Bok: Last features – East German cinema’s lost generation
Författare: Reinhild Steingröver
År: 2014
Land: USA
Sidor: 272

”De efterkommande”. Ungefär så kan uttrycket ”Nachwuchsgruppe” översättas. Det var den kategori unga regissörer sorterades in i under det årtionde som kom att bli DDR:s sista. Och med ”unga” menas i det här fallet personer upp till 40-45-årsåldern. Ständigt tillbakahållna av det alltmer geriatriska styre som rådde, med en växande frustration över att inte få delta som vuxna, inte tilltros med ansvarsfulla arbetsuppgifter.

På DEFA, som den statliga filmindustrin hette, fördes 1980-talet igenom ett lågintensivt generationskrig. Nyutexaminerade regissörer hade svårt att få uppdrag och kunde få vänta många år på att få regissera sin första spelfilm. De krav på anpassning som då ställdes var för hämmande för flera av dem, som försökte föra en dialog med ledningen utan att komma någonvart. Men under våren 1989 beslutades det att avsättas medel till produktionsgruppen DaDaEr, som inledde sitt arbete med att producera djärva, ”unga” DEFA-filmer vid årsskiftet 1990. Det var bara det att censuren vid det laget redan släppts och landets gränser öppnats.

De tre filmerna – Letztes aus der DaDaeR (”Det sista från DDR”, Jörg Foth), Banale Tage (”Banala dagar”, Peter Welz) och Das Land hinter dem Regenbogen (”Landet bortom regnbågen”, Herwig Kipping) – kom att mer eller mindre försvinna i den omställningsprocess som inleddes med murens öppnande och kulminerade i landets själva upplösning genom uppgåendet i Förbundsrepubliken. De hittade ingen publik och verkade irrelevanta i den enorma omvälvning som nedmonterandet av diktaturen och öppnandet av landsgränserna innebar.

”De efterkommande” kan på så vis sägas verkligen kommit att bli ett passande namn på den grupp av filmskapare som formades i DDR, men aldrig blomstrade i DDR. De har inte heller kommit till sin rätt i Förbundsrepubliken. Ironiskt nog har deras gamla hemland främst kommit att skildras av västtyska regissörer, i uppskattade och prisbelönta filmer som Goodbye Lenin, De andras liv och Barbara. Det finns en bitterhet i detta som genljuder i Reinhild Steingrövers bok Last features – East German cinema’s lost generation. Författarinnan, germanist vid Rochesteruniversitetet i USA, är väldigt lojal och inkännande med objekten för sin studie och lyfter fram de östtyska filmarna och filmerna som värda mer intresse och uppskattning. Hon tolkar de sista DEFA-filmerna mindre som en omedelbar kommentar till händelserna 1989 och framåt, mer som personliga konstnärliga verk med tydlig hemadress men också rötter bakåt, i det arbete regissörerna gjort tidigare i form av kortfilmer, studentarbeten och dylikt.

DEFA fanns kvar längre än värddiktaturen DDR. Först 1992 upplöstes produktionsbolaget. Det innebär att flera ”omöjliga” projekt, manusskisser som legat i byrålådorna, hopplöst långt bort ifrån att ha haft en chans i helvetet att ens seriöst övervägas för realisering, faktiskt kunde genomföras under denna lilla blindtarm till epok i tysk filmhistoria. Ulrich Weiß, något av en förebild för sengångargruppen och själv en person som haft stora svårigheter i sin verksamhet vid DEFA, kunde göra sin Miraculi; Egon Günther kunde göra sin Stein.

Jag såg Miraculi vid en visning i Berlin kring millennieskiftet, där Weiß själv var närvarande. Publiken, mest bestående av östtyskar, skrattade rått och hjärtligt när regissören beskrev hur stora delar av berättelsen, som bland annat involverar en ung man med synligt jesuskomplex som arbetar frivilligt som spårvagnskonduktör för att rena sig själv och andra från synd, härstammade från ett scenario han lämnat in som förslag på DEFA. Naturligtvis utan att förvänta sig att det skulle tas på allvar. En absurd historia av den typen hade ingen chans. Men Weiß upplevde att han knappt hade någon chans i vilket fall som helst, så han hade ingenting att förlora. De sista DEFA-åren gav en fantastisk och oväntad möjlighet till experiment. En möjlighet att flippa ut. Men de flesta använde möjligheten till att seriöst bearbeta frågor om inre exil, påtvingad anpassning, en upplevelse av maktlöshet inför systemet. Västtyska kritiker tycks ha känt sig provocerade över vad som kan se ut som ett slags offermentalitet och passivitet, en eftergivenhet inför diktaturen. Men så hade de ju heller aldrig levt under den.

Ingen film illustrerar generationsproblematiken i sista tidens DDR så väl som Peter Kahanes film Die Architekten (”Arkitekterna”). Den är en nästan outhärdligt melankolisk historia som, påpekar Steingröver, ganska så exakt beskrev de ”unga” DEFA-filmarnas situation. Huvudpersonen får vid fyrtio års ålder äntligen ett betydelsefullt arkitektuppdrag. Han samlar under svårigheter samman en arbetsgrupp av jämnåriga, som egentligen redan gett upp möjligheten att kunna åstadkomma någon slags skillnad i det grå, stillastående samhället. Och de blir naturligtvis överkörda. Mot slutet har Daniel Brenner, arkitekten, fått en skjuts i sin karriär. Men han har förlorat allt, sig själv, sin familj som åkt till väst, sina kamrater, sitt sista hopp. Det är en svårsmält film, men i linje med författarinnan till Last features skulle jag vilja säga att Die Architekten är ett av de viktigaste bidragen till inte bara den östtyska utan hela den tyska filmhistorien.

Last features är en viktig, inkännande och informativ studie. På minussidan finns en viss tendens till upprepningar, en lite lätt tjatighet. Men så hamras också poängerna in. Upprepning är ju inlärningens moder. Och en lär sig mycket av denna bok.