Flera ledarsidor (DN, SvD, Smp) har anklagat Sveriges television för att av snöda politiska skäl, eller politisk feghet, valt att inte visa dokumentärfilmen Watching the moon at night (Helander/Persson).

Filmen har gjorts med stöd från SVT, men någonstans på vägen har det uppstått en schism med filmskaparna och samarbetet sagts upp. Nu sprids bilden av en både djupsinnig och konstnärlig, kanske rentav briljant film om terrorism och antisemitism som stoppas eftersom den inte passar in i en slapp mediavänsterhållning gentemot de här frågorna. Filmen uppvisar varken den obligatoriska fientligheten mot Israel eller den förment dominerande ursäktande attityden gentemot terrorister som antas ha fötts ur fattigdom och desperation.

Och visst är de uttalanden som kommer från SVT märkligt vaga och nonsensartade. Filmen sägs ha fel form, att den inte skulle passa in i utbudet eftersom den är utformad som en essä i stället för ett stycke journalistik. På något sätt vägs detta in i ett kvalitetsomdöme. Att filmen skulle vara kvalitativt dålig är förstås ingenting som dess förespråkare anser; tvärtom viftas det bort. Det lyfts fram att den visats internationellt, och att den lovordas av polska regissören Agnieszka Holland. Filmen är ”visuellt stark”, menar Claes Arvidsson i SvD, och att den fördjupar där annat utbud i SVT förenklar. ”Watching the moon at night har visats i sex länder och på åtta filmfestivaler.”

Holland är ett tungt namn i filmkretsar. Ett gott omdöme från henne kan tyckas båda för kvalitet. Och själva filmen är tung av kulturellt kapital. Titeln är tagen från en dikt av nobelpristagerskan Wisława Szymborska. Hon läser själv upp den och andra dikter i filmen. Historikerna Walter Laqueur och Robert Wistrich medverkar, liksom filosofen André Glucksmann och ett antal andra akademiker och intellektuella. Här finns också överlevare och efterlevande till offer för terrorattacker. Fäktaren Dan Alon, som överlevde Svarta septembers attack mot det israeliska OS-laget i München 1972 medverkar för första gången på film. På pappret är allting med Watching the moon at night högintressant. Den har alla förutsättningar att vara en sevärd film.

Men det är egentligen inte bara SVT:s tjurighet som dömt filmen till en skuggtillvaro i Sverige. Och det är egentligen inte heller bara i Sverige den står utanför strålkastarskenet. Åtta filmfestivaler har den visats på, enligt Arvidsson. Men jag undrar om han inte menar de åtta festivaler som anges i filmens förspann. Av dem är bara tre stycken filmfestivaler, och av dem i sin tur har bara en viss internationell ryktbarhet (Kraków Film Festival).

Faktum är att två stora filmfestivaler i Sverige, Göteborgs filmfestival och dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm har tackat nej till filmen – eftersom den inte ansetts hålla måttet. Dess konstnärliga och cineastiska cred är helt enkelt inte så stor. Visst händer det att filmer blir missförstådda, absolut finns det de som blir dåligt behandlade på grund av innehåll eller ämne. Men bilden av att Watching the moon at night skulle vara en internationellt känd och uppskattad film är helt enkelt inte sann. Det är inte bara Sveriges television som inte tycker den är bra.

Själv har jag sett filmen flera gånger nu och gått från att vara kluven via helt negativ till frustrerad.

Det sägs mycket intressant i filmen, samtidigt som delar av den är väldigt amatörmässigt gjorda, med klumpiga textskyltar och inklipp. Men andra delar av filmen är visuellt starka, med effektiv ljudpåläggning och skicklig klippning, samtidigt som det som sägs vandrar från ämne till ämne, och glimmar till bara för att slockna igen eller överskuggas av något överflödigt. Undertiteln är Om antisemitism och terrorism. Två väldigt vida ämnen. Och frågan är om den sammanknytning mellan dem som impliceras egentligen också görs.

