Den bästa svenska filmrepliken genom tiderna

Sida ur Ingmar Bergmans manus till Det sjunde inseglet från 1957

Sida ur Ingmar Bergmans manus till Det sjunde inseglet från 1957. (Bild från ingmarbergman.se.)

Hur pratar egentligen människor i svensk film? Och vem sa vad bäst? Tobias Rydén Sjöstrand djupdyker i filmdialogens historia och frågar sig varför han inte minns fler repliker från dagens svenska filmer. Plus: Åtta filmarbetare listar sina favoritrepliker!

När man går igenom alla mängder av böcker om att skriva manus är det få som ägnar större plats åt dialog. Replikerna är underordnade dramaturgin och film ses först och främst som ett visuellt medium. Kan det förmedlas via bilder är alltid mindre prat att föredra. I sin bok Story: Substance, structure, style, and the principles of screenwriting citerar manusgurun Robert McKee Alfred Hitchcock: ”When the screenplay has been written, and the dialogue has been added, we’re ready to shoot.” Dialog ses som det sista man strör på, polerandet i slutet, och antalet handböcker och undersökningar i att skriva filmdialog är få, om man jämför med allt som står skrivet om dramaturgi, vändpunkter och hjältens resa.

”Dialog efterfrågas inte som en kraft i sig längre. Jag tror inte jag kan komma ihåg någon replik från de senaste femton åren i svensk film, om det inte är någon riktig kalkonreplik”. Harald Stjerne är professor i filmmanus på Stockholms dramatiska högskola. Vi sitter i skådespelarstudenternas lunchsal och pratar om dialog med fokus på svensk film. ”Bra filmdialog är en genre i sig. Den hör inte ihop med andra genrer, men med sin film. Det är en språkvärld som hör till regissören, skådespelarna och händelserna. Den ska egentligen inte vara typisk, utan atypisk så att den lyfter. Då förstår man att svensk film som härmar det äkta och vardagliga och det man känner igen, ligger lite illa till när det gäller just dialog.”

”Jag tror inte jag kan komma ihåg någon replik från de senaste femton åren i svensk film, om det inte är någon riktig kalkonreplik.”

När ljudfilmen kom blickade man mot teatern för att hämta inspiration till dialogen. Att det lät skrivet behövde inte vara ett problem. Om man tittar på äldre komedier av Ingmar Bergman och Hasse Ekman kryllar de av snärtiga och välfunna repliker. Båda var influerade av Hollywoods screwballkomedier som ofta vilade på en välskriven rapp dialog. Har arvet efter deras språkekvilibrism gått förlorat? ”Det är filmer där skådespelarna är som skådespelare, lite större än livet, de har ljussättningar som är större än verkligheten och de har historier där meningen inte är att vi ska berätta om vardagen för vardagsmänniskor, utan man ska fly ifrån den”, säger Stjerne.

Ekman sa tack och adjö till filmen 1964. Då hade Bergman lämnat den kommersiella lättsamheten för att tackla sina frågor om guds tystnad i en stramare och svårmodigare stil. Samtidigt slog en ny våg igenom i Europa och USA. Hemma i Sverige dök Bo Widerberg upp med en närmast militant aversion mot att filma i ateljé och låta skådespelare leverera dialogen som om de stod på Dramatens stora scen. I polemik mot Bergmans ”vertikala” repliker, som ju inte sällan riktades mot en övre makt, eftersträvade han horisontella dialoger, mellan vanligt folk, helst spelade av amatörer. Fler och fler följde hans linje, och de stora ateljéerna på Filmstaden och Europa Film kom snart att stå tomma.

När jag ser om Widerbergs genombrottsfilm Kvarteret Korpen förvånas jag inte över att den ursprungligen skrevs som en pjäs (med titeln En stuhl, madame!). Skådespelarnas leverans är ledig, men replikerna kärnfulla och influenserna från Arthur Miller och Tennessee Williams är påtagligt närvarande i texten. En filmmanusinstruktör som Robert McKee hade varnat för monologer om konjaksmärken och dykarklockor. Med nästa film, Kärlek 65, blev Widerberg arbetssätt lösligare. Manuset var nästan helt fritt från dialog och skådespelarna fick i bästa fall stödrepliker på lappar att ta hjälp av innan inspelning. Att ta upp ljud på plats var inte heller det lättaste med dåtidens teknik, i synnerhet inte på de blåsiga slätterna i Kåseberga, och den och många andra av 60-talets svenska filmer kom att kritiseras för att man inte hörde vad skådespelarna sa. Widerberg själv tog kritiken med ro. Det spelade inte så stor roll att man inte hörde vad de sa, det gör vi ju inte alltid i vardagskonversationer heller.

