fbpx

Omstridda dokumentären Watching the moon at night saknar lyster

Watching the moon at night (2016)

Flera ledarsidor (DN, SvD, Smp) har anklagat Sveriges television för att av snöda politiska skäl, eller politisk feghet, valt att inte visa dokumentärfilmen Watching the moon at night (Helander/Persson).

Filmen har gjorts med stöd från SVT, men någonstans på vägen har det uppstått en schism med filmskaparna och samarbetet sagts upp. Nu sprids bilden av en både djupsinnig och konstnärlig, kanske rentav briljant film om terrorism och antisemitism som stoppas eftersom den inte passar in i en slapp mediavänsterhållning gentemot de här frågorna. Filmen uppvisar varken den obligatoriska fientligheten mot Israel eller den förment dominerande ursäktande attityden gentemot terrorister som antas ha fötts ur fattigdom och desperation.

Och visst är de uttalanden som kommer från SVT märkligt vaga och nonsensartade. Filmen sägs ha fel form, att den inte skulle passa in i utbudet eftersom den är utformad som en essä i stället för ett stycke journalistik. På något sätt vägs detta in i ett kvalitetsomdöme. Att filmen skulle vara kvalitativt dålig är förstås ingenting som dess förespråkare anser; tvärtom viftas det bort. Det lyfts fram att den visats internationellt, och att den lovordas av polska regissören Agnieszka Holland. Filmen är ”visuellt stark”, menar Claes Arvidsson i SvD, och att den fördjupar där annat utbud i SVT förenklar. ”Watching the moon at night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler.”

Holland är ett tungt namn i filmkretsar. Ett gott omdöme från henne kan tyckas båda för kvalitet. Och själva filmen är tung av kulturellt kapital. Titeln är tagen från en dikt av nobelpristagerskan Wisława Szymborska. Hon läser själv upp den och andra dikter i filmen. Historikerna Walter Laqueur och Robert Wistrich medverkar, liksom filosofen André Glucksmann och ett antal andra akademiker och intellektuella. Här finns också överlevare och efterlevande till offer för terrorattacker. Fäktaren Dan Alon, som överlevde Svarta septembers attack mot det israeliska OS-laget i München 1972 medverkar för första gången på film. På pappret är allting med Watching the moon at night högintressant. Den har alla förutsättningar att vara en sevärd film.

Men det är egentligen inte bara SVT:s tjurighet som dömt filmen till en skuggtillvaro i Sverige. Och det är egentligen inte heller bara i Sverige den står utanför strålkastarskenet. Åtta filmfestivaler har den visats på, enligt Arvidsson. Men jag undrar om han inte menar de åtta festivaler som anges i filmens förspann. Av dem är bara tre stycken filmfestivaler, och av dem i sin tur har bara en viss internationell ryktbarhet (Kraków Film Festival).

Faktum är att två stora filmfestivaler i Sverige, Göteborgs filmfestival och dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm har tackat nej till filmen – eftersom den inte ansetts hålla måttet. Dess konstnärliga och cineastiska cred är helt enkelt inte så stor. Visst händer det att filmer blir missförstådda, absolut finns det de som blir dåligt behandlade på grund av innehåll eller ämne. Men bilden av att Watching the moon at night skulle vara en internationellt känd och uppskattad film är helt enkelt inte sann. Det är inte bara Sveriges television som inte tycker den är bra.

Själv har jag sett filmen flera gånger nu och gått från att vara kluven via helt negativ till frustrerad.

Det sägs mycket intressant i filmen, samtidigt som delar av den är väldigt amatörmässigt gjorda, med klumpiga textskyltar och inklipp. Men andra delar av filmen är visuellt starka, med effektiv ljudpåläggning och skicklig klippning, samtidigt som det som sägs vandrar från ämne till ämne, och glimmar till bara för att slockna igen eller överskuggas av något överflödigt. Undertiteln är Om antisemitism och terrorism. Två väldigt vida ämnen. Och frågan är om den sammanknytning mellan dem som impliceras egentligen också görs.

”Vad filmen misslyckades med, och i mina ögon är det ett stort misslyckande, är att den inte lyckades visa hur den ena av filmens två ämnen kopplades ihop med den andra”, skrev en medlem i Facebookgruppen ”Bekämpa antisemitismen OCH islamhatet” efter det att filmen visats i Göteborg. Jag håller med. Men skulle vilja gå ett steg längre och hävda att filmen snarare visar att det ju inte finns någon nödvändig koppling mellan terrorism och antisemitism. Det skulle bara gälla om all terrorism reduceras till islamism. Men filmen visar ju att terrorism är så mycket mer än så. Och att antisemitism, naturligtvis, är mycket mer än så – och att de båda fenomenen förenas i den islamistiska terrorism filmen inte egentligen fokuserar.

I ett slags försök att tala om terrorismens själva natur och dess historia lyfts många olika terrorgrupper fram – FARC, ETA och IRA likväl som Hamas, al-Qaida och Svarta september. Inte ens försöket att reducera den till nationalism och/eller religion håller. Vi vandrar runt mellan offerberättelser, filosofiska betraktelser och historiska omständigheter, men på ett planlöst sätt snarare än efter en karta som ringar in terrängen. Plötsligt görs en utvikning till Ryssland och dess eventuella statsterrorism – utan att skälet klargörs. Sedan kommer antisemitismens historia, folkmord, antisemitism i dag, i Polen, i Palestina. Här finns det innehåll som torde vara mest angeläget att lyfta fram nu.