”Vad filmen misslyckades med, och i mina ögon är det ett stort misslyckande, är att den inte lyckades visa hur den ena av filmens två ämnen kopplades ihop med den andra”, skrev en medlem i Facebookgruppen ”Bekämpa antisemitismen OCH islamhatet” efter det att filmen visats i Göteborg. Jag håller med. Men skulle vilja gå ett steg längre och hävda att filmen snarare visar att det ju inte finns någon nödvändig koppling mellan terrorism och antisemitism. Det skulle bara gälla om all terrorism reduceras till islamism. Men filmen visar ju att terrorism är så mycket mer än så. Och att antisemitism, naturligtvis, är mycket mer än så – och att de båda fenomenen förenas i den islamistiska terrorism filmen inte egentligen fokuserar.

I ett slags försök att tala om terrorismens själva natur och dess historia lyfts många olika terrorgrupper fram – FARC, ETA och IRA likväl som Hamas, al-Qaida och Svarta september. Inte ens försöket att reducera den till nationalism och/eller religion håller. Vi vandrar runt mellan offerberättelser, filosofiska betraktelser och historiska omständigheter, men på ett planlöst sätt snarare än efter en karta som ringar in terrängen. Plötsligt görs en utvikning till Ryssland och dess eventuella statsterrorism – utan att skälet klargörs. Sedan kommer antisemitismens historia, folkmord, antisemitism i dag, i Polen, i Palestina. Här finns det innehåll som torde vara mest angeläget att lyfta fram nu.

Det frustrerande är att filmen består av så mycket material som är värdefullt, men som inte paketeras eller presenteras efter behov och förtjänst. Där den försöker samla ihop splittrar den i stället upp. Här finns kärnan till en stark och viktig film om antisemitism efter Förintelsen och inom islamism. Kanske en helt annan film om de post-sovjetiska konflikterna. Kanske en tredje om terrorism (fast jag är osäker på hur stark den skulle bli).

Mot slutet av filmen kommer vi till Oslo och till en planerad antisemitisk terrorattack som bara blev till åverkan mot byggnad. Därpå måste naturligtvis Utøya tas upp. Det görs utan kommentar. Och visst, kommentarer är överflödiga för många av oss, vi minns och vi vet vad som hände. Men då ämnet är antisemitism och terrorism blir bristen så uppenbart bristfällig. ”De flesta offer för terrorism är muslimer”, står det på en tidigare textskylt. Offren på Utøya var (till största delen) inte muslimer, och gärningsmannen Behring Breivik är också antisemit, men detta dåd utfördes av framför allt islamofoba skäl. Det är fullt legitimt och helt klart viktigt att fokusera på antisemitism och antisemitiska terrordåd, men anspråket på sammankoppling mellan antisemitism och terrorism gör här bara att den där andra hatkategorin, islamofobi, knackar desto hårdare på dörren. Den åskådare som känner till att båda de historiker och experter på antisemitism som medverkar i dokumentären, Walter Laqueur och Robert Wistrich, liksom filosofen André Glucksmann uppvisat tendenser till ”Eurabia-tänkande”, den sorts rädsla som säger att västvärlden kommer att övertas av fertila, odemokratiska muslimer, får, som det heter, en dålig smak i munnen.

Att filmen nu reducerats till att vara en politisk spelmarkör på högerinriktade ledarsidor är ett lika sorgligt som logiskt tecken på hur de här hatströmmarna i stället för att kraftfullt motarbetas spelas ut mot varandra. Högern pekar gärna på vänsterns lama, ibland rentav toleranta förhållningssätt mot antisemitism. Och på motsvarande sätt har de så kallade liberala ledarsidorna uppenbart blinda fläckar i fråga om islamofobi, medan vänstern är desto bättre på att spåra denna.

Men Watching the moon at night används också i än giftigare sammanhang. Statsägda ryska kanalen Russia Today har sänt ett inslag om filmen under rubriken ”Censurerat hat”. Filmen sägs där ha stoppats för att SVT inte vågar stöta sig med Sveriges växande muslimska befolkning. Så vävs den slutligen samman med rent islamofoba yttranden. Ironin är här fullständig, då Russia Today dels är en kanal som vid åtskilliga tillfällen själv spridit antisemitism, dels är en pro-putinsk kanal medan Watching the moon at night är en väldigt anti-putinsk film.

Frågan om Watching the moon at night är en bra film eller inte förlorar betydelse i förhållande till den politiska roll den kommit att spela. Om den kommer att få en plats i filmhistorien lär det bli på andra meriter än konstnärliga.