fbpx

Woody Allen och drömprinsen

Blue Jasmine

I mina fåfänga försök att komma i kapp med de senaste två årens filmutbud kollade jag nyligen in Woody Allens Blue Jasmine, en film som mottagits väl och ses som ett fall framåt i förhållande till Allens rika men ganska försumbara senare produktion.

Jag blev ganska illa berörd av filmen. Jag tyckte det var en elak film, kall och lite sadistisk i förhållande till den kvinnliga huvudpersonen. Allens kvinnliga rollfigurer har väl då och då diskuterats, kanske framför allt tendensen att ständigt vilja para ihop mycket unga kvinnor med mycket äldre män. Just Blue Jasmines kvinnobild är en annan, bloggaren Almost Kael kritiserar den som en slags Delilah-bild där kvinnor utnyttjar och föröder män. Jag håller med henne om bristen på empati gentemot Cate Blanchetts rollfigur Jasmine. Men det är en annan sak som fångar mitt intresse, något som jag lite grann reflekterat över i ett flertal Allen-filmer; tendensen att skapa manliga rollfigurer som är en slags drömprinsar, med förmåga att förändra och upprätthålla kvinnliga rollfigurers liv: som ibland dyker upp som räddande änglar och sveper med sig kvinnan, gärna en damsel in distress, in i en tillvaro av allomfattande kärlek och behovstillfredsställelse.

Titeln Du kommer att möta en lång mörk främling må vara ironisk, men med jämna mellanrum dyker det upp män som mer eller mindre motsvarar klichétanken om ett romantiskt möte med en man som liksom oväntat kliver ner till ens liv från ovan. I Prince Charming-fantasin ingår också att mannen lyfter upp kvinnan till en högre (kunglig) nivå. Allens prinsar är oftast av det mer prosaiska slaget. Judy Davies svikna, lite vissna rollfigur i Celebrity blomstrar upp genom att en tv-producent förälskar sig i henne och gör henne till programledare för ett kändisprogram. I September erbjuds Mia Farrows deprimerade och utfattiga Lane ett bekvämt liv där hon fullt ut skulle tas om hand av franskläraren Howard (ett erbjudande Lane dock tackar nej till). Men modersgestalten Marietta (Patricia Clarkson) i Whatever Works behöver bara helt kort träffa huvudpersonen Boris vän Leo för att hennes konstnärliga begåvning ska träda fram, och hon förvandlas snabbt till en polyamorös (och naturligtvis framgångsrik) konstfotograf.

Jasmine, en rollfigur som i sin tur bygger på Blanche DuBois i Tennessee Williams klassiska pjäs Linje lusta, är ännu en nervklen kvinna som behöver en man att luta sig på. Hon har länge haft en sådan man, en förmögen försörjare som tycker om att skämma bort sin fru. Men hans förmögenhet vilade på skumraskaffärer, han tar livet av sig i fängelset och Jasmine står utan skydd. Hon stöter dock på en allensk Prince Charming som inget hellre vill än att i ett slag lyfta upp henne till statusen av förmögen senatorshustru, och dessutom erbjuder en kanal för hennes skapandebegär i egenskap av inredningsarkitekt. Men Dwight, som han heter, upptäcker att hon har ljugit om sitt förflutna och dumpar då henne direkt. Även då männen inte de facto alltid blir räddare i nöden så finns de där som möjliga alternativ; fullödiga lösningar på livets problem. Här har huvudpersonen emellertid visat sig inte vara förtjänt av att upphöjas av en man. Och nog finns det något otäckt i Allens sätt att i den här filmen visa fram psykisk sjukdom som om den vore ett karaktärsfel och något som måste döljas?

Mot min beskrivning av de allenska räddande männen kan invändas att jag missar att ta filmernas egenskaper av att vara faktiska sagor och moraliteter i beaktande – det är trots allt inte någon socialrealism vi konfronteras med. Och har inte Allen gjort en visserligen kärleksfull men ändå ironisk kommentar till den romantiska sagans värld även med filmen Kairos röda ros, där den äkta drömprinsen är overklig och den verklige drömprinsen oäkta? Det må vara hänt. Men det är förvånansvärt hur genomgående den tämligen reaktionära könsuppdelningen i hans filmer är.

”The hell kinda name is Prince Charming? It’s too bad Cinderella doesn’t have a Prince Neurotic, I’d be a shoe-in”, twittrade signaturen Not Woody Allen. Men den genomneurotiske mannen är inte längre den absoluta huvudpersonen i Allens filmer, medan man kan stöta på en och annan helt oironiskt skildrad Prince Charming.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.