fbpx

Hey princess

Youtubes vackraste Simpsons-klipp har över elva miljoner visningar. Det är en fin hyllning som rymmer referenser till bland andra Kattbussen, grispiloten Marco och tonårshäxan Kiki – välbekanta och älskade figurer som letat sig in i hjärtan på både barn och vuxna, både bland animéfantaster och de som fortfarande säger mangafilm. Men trots att Studio Ghiblis två stora stallnamn nyligen släppt varsin film illustrerar klippet vem som egentligen blivit synonym med studion.

Idag känner var och varannan svensk till Hayao Miyazakis skapelser, men knappast hans mer seniora kollega, forne mentor tillika studions medgrundare. Detta trots att Isao Takahata har en rad mästerverk under bältet, inte minst Eldflugornas grav som är en betydligt mer mogen och drabbande världskrigsskildring än Miyazakis luftburna farväl Det blåser upp en vind. En förklaringtill deras skilda popularitet är den mest uppenbara: den ene gör mer barnvänliga och gosedjurskompatibla filmer än den andre. Sedan spelar det också in att att den internationella markbrytaren, Oscarsvinsten för Miyazakis Spirited away, följdes av ett segertåg som Takahata var på tok för oproduktiv för att haka på.

Idag känner var och varannan svensk till Hayao Miyazakis skapelser, men knappast hans mer seniora kollega, forne mentor tillika studions medgrundare. Detta trots att Isao Takahata har en rad mästerverk under bältet.

I nya dokumentären The kingdom of dreams and madness skildras kollegornas kapplöpning som en vänskaplig rivalitet, där Miyazaki är den självklara affischpojken och Takahata framställs som ensamvargen – en krånglig och sluten perfektionist som inte räds att svika medier, producenter och finansiärer för att bli lämnad i fred och få fortsätta finslipa. Det kan också förklara varför det tagit honom 15 år att följa upp den absurda, akvarellfärgade sitcomparodin Mina grannar Yamadas.

Sagan om prinsessan Kaguya är baserad på den berömda folksagan om en åldrad bambuhuggare som en dag finner ett spädbarn. I magisk takt växer hon upp till att bli prinsessa, eller tvingas snarare in i rollen. Adoptivpappan är fast övertygad om Kaguyas storslagna öde, en klassresa som leder bort från vännerna och lekarna i skogen för att istället jaga rikedomar i staden med alla dess ritualer och seder.

Sagan om prinsessan Kaguya är en värmande, vaggande ode till en mer hantverksbaserad tradition.

Men det är inte bara handlingen som lyfts från det japanska kulturarvet, utan även den svindlande estetiken blinkar mot träsnitt, pappersrullar och kalligrafi i en utsökt kombination av hårt kol och mjuka penseldrag, fästa på pannåliknande ytor vars blanka ytterkanter både öppnar upp och sluter in. Det är en värmande, vaggande ode till en mer hantverksbaserad tradition.

Sagan om prisessan Kaguya (2013)
Sagan om prisessan Kaguya (2013)

Allt eftersom Kaguya kommit tillrätta i staden, placerats i den förutbestämda rollen och blivit som en symbol för feodala föreställningar om kön och klass, tar också animationen ett steg mot det manierade. De rörliga bilderna stelnar och närmar sig tidigare nämnda pappersrullar. Om det är med rörelsen som den animerade kroppen bekräftar sin existens och undviker att reducerades till en teckning, kan Kaguyas luxuösa stadsliv förstås som livlöst – men det är detta statiska tillstånd som bygger upp för filmårets mest svindlande sekvens. Undangömd i sin kammare, intill männens fylleslag i rummet bredvid, bryter sig Kaguya loss, flyr fältet, upplöses, förlorar former och konturer i en abstrakt metamorfos som osäkrar tablåestetiken. Plötsligt överskuggas kameran, klippen och kompositionen av ett kinetiskt energiflöde.