Att filma på plats kom med nya förutsättningar för dialogen – och nya begränsningar. Improvisation blev ledordet. I en studio kom man kanske undan med stiliserad dialog, men när man filmade ute i verkligheten skulle man också prata som i verkligheten. Och i verkliga livet har vi sällan smarta och snitsiga replikutbyten. Widerbergs kanske mest citerade film Mannen på taket har många repliker direkt tagna ur Sjöwall-Wahlöös litterära förlaga Den vedervärdige mannen från Säffle. Och när han arbetade med plotdriven genrefilm gick mycket av jobbet med skådespelarna ut på att få fram den för handlingen viktiga informationen på ett så naturalistiskt sätt som möjligt. Sven Wollter får pilla med en tändsticksask när han förklarar att den mördade kommissarie Nyman var en ”in i helvete dålig polis”.

I sin bok Att skriva för film skriver manusförfattaren Kjell Sundstedt att de två epoker som främst kom att påverka filmdialogen är den italienska neorealismen och den franska nya vågen, båda rörelser som tog ett steg närmre naturalismen: ”Då ’frigjordes’ replikkonsten och blev mer levande och modern”, skriver Sundstedt. Mer fick visas och mer fick sägas, även de runda orden. Det skulle dröja till Robert Altmans MASH 1970 innan ”fuck” sas för första gången i en Hollywoodfilm. I Sverige hade Thommy Berggren sagt ”knulla” i Kvarteret Korpen sju år tidigare. Kanske gick en viss språklig finess förlorad – varför linda in den sexuella undertexten i en elegant replikväxling om något på ytan oskyldigt när det var fritt fram och fråga ”You wanna fuck?” (Carrie Fishers klassiska replik i Shampoo, som imiterades i Tarantinos Jackie Brown och på svenska i Josef Fares Jalla! Jalla!). Sedan 60-talet har utvecklingen fortsatt att gå mot samma håll – det ska vara äkta.

Det är svårt att undvika Bergman när man pratar om svensk filmdialog. Hans sätt att skriva har länge legat som en hinna över den allmänna uppfattningen av hur svensk filmdialog låter.

”Väldigt många filmare, även här på skolan, har en egen kategori av vad som är äkta”, säger Stjerne. ”Och den står i klar konflikt till skrivna repliker. Den hör ihop med att det föds i ögonblicket. Replikerna har en tillfällighet över sig, de får inte vara av den här gyllene typen som man verkligen minns. Det är en trend man kan se. Sedan finns en annan kategori, som man kan kalla för Smärtpunkten, ett begrepp man har lånat av Ingmar Bergman, det här att det ska vara plågsamt och så, och den kan bara förmedlas via en äkthet, men det är en annan sorts äkthet.”

Stjernes egen favoritreplik ur svensk film kommer också från en film av Ingmar Bergman: ”Du är lycklig du som är så oljad i käften att du till och med själv tror på din rappakalja”. ”I skolbiblioteket hade vi Bergmans pjäsmanus till Trämålning, som var förlagan till Det sjunde inseglet. Den spelade vi upp på frukostrasten, jag och mina vänner härmade Gunnar Björnstrand, Åke Fridell och Max von Sydow och hade väldigt roligt. Det är tre satser: ’Du är lycklig du’ – okej, vad leder det till… – ’som är så oljad i käften’ – men är det en form av lycka? – ’så att du till och med själv tror på din rappakalja’. Den är snabb och bra och med den följer god energi, gott humör. Det är mycket där, men den är underbar att säga, vi vill ju kunna prata så!”

