Queen of the desert (2015)
Queen of the desert (2015)

Jag erkänner utan omsvep att jag var dåligt påläst, och rentav väntade mig en sinnesvidgande dokumentär, men jag kunde faktiskt inte tro mina ögon när hemmasonen Werner Herzogs tävlingsfilm Queen of the desert ”rullade” igång på festivalpalatset i Berlin igår.

Öppningsbilden på en sandstorm i öknen gick väl an, men sedan följde en 45 minuter lätt genant kärlekshistoria mellan Nicole Kidman och James Franco, och det stod klart att den oförutsägbara fritänkaren Herzog nu bestämt sig för att en göra traditionell matinéfilm.

Anledningen är att han vill berätta ett oförtjänt bortglömt livsöde, kalla det ”Gertrude av Arabien”. Även Lawrence dyker också upp i filmen, som just skildrar det brittiska imperiets relationer med arabvärlden i början av 1900-talet. Men som den självgående Gertrude Bell förklarar under sina upptäcktsfärder är hon ingen spion utan sin egen kvinna, som är mer intresserad av beduinernas frihet och poesi än krass geopolitik. Filmens ämne, gränsdragningar och konfliktlinjer i Mellanöstern, kunde dock inte vara mer aktuellt.

Kanske identifierar Herzog sig med henne, och det är kul att han gör film med kvinnlig huvudperson för första gången i sitt liv, men tyvärr blir glorian till slut ganska betungande. Filmens kamelturer är för all del trivsamma, men kärlekshistorierna känns mer som obligatoriska genreinslag än angelägen romantik. Och nog skulle det gå att berätta om Gertrude Bells häpnadsväckande liv utan att leka Baz Luhrmann.

Queen of earth (2015)
Queen of earth (2015)

Då var det roligare att se Alex Ross Perrys drottningfilm. Efter hans senaste film Listen up Philip, ett komiskt lustmord på en kulturman i vardande, som häromveckan visades på Göteborgs filmfestival, har han skiftat tonläge. Elisabeth Moss finns dock kvar i rollistan till Queen of earth, medan Jason Schwartzman åkte ut med huvudet före när allvarlighetsgraden höjdes.

För trots spridda fniss i salongen upplevde jag framför allt Queen of earth som ett olustigt psykodrama, med blinkningar till Persona. I filmen får vi följa två väninnor som under två somrar, och varsin personlig kris, går på varandras nerver i ett påkostat sommarhus. Deras roller växlar men svekfullheten består.

Moss (smått superb återigen) rollfigur är möjligen inte genomsympatisk, men hon får ett påfallande ambivalent stöd från sin bästa vän. I alla fall med tanke på att hon har blivit dumpad av sin pojkvän strax efter att hennes pappa tagit liv av sig. Eller är hon bara en bortskämd skitunge som vill vara i centrum, som en effektivt okänslig granne spelad av Patrick Fugit formulerar saken. Ross Perry visar i alla fall återigen att han är en regissör att hålla ögonen på.