Jag håller fortfarande på att finslipa schemat inför nästa veckas spring på Stockholms filmfestival, då jag tänkt bocka av några av Jacobs tips samt komplettera med blodigare godbitar. Men innan min festival börjar på allvar tänkte jag smygstarta den försenade bevakningen med några rader om min favorit från förhandsvisningarna.

Inte så oväntat fastnade jag för Nightcrawler (festivalpremiär senare i kväll), den bästa Michael Mann-filmen på länge som inte ens regisserats av Mann. En imponerande regidebut av manusförfattaren Dan Gilroy som tidigare skrivit Tarsem Singhs sensuella ögongodis The fall, men nu börjat följa sin brorsa Tonys fotspår (som också var framgångsrik manusförfattare innan han regisserade den politiska thrillern Michael Clayton).

I samråd med fotografen Robert Elswit beslöt sig Gilroy, alltså Tony, för att plåta dagsscenerna på film och nattscenerna digitalt. Troligtvis en kompromiss orsakad av tajt budget – men resultatet är magiskt. Det är nämligen nattetid som man upptäcker sanningen om brottsjournalisten Lou, spelad av en nedbantad Jake Gyllenhaal. Då ser vi molnen, svettpärlorna och skönhetsfläckarna som annars så lätt försvinner eller förskönas i solen.

Mediesatiren är stundtals lite väl uppenbar, men det är en rapp och mörkt humoristisk skildring av nyhetssnaskets resa från skottlossningar på skitiga trottoarer till finklädda marionettdockor i nyhetsstudion. Allra mest uppskattade jag Nightcrawler som ett febrigt nattsafari i ett Los Angeles som blöder för de rätta bilderna. En störd skildring av en söndrad stad.