Det är svårt att undvika Ingmar Bergman när man pratar om svensk filmdialog. Hans sätt att skriva har länge legat som en hinna över den allmänna uppfattningen av hur svensk filmdialog låter. Hans karaktärer talar inte som vanliga människor – vilka andra hör man använda ord som ”angelägen” och ”likgiltig” så frekvent? ”Men det tillhör hans värld att alla pratar så där”, menar Stjerne. ”I Woody Allens filmer pratar alla som Woody Allen. Är det ett varumärke som gör filmen följer dialogen med varumärket.” Lena Dunham, skaparen av tv-serien Girls, lär ha gått runt och viskat ”Papa spoke to me” till varenda person hon mötte efter att ha sett Såsom i en spegel. ”Pappa talade till mig”, säger Lars Passgård för sig själv i slutet av filmen och för många svenskar skaver den slutrepliken. Men för en utländsk publik blir Bergmans språkvärld lättare att ta till sig – den blir inte lost in translation, den blir saved by translation, påstår Stjerne.

”Människor är mycket tjafsigare när det gäller svensk dialog än när det gäller utländsk, till och med dansk. Jag har bekanta som arbetat med dansk-svenska tv-serien Bron, där danskarna som jobbar med den tycker att de svenska författarna skriver bättre och mer flytande dialog än vad de danska författarna gör, och tvärtom”, säger Cilla Jackert, manusförfattare till bland annat tv-serien Spung och filmen Känn ingen sorg. ”Det är för att man är mer kritisk och ifrågasättande när det gäller ens eget språk. Om man skulle översätta dialogen i en amerikansk blockbusterfilm tror jag att folk skulle bli förvånade över hur krystat och tillkämpat det ändå kan vara.” (Jackerts favoritreplik ur svensk film kommer från Lasse Hallströms Två killar och en tjej: ”Kär? I min ålder får man vara nöjd om man har en jämn och fin avföring”.)

Svensk film stannar gärna kvar i känslotillståndet hos den som mår dåligt. Offerrollen är svensk films exportvara. Det hörs.

”Jag vill inte ta ifrån svensk film någonting, jag tycker vi har fantastiska röster, regissörer och manusförfattare. Men det är ofta man hör kompisar, som inte håller på med film, säga att ’jag gillar inte att kolla på svensk film för att dialogen är alltid skit’”. Det säger Kristoffer Malmsten som är nyutexaminerad manusstudent på Stockholms dramatiska högskola och tidigare rappare i bandet Fattaru. Han tror att det handlar om att vi inte utvecklat språkkonventionerna för genrefilm i Sverige. Det har inte funnits lika mycket av en fabrik för att göra det i svensk film jämfört med i till exempel Hollywood. Där matas det ut genrefilmer, och med dem växer det fram stilar. ”Det är något jag känner igen från rappen. Det släpps låtar hela tiden, stilar föds och de dör och det går fort, medan filmmediet är mycket långsammare, det ska födas fram rörelser och konventioner och det tar tid.”

När vi väl tar oss an genrefilm i Sverige, och anammar dess språkliga konventioner, så slår det ofta fel. Filmerna blir anklagade för att härma Hollywood. Vi köper inte konstlade repliker om de är på svenska. Många har försökt härma exempelvis Quentin Tarantinos dialoger och översätta dem till en svensk kontext, men utan lyckade resultat. I sin bok Att skriva filmmanus ägnar författaren Fredrik Lindqvist en halv sida åt att varna aspirerande manusförfattare för att skriva ”Pulp fiction-dialog”. Det är inte för inte som Jakob Eklunds folkkäre filmsnut Johan Falk förmodligen har alla tiders mest rudimentära catchphrase: ”Vafan”.

Jag tar upp frågan om en avgörande faktor är huruvida det engelska språket, och i synnerhet amerikansk engelska, är mer artificiell och stiliserad än många europeiska språk. Hör det ihop med våra skillnader som kulturer? Pratar man mer litterärt i USA? ”Det kan nog stämma”, säger Jackert. ”De har sin jargong, sina uttryck, och det är tacksamt för en svensk publik”. Stjerne håller med. Han menar att engelskan är mycket mer expressiv än många europeiska språk som franska och svenska: ”Det svenska språket är så känslostyrt, engelskan är mer actionstyrd. Viljan är inte intressant om den inte i nästa ögonblick omsätts i handling, och då blir replikerna rakare och konkretare. En replik som ’Det är så jävla jobbigt’ går inte att översätta till engelska, och ta ett vanligt uttryck som ’jag känner…’ – vi hör aldrig ’I feel…’ i amerikanska filmer.”