Det frustrerande är att filmen består av så mycket material som är värdefullt, men som inte paketeras eller presenteras efter behov och förtjänst. Där den försöker samla ihop splittrar den i stället upp. Här finns kärnan till en stark och viktig film om antisemitism efter Förintelsen och inom islamism. Kanske en helt annan film om de post-sovjetiska konflikterna. Kanske en tredje om terrorism (fast jag är osäker på hur stark den skulle bli).

Mot slutet av filmen kommer vi till Oslo och till en planerad antisemitisk terrorattack som bara blev till åverkan mot byggnad. Därpå måste naturligtvis Utøya tas upp. Det görs utan kommentar. Och visst, kommentarer är överflödiga för många av oss, vi minns och vi vet vad som hände. Men då ämnet är antisemitism och terrorism blir bristen så uppenbart bristfällig. ”De flesta offer för terrorism är muslimer”, står det på en tidigare textskylt. Offren på Utøya var (till största delen) inte muslimer, och gärningsmannen Behring Breivik är också antisemit, men detta dåd utfördes av framför allt islamofoba skäl. Det är fullt legitimt och helt klart viktigt att fokusera på antisemitism och antisemitiska terrordåd, men anspråket på sammankoppling mellan antisemitism och terrorism gör här bara att den där andra hatkategorin, islamofobi, knackar desto hårdare på dörren. Den åskådare som känner till att båda de historiker och experter på antisemitism som medverkar i dokumentären, Walter Laqueur och Robert Wistrich, liksom filosofen André Glucksmann uppvisat tendenser till ”Eurabia-tänkande”, den sorts rädsla som säger att västvärlden kommer att övertas av fertila, odemokratiska muslimer, får, som det heter, en dålig smak i munnen.

Att filmen nu reducerats till att vara en politisk spelmarkör på högerinriktade ledarsidor är ett lika sorgligt som logiskt tecken på hur de här hatströmmarna i stället för att kraftfullt motarbetas spelas ut mot varandra. Högern pekar gärna på vänsterns lama, ibland rentav toleranta förhållningssätt mot antisemitism. Och på motsvarande sätt har de så kallade liberala ledarsidorna uppenbart blinda fläckar i fråga om islamofobi, medan vänstern är desto bättre på att spåra denna.

Men Watching the moon at night används också i än giftigare sammanhang. Statsägda ryska kanalen Russia Today har sänt ett inslag om filmen under rubriken ”Censurerat hat”. Filmen sägs där ha stoppats för att SVT inte vågar stöta sig med Sveriges växande muslimska befolkning. Så vävs den slutligen samman med rent islamofoba yttranden. Ironin är här fullständig, då Russia Today dels är en kanal som vid åtskilliga tillfällen själv spridit antisemitism, dels är en pro-putinsk kanal medan Watching the moon at night är en väldigt anti-putinsk film.

Frågan om Watching the moon at night är en bra film eller inte förlorar betydelse i förhållande till den politiska roll den kommit att spela. Om den kommer att få en plats i filmhistorien lär det bli på andra meriter än konstnärliga.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

9 kommentarer

  1. fast hur mycket kvalitetsprogram finns det på svt?
    vänsterpropaganda på hög nivå och pengar läggs på program som melodifestivaler x 5 typ varje år

  2. Det är den ena sidan av saken.
    Men märk väl — och det är ju det jag lyfter fram i texten — att två filmfestivaler, den ena Sveriges tyngsta — tackat nej till filmen. Av kvalitetsskäl.
    Jag tycker verkligen inte att filmen har så hög kvalitet att den bör visas av sådana skäl.

  3. Efter visningen av filmen i Göteborg den 7 juni gav Bo Persson, Joanna Helander och Marianne Ahrne flera exempel på hur SVT:s konsulenter hela tiden kom med invändningar av formell karaktär, som t ex att filmens budget måste vara skriven i ett speciellt budgetformulär (som inte fanns!). Ord står alltså mot ord. Det bestående intrycket var att att det inte är bristande kvalitet som fällt avgörandet, utan att man man har ogillat filmen av andra skäl.

  4. Jag kan inte se att SVT skulle ha någon skyldighet att visa den. Men en dimension är ju att det uppstod en schism mellan dem och filmskaparna under produktionen. SVT drog sig ur som samarbetspartner och menar att regissörerna grovt brutit mot gällande regler eller överenskommelse. Vi, eller i alla fall jag, vet inte vad den schismen handlar om. Men den kanske kan vara en förklaring till att SVT inte vill visa filmen.

  5. Även om du kan ha fog för en del av din kritik, kvarstår frågan om du tycker SVT gör rätt i att inte visa filmen. Själv anser jag att filmens kvalitéer räcker mer än väl för visning i SVT. Den diskussion som uppstått beror till största delen på SVT:s klumpiga agerande. Om en större publik än det fåtal som hittills haft tillfälle att se filmen kunde skapa sig en egen uppfattning om den skulle vi slippa hela denna diskussion.

  6. Bra text. Sakfel dock. Breivik var öht inte antisemitisk. I hans manifest beskriver han sig som ”sionist” och ser israelerna som sina ”bröder” i kampen mot den i hans ögon stora fienden: islam. Hur får du det till att han är antisemit?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.