FILM. Zero days (Alex Gibney, 2016). Se filmen här.

“Det här doftar 1945” påpekar en av de medverkande i Alex Gibneys Zero days Med det menas inte slutet på kriget, utan det som ledde fram till den slutliga kapitulationen – utvecklingen av kärnteknik. Pandoras oundvikliga ask som både innebär nya möjligheter och skapade nya rädslor.

Moderna krig under 1900-talet förde med sig innovationer som innebar nya och oförutsedda offer, både civila och militära. Moderna skjutvapen mejade ner soldater under första världskriget, flygbombningar fick ett genombrott under det andra. Smarta vapen har kännetecknat den så kallade postmoderna tiden. Varje teknologiskt genombrott leder dock alltid att ”den andra sidan” på något sätt får tillgång till teknologin, vilket blottar myntets obarmhärtiga baksida.

I sin nya film Zero days undersöker en av Amerikas stora dokumentärfilmare Alex Gibney fenomenet Stuxnet, ett virus som upptäcktes 2010. Det var dock inget vanligt virus. Denna skadliga programvara var nämligen speciellt utformad för att sabotera Irans kärnvapenprogram. Gibney drar sig inte för att antyda att attentatet utfördes av två statsmakter, USA och Israel. Programmet uppdaterades och blev ännu farligare men kunde också till slut upptäckas då det okontrollerat började spridas till datorer i andra länder – något som definitivt inte var en del av den ursprungliga planen.

Stuxnet programmerades alltså till att sabotera sitt mål inifrån och manipulera urananrikningen på ett iranskt kärnkraftverk. En kvinna som framställs som visselblåsare vittnar om förberedelserna som ledde fram till cyberattacken, men det visar sig att hon är en inhyrd skådespelerska och att hennes vittnesmål är sammansatt av många olika anonyma källor som inte vågade träda fram av rädsla för att klassas som förrädare och spioner. Det blir en effektiv kontrast till det narrativ som de senaste åren utvecklat sig kring ensamma hjältar som Snowden och Assange – här handlar det istället om en bred skara av röster, från datanördar till högt uppsatta agenter inom CIA och NSA.

Gibney presenterar en klarsynt och imponerande lättförståelig analys av Stuxnet-fallet. Till och med en teknikanalfabet som jag kan förhållandevis lätt följa med i utvecklingen. Terminologin är inte så komplicerad och det mesta är välbekant. Ett kryptiskt undantag är filmens titel men begreppet “zero day” beskrivs som en värdefull del av koden som i huvudsak tillåter skadliga program att fungera utan att den attackerade användaren vet eller gör något aktivt. Inga filer behöver laddas ner, inga länkar som ska följas, inga omstarter. Den förprogrammerade asken kommer att öppnas av sig själv i sinom tid. Förutom det pedagogiska anlaget bär filmen en – för det mesta – välfungerande stilistik. Den Matrixliknande visuella djupdykningen bland siffror, dataformler och cyberrymdsvärldar är ett sofistikerat sätt att gestalta dagens och framtidens slagfält. Dessa blandas med digitala kartor och selektiva rekonstruktioner, som även inkluderar en exploderande ballong, just för att visualisera hur Stuxnet selektivt kan vända vissa utsatta maskiner (som används för att reglera motorer, pumpar och annan infrastruktur) mot sig själva. Dock känns tredimensionella kodmatriser lite enformiga att titta på efter ett tag.

Zero days tar upp en känd och omskriven skandal som verkar innebära ett paradigmskifte i framtida krigsföring. Och mycket mer måste ha hänt på dessa sex år sedan attackerna uppdagades. Inte nog med att en del individuella hackers, politiska och religiösa grupper använder sig av www-krigföring, Gibney visar att även stater för krig som de som utkämpades under förra århundradet. En avsaknad av kontrollsystem gör att krigstillståndet istället verkar vara konstant. Digitala krig är således en fortsättning av kalla krigets hemliga upprustning och framtida skräckscenarion där hela samhällens infrastrukturer slagits ut.’