För en stund kokas allt ned till animationens absoluta kärna: ren rörelse. Det är målet som Miyazaki ständigt strävat mot med sina många svävande flickor, pilotpojkar och fantastiska farkoster, men som alltid vägts ned av vräkig design och karakterisering. Det tilltalande yttre har gjort hans skapelser så älskade, hans stil så igenkännbar, hans namn till ett varumärke som gett rollgalleriet tillträde till såväl Simpsons som svensk barnkultur. I jämförelse framstår Takahata som radikal. Uppsåten är primitiva, inte lika charmiga och publiktillvända, men mindre brydda om bekvämlighet och här drivna av mer experimentlust än någonsin förr. Sagan om prinsessan Kaguya är en massage för sinnena av Ghiblis sanna mästare.

av Sebastian Lindvall

Filmvetare

8 kommentarer

  1. Ja, den är fantastisk. Lågmäld, gripande, kontemplativ… Nostalgi är ingen barnlek!

  2. Glöm inte att nämna ”Only Yesterday”, en film som jag håller högre än ”Kaguya” (hur visuellt överlägsen den senare än är).

  3. Det finns ju något i Miyazakis filmer som tycks enklare att översätta (kulturellt överskridande?) medan Takahata är mer intern. Om det nu rör sig om mer västtillvänd eller en fingertoppskänsla för ett ”universellt” tilltal, att uttrycket är av annan skala och dramaturgin mer publikvänlig, det är nog föremål för en större undersökning!

    Väldigt spännande att höra vad en Ghibli-fan i tioårsåldern tycker om Kaguya. Återkom gärna med några rader om responsen!

  4. Haha och jag tvekade lite att ta på mig en kränkt Miyazaki-fanboy-kostym, men kände att jag ville ha en utveckling av just det resonemanget. Jag hade även dragit en lans för Takahata i ett omvänt scenario!

    Tack för svaret. Jag tror jag är med dig på det stora hela. Sedan funderar jag över om Miyazaki även är mer västtillvänd. Nu var det ett tag sedan jag såg både Yamadas och Pom Poko, men i bägge fallen (kanske främst i Yamadas) hade jag svårt att greppa viss humor – något jag då tolkade som nån slags mindre kulturkrock.

    Jag har sett mycket fram emot prinsessan Kaguya! Snart går jag och ser den med ett annat Ghibli-fan i tioårsåldern.

  5. Och just det, ett litet tillägg! Utnämner inte Takahata till mästare bara för att han gjort fler filmer för vuxna; stora delar av min absoluta favoritanimation har barn som främsta målgrupp. Var alltså inte menat som ett slag mot barnkultur och att vuxenfilm skulle ha högre status än barn- och familjefilm, eller något liknande. I det här fallet syftade jag snarare på kommersen bakom och att Takahatas vuxnare, smalare, snårigare väg öppnat dörrarna för experiment. Och det är experimenten som gör honom till den sanna mästaren i mina ögon.

  6. Hej Daniel! Tack för din kommentar – förstod så klart att det bara var en tidsfråga innan någon skulle ifrågasätta min Miyazaki-attack.

    Menar inte riktigt att Miyazakis filmer på det stora hela inte funkar för vuxna, eller att hans tematik i stort skulle vara mindre mogen än Takahatas. Ordvalet gällde främst deras världskrigsfilmer. Min poäng är snarare att Miyazaki blivit mer berömd för att han gjort filmer med barn som uttalad målgrupp (han har bl.a. sagt att Porco Rosso är hans sämsta film just för det är den enda som riktat sig helt till vuxna).

    Framförallt uppfattar jag hans karaktärsdesign som mer utstuderat och anpassad för den merch som är en stor del av Ghiblis verksamhet (och där ligger ju Takahata i lä, främst för att hans figurer – bortsett från Pom Poko – inte är lika enkla att göra till gosedjur, leksaker etc.). Allt det här kan också ha att göra med att Miyazaki varit med produktiv, utforskat fler teman, skapat fler figurer och världar. Ändå känner jag att det finns en intressantare bred, och mer experimentell approach till animation, i Takahatas verk.

    Och avslutningsvis vill jag bara poängtera att jag gillar Miyazaki. Kämpade bl.a. hårt i tioårsåldern för att få hem en fansubbad vhs-kopia av Prinsessan Mononoke – en film som jag än idag anser vara en av hans bästa. Tycker bara inte att hans filmer kan mäta sig med Takahatas.

  7. Älskar bägge för vad de gjort, men ser inte varför ”mogen” behöver implicera en ”sannare” mästare än en som barn uppskattar mer (vilket jag tycker antyds?). Sedan är jag osäker på om just den skiljelinjen verkligen är så tydlig om man ser till hela filmografin. Nausicaä och Pom Poko, Mononoke och Panda kopanda – vad är mer barnvänligt?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.