Film är idag ett självklart inslag på de stora konstinstitutionerna – drygt hälften av de topplistade svenska konstnärerna på Artfacts ranking arbetar med film och video. Trots detta bryr sig konsthallar och muséer ofta inte om hur man visar film. Inte bara är ljud och bild regelmässigt av usel kvalitet på grund av undermålig projektionsutrustning och dåliga ljusförhållanden. Värre – och dessutom mer lättåtgärdat – är att narrativa filmer behandlas på samma sätt som konceptuella filmer utan början, mitten och slut. Allt går i loop. Utan riktning snurrar filmerna runt på skärmar och dukar.

Det senaste exemplet på problemet visade sig på Kulturhusets i övrigt fina Katarzyna Kozyra-utställning. Verk som nakenbaletten Rite of spring eller badhusspionaget i Men’s bathhouse är gjorda för att visas i loop. Man kan börja titta när som helst, det spelar ingen roll. En film som Summer tale däremot, är utpräglat narrativ. Men när jag såg den kom jag in rätt in i slutuppgörelsen, och fick se hela uppbyggnaden (med hyfsat klassisk dramaturgi) först efter att jag fick veta vem som dog på slutet. Och vem mördaren var. Givetvis blir verket sämre av detta.

Jag är inte en anhängare av den allt mer utbredda antispoilerkulturen, där varje sakupplysning om en films handling efter första akten måste förses med versaliserade varningar. I regel har jag inte ens något emot att veta om hur en film ska sluta – de flesta slutar ju ändå likadant. Men det finns ändå gränser för hur illa filmernas spänningsuppbyggnad får behandlas i dramaturgidekonstruktionens namn. Eller det borde finnas. Narrativa filmer som Summer tale bör man helt enkelt se från början till slut. Eftersom de är gjorda för att ses så.

Problemet är inte på något sätt begränsat till Kulturhuset i Stockholm, det ser likadant ut överallt. Även en narrativ kortfilmskonstnär som Keren Cytter, med utpräglat filmhistorisk förankring, visades konsekvent i loop på Moderna museet.

Det brukade vara nästa lika illa på bio, men när motellthrillern Psycho biograflanserades 1960 sa Alfred Hitchcock ifrån. Han bestämde sig för att uppfostra den amerikanska biopubliken: Om man ska få ut något av filmen ska man komma i tid, annars blir man inte insläppt. Till skillnad från Kulturhusets curatorer visste han att det blir mer spännande om man inte vet vem mördaren är från början.

Det är dags för något liknande på konstinstitutionerna. Just nu visas ett Nathalie Djurberg-retrospektiv på Röda Sten i Göteborg. Jag hoppas att hon följer Hitchcocks exempel och plötsligt sätter upp en arg lapp vid konsthallens entré:

We won’t allow you to cheat yourself. You must see DECEIVING LOOKS from the very beginning. Therefore, do not expect to be admitted into the exhibition after the start of each performance of the video. We say no one — and we mean no one — not even the manager’s brother, the President of the United States, or the Queen of England (God bless her)!