Svensk film stannar gärna kvar i känslotillståndet hos den som mår dåligt. Offerrollen är svensk films exportvara. Det hörs. Och det överensstämmer med vad DN-krönikören Bengt Ohlsson snappade upp av de filmer som nominerades på senaste Guldbaggegalan: ”Alla filmer verkade handla om såriga, utslagna människor. Stumma figurer som blängde på varandra i klassrum och flickrum och på nedskräpade campingplatser. Alla handlade om barn som mådde dåligt, ungdomar som mådde dåligt, medelåldringar som mådde dåligt.”

Om vi får tro på de senaste årens hyllade svenska filmer så är det kanske den trasiga välfärdsstaten som är den nya nationella stilen. Socialrealism är det vi kan bäst, där meningen inte är att vi ska minnas replikerna. De får gärna försvinna i ögonblicket de sägs, precis som vardagens tugg. Det innebär inte att det inte läggs vikt vid dialog. Men fler och fler manusförfattare försöker få ned det vardagliga pratet på pappret. ”Jag försöker hålla mig så naturlig som möjligt när jag skriver dialog”, säger Cilla Jackert. Hon skriver gärna in ett ”…” i replikerna och låter karaktärerna avbryta varandra eller ändra riktning mitt i en mening. ”Så pratar ju folk. Överlag är vi väldigt oprecisa när vi pratar. Men samtidigt måste dialogen driva framåt, och det gör inte allmänt snack på tunnelbanan. Därför går det inte att kopiera rakt av”.

Det vore konstigt om inte bildspråket påverkade replikkonsten, att en blygsam mise-en-scène borgar för förglömlig dialog.

Var går gränsen mellan vardagliga konversationer och manusförfattade filmdialoger? Och finns det inte en risk att manusförfattare avskaffar sig själva om replikerna hamnar för nära tunnelbanesnack, på samma sätt som skådespelare oftare tycks ersättas av amatörer i ledande roller när regissörer söker det äkta uttrycket. Mer och mer hör man om filmer där dialogen arbetats fram tillsammans med skådespelare genom improvisationer och workshops. ”När jag ser på film och tv kan jag nästan säga när det börjar improviseras, för det är när dialogen slutar driva handlingen framåt. Det är ju manusförfattarens uppgift att se till att den gör det, men skådespelare är inte alltid de bästa manusförfattarna.” 

Frågan är om inte den svenska filmens funktionellt lunkande dialog, som varsamt följer den dramaturgiska bågen, har sin motsvarighet i ett dominerande bildspråk som inte heller vill utmärka sig åt det ena eller andra hållet. Situation och rum sätter ramarna för dialogen. Rollfigurerna i svensk film är ofta ett slags genomsnittsmänniskor placerade i lagom stökiga lägenheter, korridorer, framsäten på bilar och andra anonyma miljöer. Det påverkar även fotot och nu tycks nästan allting i svensk film och tv anpassat för närbilder i kort skärpedjup. Hur ofta ser man en välkomponerad bröstbild tagen med vidvinkel à la bröderna Coen? Det vore konstigt om inte bildspråket påverkade replikkonsten, att en blygsam mise-en-scène borgar för förglömlig dialog.

När bildspråket blir mer iögonfallande, som hos en Ruben Östlund eller Roy Andersson, hamnar också replikerna i fokus. Östlund jobbar med noga utvalda repliker som känns väldigt alldagliga i sammanhanget. En viktig sådan i Turist är när dottern i familjen frågar ”Finns det ingen parmesanost?” innan den stora skenlavinen rasar emot dem på uteserveringen. I sitt sammanhang ger den situationen en komisk kontrast, men i sig är frågan så pass vardaglig och diskret att den är svår att citera som en oneliner. Ännu mer utstuderat är förstås Roy Anderssons bildberättande och han är kanske den samtida manusförfattare med mest egensinniga repliker. I hans tavelliknande totalbilder används den mest gråa struntrepliken till att förhöja talet och medvetandegöra något om människans beteende.

