FLM DVD: Emil Trier

emil_trier_torgny

Skoterspex och burnouts i en alkoholindränkt skildring norsk ungdomskultur. I en antropologisk musikvideotrilogi för popgruppen Torgny fångas partynorskar på vemodigt glid. Filmerna ingår i den unika dvd-samling som medföljer nya numret av FLM. Vi ställde några frågor till regissören Emil Trier.

Hur började du arbeta med projektet?
Det började med en annan dokumentärfilm som jag gjorde för några år sedan som heter The Norwegian solution och som handlar om en norsk ammunitionsfabrik ute på landet. I filmen ville jag skildra den lilla staden där fabriken låg, vilket ledde till att jag träffade många ungdomar. Vi pratade bland annat om kluvenheten kring att arbeta på fabriken. De var alla bilentusiaster som lyssnade på hög musik och gjorde burnouts.

När jag hade gjort en kort sekvens med dem till filmen visste jag att detta var ett skandinaviskt landbygdsfenomen jag ville undersöka närmare. Så när jag började arbeta med popgruppen Torgny, bestämde vi oss för att göra en musikvideo med samma grupp ungdomar. När vi väl hade gjort “The only game” fick vi idén att göra en hel trilogi för att visa på kontrasterna i det norska samhället. Det var viktigt att varje video hittade någon specifikt norsk företeelse att titta närmare på.

Vilka var de största utmaningarna under arbetet med filmerna?
Det var olika. Med “The only game” var det mest logistiska problem. Tanken var att följa ett gäng ungdomar i deras bilar under en hel dag och vidare in i natten, men efter några timmar blev det svårt att hålla reda på dem. De började försvinna. Ett tag trodde jag inte att vi skulle få till någon nattsekvens, men vi lyckades hitta dem igen på en parkeringsplats.

“Big day” var det projekt jag bävade mest inför, eftersom vi hade bestämt oss för att skildra hur man firar studenten i Norge. Det är lätt att det bara blir en kliché, och det var viktigt att fånga komplexiteten i alltihop – glädjen, sorgen och melankolin. Videon till “I came here” var nog den mest ambitiösa, eftersom vi gjorde den uppe i Kautokeino, och hade med oss en phantom flex-kamera från London för att filma med extra hög hastighet när de åker med snöskoter över en flod.

Jag ville skildra ungdomskulturen från insidan. Rastlösheten, energin, kreativiteten och destruktiviteten. För mig var det viktigt att trilogin skulle kännas spontant dokumentär, men samtidigt vara visuellt avancerad.

Hur ser du själv tillbaka på resultatet idag?
Jag hoppas att vi har fångat essensen av ungdomskulturen i Norge under åren 2010-12. Det ska bli intressant att titta på filmerna om tio år och se om de fortfarande känns relevanta. Vi filmade människor i ett väldigt speciellt skede av livet, till exempel tjejerna i “Big day” som tog studenten och förmodligen är helt andra människor idag.

Vilken nordisk dokumentärfilm har gjort starkast intryck på dig?
En av de senaste filmerna jag tyckte om var Jeppe Røndes The swenkas.

Finns det något ämne som har förbisetts av nordiska dokumentärfilmare?
Jag vet inte, men det är alltid intressant att se dokumentärfilm om populärkultur och undergroundfenomen. Det finns aldrig tillräckligt med filmer på såna teman.

Vad handlar din nästa film om och varför har du valt det ämnet?
För närvarande arbetar jag med en hybridfilm, som blandar dokumentär och fiktion. Stilistiskt påminner det om musikvideotrilogin, men det finns ett tydligt narrativ. Två skådespelare gör huvudrollerna, men många av människorna omkring dem är amatörer som spelar sig själva. Det är en coming of age-film om identitet och familj.

Om du fick ändra på en sak i villkoren för nordisk dokumentärfilm, vad skulle du välja?
Jag har inget filmpolitiskt förslag, utan min önskan handlar snarare om solens gång. Det vore fint med mer dagsljus när man filmar under vinterhalvåret.

Emil Trier har förutom kortdokumentären The Norwegian solution, om norsk vapenindustri, tidigare arbetat med brodern Joachims filmer.

Det finns en kommentar

Kommentera