The handmaiden är Park Chan-wooks mest inpiskade hämndfilm hittills

The handmaiden (Park Chan-wook, 2016)

The handmaiden (Park Chan-wook, 2016)

Ultravåld, förnedring, sadistisk katt och råtta-lek – att sådant slask och snusk skulle bana väg för ett filmlands internationella segertåg? 

Vi har sett det i filmer av Kim Ki-duk, Bong Joon-ho och Kim Je-woon, men aldrig så skönt som hos Park Chan-wook. Med sin hyllade hämndtrilogi – Hämnarens resa, Old boy – hämnden och Lady Vengeance – tog han täten för den extremfilm som på 00-talet blev synonym med Sydkorea.

Så vad göra när chocken lagt sig? När de plötsliga slagen slutar kännas? För Park var svaret enkelt: bara göra något annat. Med psykvårdsmelodramen I’m a cyborg, but that’s ok, vampyrromansen Thirst och den hitchcockska Hollywooddebuten Stoker testade han vingarna, men med störtande resultat. För trots ständig närhet till så kallade kroppsgenrer – filmvetaren Linda Williams benämning för sensationella, explicita filmexcesser inom ”the realm of the ‘gross’” – har skaparglöden flackat, och knappt har man skymtat den diaboliska berättarglädje som fick Tarantinos tävlingsjury i Cannes att belöna Old boy med Grand Prix.

Inte förrän nu, vill säga.

Någon på IMDB beskriver nya filmen som ”Blå är den varmaste färgen + Old boy = The handmaiden”. En kul formulering, men ekvationen bortser från tidsperiodens laddning. Med den hyllade romanen Ficktjuven som förlaga – Sarah Waters intrigfyllda queerthriller i viktoriansk miljö – förläggs historien till 1930-talets Korea, då landet hölls gisslan av den japanska ockupationen.

I all hast möter vi här den föräldralösa flickan Sook-hee, snart ficktjuv av rang, som rekryteras av en sliskig sol-och-vårare för att infiltrera ett luxuöst hem. Hon blir tjänsteflicka åt arvtagerskan Lady Hideko och ska med ömma viskningar mjuka upp henne för ett giftermål med sol-och-våraren. Slutmålet? Få den förmögna Hideko inlåst på ett dårhus, omyndigförklarad och dela på hennes pengar.

Men saker och ting kompliceras. Å ena sidan ett växande begär mellan kvinnorna, i en queerad herrskap och tjänstefolk-fantasi, å andra sidan Hidekos morbror – en snuskgubbe som samlar och säljer erotisk litteratur, avgudar kolonimakter och plågas av sitt koreanska ursprung.

The handmaiden (Park Chan-wook, 2016)

The handmaiden (Park Chan-wook, 2016)

Morbroderns identitet tar sig även arkitektoniska uttryck, i ett bisarrt hem vars ena hälft byggts som brittisk herrgård och den andra som typiskt japanskt hus med skjutdörrar. Hideko extrajobbar i biblioteket, där hon sedan barnsben – likt en pornografisk benshi – levandegjort fiktiva fantasier för välbeställda besökare.

Mellan dessa otäcka återblickar insprängs nya förförelser, falska knep, äkta känslor och ett par lesbiska sexscener, skildrade med voyeuristisk blick som snarare än typiskt manlig kan beskrivas som storögt stirrig. Likt ett lågstadiebarn som just hittat sin första porrtidning.

För även om The handmaiden är ett lekfullt nystan av intriger, förväntningar, besvikelser och berättarperspektiv briljerar den allra mest i hanteringen av det köttsliga. Kroppsvätskor blåses upp i bild och skruvas upp i högtalarna när det filas tänder, delas slickepinne, knullas genom lövtunna väggar, tungor sträcks ut och lemmar skärs bort.

Istället för att förklara sina rollfigurer i dialoger och diagnoser förkroppsligar Park dem i maktspel med överdrivna planhalvor och spelpjäser. Dels i form av morbroderns hus, men också i ett slags könsrollskitsch – varma, goda kvinnor kontra kyliga, onda män – som bygger upp för ett frigörande klimax.

I filmens perversa potpurri uppenbarar sig även en bläckfisk. Först kan det verka som en påskäggslik referens till restaurangbesöket i Old boy, men i sammanhanget bör det förstås som en blinkning till ”shunga” – japansk bildkonsterotik – där blötdjurets tentakler sträcker sig från Hokusais två sekel gamla träsnitt till 1990-talets våldspornografiska animé. Mot filmens historiska fond stärks då även en länk till ”ero guro”, en japansk 1930-talsrörelse, vars bilder och texter frossade i bondage, sexuell förruttnelse och allsköns explicita groteskheter.

Genom att förlöjliga och fetischera japanska konsttraditioners fixeringar dras byxorna ner på fiendesidan. Det är en kreativ uppgörelse med kulturimperialism, där man med kroppsgenrernas medel – melodramens tårar, erotikens extas, skräckens fasor – syr ihop historiska ärr med en sadomasochistisk stil- och genrestudie.

”Make love, not war”, heter det väl? I Parks mest inpiskade hämndfilm görs ingen distinktion.’

Regi: Park Chan-wook
Fotograf:
Manusförfattare:
År: 2016
Land: Sydkorea
Speltid: 144 minuter
Biopremiär: 27 januari

Det finns en kommentar

Kommentera