Men var annars kan vi hitta stilistiken och de oförglömliga replikerna idag? Den gamla Hollywood-traditionen av lustfyllt dialogberättande som fanns hos manusförfattare som Ben Hecht, Leigh Brackett och Jules Furthman, och regissörer som Ernst Lubitsch, Leo McCarey och Billy Wilder, har tagits vara på i amerikanska tv-serier, om än på ett modernt sätt, tycker Stjerne. Han tar upp Deadwood som exempel, den amerikanska HBO-serien om ett laglöst samhälle i 1800-talets Amerika. ”Där svor de med långa osande eder, enormt vältaligt, och det förklarade författaren David Milch med att de människor som kommer till den staden kommer från ett förflutet de inte vill avslöja. Och språk avslöjar oss – därför pratar alla med en annan dialekt så att man inte ska kunna bli identifierad. Och den dialekt man valde var den här närmast viktorianskt färgade köttedsengelskan. Deadwood-språket. Den dialogen skapar kött åt skådespelarna, den är igenkännbar men hjälper också till att stärka deras karaktärer. Sopranos har lite det också, men där handlar det om det italienska Gudfadern-idiomet.”

En svensk motsvarighet som fungerar bra är den så kallade förortssvenskan i Snabba cash-filmerna, fortsätter Stjerne. ”Det är också ett försök att vara naturalistisk men det finns också en lust. Naturalism dör om det inte finns en lust, och det märks att alla som skrev och sa replikerna tyckte det var kul. Och det har även att göra med scenerna och situationerna: karaktärerna har planer, de sitter inte och idisslar det som redan har hänt.”

Enkät: Hur mår svensk filmdialog?

Josefine Adolfsson

Josefine Adolfsson (Manusförfattare till Apflickorna och She’s wild again tonight)

Min favoritreplik: ”Här, Danmark, utskitet av kalk och vatten. Där, Sverige, hugget i granit.” Från Lars von Triers Riket.

Om svensk filmdialog: För mig är det svårt att tänka på replikkonst inom film utan att ta hänsyn till textens inneboende performativitet och alla övriga strängar som filmkonst spelar på. När jag tänker på svensk film finns det ofta ett glapp där. Antingen är dialogen ofta småsnackig och substanslös (för att försöka efterlikna en slags vardaglig trovärdighet) eller så är den i stil med förhöjd pappers-text (där djupet aldrig riktigt har fotfäste). Jag saknar ofta de synergier som uppstår när man tar tillvara på det fantastiska instrument som filmen faktiskt är – ett samspel av tonfall, rytm, situation, ljus och mörker och det oavsett om man jobbar med ett dokumentärt uttryck eller inte.

Lisa LangsethLisa Langseth (Manusförfattare och regissör till Till det som är vackert och Hotell)

Min favoritreplik: Det är ju svårt att toppa just Gunnel Lindbloms slutreplik i Det sjunde inseglet: ”Det är fullbordat”. Så underbart pretentiös och högtravande på ett sätt som ingen skulle våga idag. Jag är även svag för Sanna Brådings replik ”Jag hatar verkligheten” i Ett hål i mitt hjärta, en film som jag tyvärr tror kom långt före sin tid.

Om svensk filmdialog: Jag är förtjust i när jag känner att det verkligen finns ett genomtänkt bygge bakom en film. Att skriva ett bra filmmanus är enormt svårt men när jag känner att filmens idé genomsyrar allt som sägs, då vet man att det är ett bra manus av någon som verkligen vill berätta och vågar påstå något, för sånt går inte att improvisera fram. Och att verkligen våga säga något är nog det modigaste man kan göra i vår tid.

Mårten BlomkvistMårten Blomkvist (Filmkritiker och författare till Bo Widerberg-biografin Höggradigt jävla excentrisk)

Min favoritreplik: ”Kan så vara. Jag har i alla fall int’ fått nån prickning i tjänsten.” Det finns många bra svenska filmrepliker, jag tar den jag genom åren citerat mest, Carl-Axel Heiknerts sturiga svar när han av Carl-Gustaf Lindstedt anklagas för att vara en dålig polis i Mannen på taket. Mycket användbar replik.

Om svensk filmdialog: Svensk filmdialog är överlag ett deppigt kapitel. I den hör jag ofta rädsla för stilisering, och en överdriven uppfattning om att naturligt är stillöst, att det normala för människor är att bara låta orden konstlöst tumla ur munnen utan att försöka få sitt tal att låta vackert och slagkraftigt och roligt. Ett tag användes ständigt ”Ok?” som naturlighetsmarkör: ”Lägg av, annars drar jag! Ok?” Inte ok; jag höll på att bli galen.

