Man kanske inte riktigt får den sinnliga världsbuffén från en jorden runt-resa, men med ett festivalpass kan man förhoppningsvis lära sig lite mer om sin omvärld.
Internationella filmfestivaler satsar ju ofta just på att öppna fönster utåt, likt hur Göteborgs filmfestival i år riktar strålkastarljus mot Italien (förra året fokuserades det på japansk film), men även återkommande sektionen Fem kontinenter – eller Stockholms filmfestivals regionala indelningar Latin visions, Asian images m.fl. – framhäver en salongsturism där man nyfiket kan närma sig andra än svensk- och engelskspråkiga filmkulturer. Och trots att det kanske främst är bilderna som etsar sig fast i minnet ekar vissa röster vidare.
Flerspråkighet var framträdande i två av filmerna som jag hann se min första festivaldag: Koji Fukadas emotionella dystopi Sayonara, baserad på en pjäs av Oriza Hirata, samt regidebuterande skådespelaren Brady Corbets historierevisionistiska The childhood of a leader som inspirerats av Sartres novell med samma namn.
Sayonara är vad man skulle kunna kalla en deprimerande film, men för den med faktiska erfarenheter av depression kan den uppfattas som en träffsäker skildring av ett disigt normaltillstånd. Uppenbart inspirerad av Fukushima-katastrofen sugs vi in i en nära framtid där den japanska regeringen startat ett lotteri för att organisera landets massutvandring från radioaktivitet. Kvar är medborgarna på samhällets botten, de med invandrarföräldrar, lågstatusjobb och/eller prickar i straffregistret, vilket väcker misstankar om att lotteriet är riggat. Få blir färre, verksamheter klappar igen.
På en allt mer ödslig landsbygd möter vi Tanya, en sydafrikansk melankoliker som lever ihop med sin trasiga men trofasta android Leona (spelad av den riktiga roboten Geminoid F!). För en stund finner Tanya mänskligt sällskap i en väninna och en pojkvän vars koreanska rötter stärker ett omvänt flyktingtema, men istället för att försättas på flykt resulterar deras bakgrunder i att de fastnat i ett upplöst, folktomt samhälle.
När ensamheten växer sig som starkast och livet ter sig som mest meningslöst ber Tanya sin android att recitera dikter, helst på originalspråk, vilket både inom och bortom poesin får dem att naturligt skifta mellan engelska, japanska, franska och tyska. De märker hur ordvalen vid en översättning kan ändra innebörden av dikt – eller är det snarare en ökad förståelse? Flerspråkighet som ett sätt att nyansera, luckra upp texter och skapa ny mening.
Språken och melankolin gifter sig i långa tagningar, ofta med subtila ellipser och tålmodigt lekfulla alternativ till time-lapse. De sista 15-20 minuterna känns som ett utdraget dödsögonblick, ett sista andetag som hålls inne så långt det bara går, medan det söks efter en syn som kan mäta sig med det sköna som målats upp med återberättade drömmar, minnen och dikter. Under jakten på den starka slutbilden ersätts successivt språket av stråkar, utan att det någonsin blir för såsigt. Med moderna tolkningar av typiska memento mori-motiv blir döden väldigt påtaglig, men filmens oerhörda tro på konstens kraft, dess nycklar till att förstå sig själv och sin omgivning, står trots detta upp för en livslust och ett sökande efter de ögonblick som inte riktigt går att beskriva med ord. Med andra ord: ett fantastiskt filmämne.
Betydligt skrikigare språkdräkt tar plats i The childhood of a leader, en extremt ambitiös regidebut av skådespelaren Brady Corbet som setts i bland andra nyinspelade Funny games, Melancholia, Simon Killer och en biroll i Turist. Den unge amerikanens filmografi skvallrar om en europeisk dragning, vilken här blommar ut totalt när han rör sig mot första världskriget och förhandlingarna runt Versaillesfreden, där historiska detaljer späs på med fabulerad mystik, viskningar, skräck och fascistiska fantasifoster som föds år 1918 i ett stort hus på den franska landsbygden.
I huset lever fransk hushållspersonal, en amerikansk man (Liam Cunningham) som jobbar för president Wilson, hans tyska fru (Bérénice Bejo) och deras son Prescott (Tom Sweet), en pojke som ofta misstas för att vara en flicka (tydligen inspirerat av ett foto på en ung Mussolini, berättade Corbet efter visningen). Pojken försöker att lära sig franska, skiftar lite taffligt mellan språk och behöver först sin mamma för att kommunicera, men snart förstår vi att han kanske förstår mer än vad han låtsas om. Med drag av Fanny och Alexander och framförallt Det vita bandet får vi se en otäck vuxenvärld med barnablick. Pojken blir en uttolkare som på nära håll hör språk blandas, men på något vis rör sig bortom orden och istället observerar hierarkier, testar gränser och lär sig dechiffrera maktens koder.
Tydligen ska Corbet ha lagt cirka 250 000 dollar bara på Scott Walkers musik – och man förstår snabbt varför. De mörka, hårda och rentav offensiva stråkarna skjuter oss in i den mörka, sagolika världen och lyckas ihop med makalösa steadicam-åkningar (fantastiskt 35mm-foto!) och bisarra utflykter i det snyggt sargade husets arkitektoniska detaljer skapa en nervig ovisshet som sneglar mot den karnevaliska skräckmark som James Wan trampat fram. Vissa vändningar och scener känns igen från andra håll, men det finns en energi och ett våghalsigt självförtroende som är Corbets eget. En historielektion som framtida långfilmsdebutanter kan lära sig något av.
