryggheten hemma hos mamma. Medan Moriarty vackert får fortsätta att förgås på vägarna även efter det att boken är färdigskriven. Vill man vara generös kan man säga att On the road också riktar blicken mot publikens egen voyeuristiska dragning till spännande galningar.