Lyssna på hur folk talar, med förtjusning i uttryck och nyfikenhet på nya ord. Läs tidningarnas furiösa läsarbrev till språkexperterna, kokande av vrede över att någon använt ”desto” på annat sätt än det som lärdes ut i Blomberga Folkskola 1953. Vi bryr oss om språket; författare, regissörer, producenter, när ni granskar dialog, mumla för er själva THX-systemets gamla slogan: ”THE AUDIENCE IS LISTENING”.

Bahar ParsBahar Pars (Skådespelare på teater och film, nominerades till en Guldbagge för En man som heter Ove)

Min favoritreplik: Från en av mina absoluta svenska favoritfilmer Nattvardsgästerna: ”Jag är trött på dina omsorger, ditt pjoller, dina goda råd, dina små ljusstakar och borddukar. Jag är utledsen på din närsynthet, dina fumliga händer, din ängslighet, dina ängsliga ömhetsbetygelser. Du tvingar mig att sysselsätta mig med dina fysiska omständigheter. Din dåliga mage, ditt eksem, dina dagar, dina förfrusna kinder.”

Om svensk filmdialog: Generellt är många repliker man får i manus väldigt krystat skrivna. Jag upplever inte heller att det finns dialogbaserade manus idag. Att skriva dialog är en konst i sig. Manus och dramaturgi kan vara mycket bra, men oftast suger dialogerna, därmed blir det viktigt med bra skådisar.

Sedan tycker jag att finns det en föreställning att svensk film fortfarande låter teateralt, men jag tycker folk är väldigt nedtonade och realistiska. Det realistiska är så viktigt idag att folk knappt vågar sminka sig för att det inte ska bli icke-trovärdigt. Ändå är det ett stort glapp mellan samhället och filmen.

Elmira ArikanElmira Arikan (Manusförfattare och dramatiker)

Min favoritreplik: Den första jag tänkte på var’ ”Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla.” Och även efter att ha tänkt till flera gånger så faller jag tillbaka på den här repliken som Elin i Fucking Åmål säger. Hela det manuset är så tajt och roligt, men den här repliken stannar med mig för att den… andas någon slags revolution. Hur pretto det än låter är det hundra procent sant.

Om svensk filmdialog: Jag undrar ibland om det är för att svenskan ligger oss så nära som vi tycker det är svårt med repliker. Oftast letar vi efter ett ”äkta” uttryck i orden, vi jämför med engelskan, där allt låter såå naturligt. Det kanske handlar om att vi kan svenskans alla nyanser så väl och hör skarpare när något låter fel. Hur som! För mig, saknas det något slags oväntadhet (ja, oväntadhet är nu ett ord) i svensk replikkonst. Jag hör ofta samma slags meningar och konversationer – jag blir inte överraskad. Allt behöver inte ha naturlig åtföljd!

Pia GradvallPia Gradvall (Manusförfattare till bland annat Mig äger ingen och ordförande i Dramatikerförbundet)

Min favoritreplik: Ingrid Thulin i Smultronstället: ”Du är en benhård egoist. Sen må du utmålas som en stor människovän. Men vi som har sett dig på nära håll vet vem du är.”

Om svensk filmdialog: Svensk dialog är symptomatisk för vår syn på konflikt. Vi skyr mellanmänsklig aggressivitet och är livrädda för att uttrycka och formulera den. Beställare är besatta av att ”tycka om karaktären” som har blivit synonymt med putslustig slätstrukenhet. Konflikt har tyvärr kommit att bli synonymt med gräl, gnäll och svordomar. Det är en sjuka.

Jag saknar: aggressivitet som gör människan – och karaktären – komplex och intressant. Tänk efter själv: det är inte de allmänt trevliga karaktärerna vi minns. Jag saknar också genretydlighet som ger karaktärstydlighet.

Fanni MeteliusFanni Metelius (Arbetar med sin regidebut Jag vill inte bli gammal nu)

Min favoritreplik: Det är nog när Ronjas pappa Mattis skriker “Jag har inget barn!” i filmatiseringen av Ronja  Rövardotter. Han levererar den till 100 procent. Jag tycker alla skådespelare i den filmen har väldigt fina repliker.

