Michel Francos Smärtgränsen är som en katastrofernas lager-på-lager-berättelse. Underst sorgen efter en hustrus och moders bortgång. Därpå dotterns martyrium under den mobbning, eller snarare kollektiva tortyr, hon utsätts för när en sexvideo börjar cirkulera på skolan. Slutligen den katastrof detta leder till, och en hämndakt som toppar allt. Berättarstilen är stram, lika stum som sorgen själv och utan pålagd musik, registrerande med en obönhörlighet som går över gränsen för det uthärdliga. En rak linje kan dras till en annan regissör med nästan samma förnamn som Francos, nämligen Michael Haneke.

Smärtgränsen sägs bygga på flera olika historier ur det verkliga livet. Fenomenet med trakasserier mot tjejer som överskrider eller tros ha överskridit någon godtyckligt uppsatt sexuell gräns i patriarkatets intresse är ju internationellt välkänt och har lett till den totala förgörelsen av åtskilliga individer. På så sätt är det inte svårt att relatera till det som händer i Francos film, även om det handlar om ett kollektiv som sluter sig samman i en psykisk och fysisk misshandel så dehumaniserande att vissa skribenter inte funnit den trovärdig, i synnerhet det faktum att den inte stoppas av någon skolpersonal.

Att Franco lägger en sorg i botten ger en särskild möjlighet att diskutera var gränserna går för vad en människa kan tåla och vad som händer när vi helt enkelt upphör att fungera. Den frånvarande modern fungerar som en kil mellan dotter och far när det gäller hennes möjligheter att vända sig till honom med sina svårigheter och för att få skydd. Roberto, fadern, är ju redan förkrossad. Ale bär ensam på sin plåga. Väl hemma sätter hon på sig sin mors klänning, som en tröst och som ett skydd och en säkrare identitet än den egna. Scenen blir desto mer hjärtskärande då tragiken inte framhävs av berättarstilen.

Eftersom Franco inte erbjuder några tydliga riktlinjer för hur rollfigurernas beteende ska tolkas är det fullt möjligt att dotterns tystnad inför sin fader istället helt enkelt handlar om skam. ”Jag är ju också med i filmen”,säger pojken som både filmade och hade sex med Ale, då han försöker avlasta sig från skulden. Men vi vet ju alla att det är flickans skam, inte pojkens, när detta händer.

”Varför hade du sex med honom direkt?” undrar de nyfunna ”väninnorna”, som inte bara sanktionerar pojkarnas förföljelse genom att klä upp Ale i ”horkläder” och klippa av hennes hår utan spär på med ytterligare våldsam tortyr. ”Jag var full”, svarar Ale; ett svar som inte godtas av de andra flickorna. Det uteslutna svaret hade förstås varit ”För att jag hade lust”. Och även om väldigt få vuxna personer i vår upplysta värld skulle mena att en tonårsflicka som har sex framför en mobilkamera förtjänar kollektiv bestraffning oavsett varför hon har det är det inte bara i katolska Mexiko som saken anses tarva en förklaring – och det en förklaring som inte handlar om sex utan snarare om flickans psykiska allmäntillstånd.

Filmen erbjuder dock också en sådan förklaring. Alejandra befinner sig ju faktiskt i sorg och ett par av de engelskspråkiga recensenter som skri- vit om filmen antyder att det är i detta faktum det bakomliggande skälet till hennes ”misstag” står att finna. Filmen båtar för en sådan läsning då Ale visas vara ledsen i den bildinställning som direkt föregår sexscenen.

Att sorg skulle utlösa ett negativt sexuellt promiskuöst beteende hos kvinnor är förstås inte bara en populärpsykologisk utan också en filmisk kliché, som kan ses i exempelvis Du gör mig galen! eller Under the skin. Francos film är mer subtil och visar samtidigt ett helt pandemonium där Ales omgivning snarare än Ale själv är det sant problematiska. Men temat med sexuella trakasserier och mobbning är, som sagt, inte filmens enda. Och även om den kan fungera som ett lackmustest för synen på tjejers sexualitet är den inte minst också ett stycke filmkonst i sin egen rätt.