Om svensk filmdialog: Vad jag saknar i svensk film i dag är hjärta och allvar. Roligt liv. Sexualitet. Frimodighet. Sanning. Allvar. Att skådespelarna spelar med riktiga känslor, och får vara roliga, allvarliga och fulla av energi och liv. Det tänker jag är det svenska filmarvet man vill bevara.

Viktor JohanssonViktor Johansson (Författare och regissör till bland annat Under Gottsunda)

Min favoritreplik: ”Vadå data?” från Masjävlar är en bra replik. När hemvändardottern får nog av att ingen i familjen lyssnar. Ja, men du jobbar ju med data. Man har sin roll i familjen, och intet nytt under solen. Bra repliker kommer ofta när någon fått nog, tänker jag. Det var sista droppen, nu ska vi tala klarspråk. Men det krävs att utbrottet handlar om o’boy, automatiska biltvättar eller just data för att det ska funka. Så djupt är livet. När Bergmans karaktärer får utbrott låter det som att psykologen har samlat sin dom över människan. Det rör mig inte. Bergman borde tänkt mer på George Costanza. Hos psykologen får han utbrott över ett trasigt blixtlås.

Om svensk filmdialog: Naturalism är superviktigt för mig, men det gäller bara hur man levererar repliken. När jag förmått mina skådespelare att säga något bisarrt i  förbifarten, då är det guld. ”Vad jag gjorde var att jag kollade om jag var förlamad” från Under Gottsunda är en sån replik. För om man lyssnar på bussen så säger folk de mest absurda saker, som om det vore helt naturligt. Och där vill man stalka folk för att se om det var sant, fint om man ville det i svensk film.

Det finns 13 kommentarer

  1. stefan dimle

    Min favoritkonversation kommer från filmen ”Smutsiga Fingrar”.
    Jan-Olov Rydqvist ljuger för Jim Steffe om att han tagit livet av Ulf Brunnberg och hans kumpan.

    – Dom är döda båda två, fick en spruta.
    – Brrra!
    – Men du, jag blev sedd…
    – Måste lämna landet behöver…
    – 50 tusen minst….

  2. R

    Dåliga repliker minns man med klarhet. Alla minns vi ju replikskiften från filmen ”G”.

    ”Min moral .. den är MYCKET gammal”
    ”Finns bara två utvägar från den här skiten: Spela på tipset eller lira rock’n’roll”

    Osv

  3. Elin

    Några spontana favoriter:

    ‘Jag är här med en sladd. … Sladden.’
    Janne ‘Loffe’ Carlssons karaktär i Slas-filmatiseringen Henrietta (1983).

    ‘Jamen så står det ju inte här!’ (om jag minns repliken rätt!)
    Dansorkesterledare Sven Klang granskar notbladen och opponerar på bred skånska när utbölingen, tuffa saxofonisten från Stockholm, försöker uppdatera bandets stil med moderna jazzimprovisationer. Sven Klangs kvintett (1976).

    ‘Jo, dom går i flock. Dom brukar i regel gå i flock. Dom är så kallade flockdjur.’
    Plötsligt i Vinslöv (1999): https://www.youtube.com/watch?v=KZ_jq8PHOCo

  4. Daniel

    Min är nog pundaren Bosse som spelar sig själv i Mannen på taket när han blir förhörd av Rönn om en knivskärning:

    ”Han sålde fultjack, som mina polare dött av!

    Sjutton av mina kamrater har dött, förstår du det? Dött.”

    Man måste givetvis inte ha levt sin roll själv för att kunna spela den övertygande, men Bosse hade faktiskt det. Och var själv död bara några år senare.

  5. Emelie

    ”Jag har fått precis allt det jag någonsin drömt om. Och så finns det de som tror att det inte kostar något, som tror att det är gratis.”

    från Monica Z tycker jag verkligen om. Det funkar på två nivåer, dels så är det ju på ett sätt sant. Men samtidigt är en rationalisering av en alkoholist som bara vill fortsätta dricka.

    Har för mig att citatet är på något sätt taget från en intervju med Monica Zetterlund.

  6. Långläsning

    […] psyko­logisk resa genom Oculus Rift-glasögon, VR-terapi och the uncanny valley” 19) Den bästa svenska filmrepliken genom tiderna FLM | Tobias Rydén Sjöstrand | 3 991 | 16 minuter ”Hur pratar egentligen människor i svensk […]

Kommentera