Självklar solidaritet i Aki Kaurismäkis Ljus i natten

Ljus i natten (Aki Kaurismäki, 2017)

Ljus i natten (Aki Kaurismäki, 2017)

Under en presskonferens i samband med att Ljus i natten hade premiär på Berlinalen frågade en reporter Aki Kaurismäki vad han tyckte om ”islamiseringen” av Europa. Kaurismäki kisade mot henne och bad henne upprepa frågan. ”Islandiseringen?” svarade han till slut. ”Bara för att det råkar gå bra för dem i fotboll en enda gång betyder det inte att Europa ‘islandiseras’. Det gick okej, men de kom bara åtta i EM.”

Svaret, som lyckligtvis gav upphov till långt mer applåder än själva frågan, är på något vis typiskt både för den offentliga gestalten Aki Kaurismäki och för hur han jobbar i sina filmer. Här finns en avväpnande, nästan barnslig enkelhet, som får frågan att framstå som precis så dum som den faktiskt är: Islandiseringen? Skojar du?
Ljus i natten, enligt uppgift Kaurismäkis sista film innan han går i pension (men det lovade han att göra redan 1994), arbetar i samma naivistiska register. Filmen är nummer två i en utlovad trilogi om hamnstäder som inleddes med Mannen från Le Havre från 2011. Hamnstaden i fråga är i det här fallet Helsingfors, och redan i inledningsscenen ser vi havet; snart också ponterna, lyftkranarna, hamnarbetarna. Ett stort skepp lägger till, och där, i lasten, gömmer sig den syriske bilmekanikern Khaled.

Om man som Kaurismäki vill berätta om de som förfördelas av det ekonomisk-politiska systemet är hamnstaden en perfekt plats att utgå från. Här finns den inhemska arbetarklassen, de tillfälliga gästarbetarna, migranterna som flyr över havet; människor vars existens på just den här platsen vid just det här tillfället bestäms av kapitalrörelser och politiska beslut bortom deras kontroll. I Ljus i natten möts de allihop. Förutom Khaled, som rest över Europa tillsammans med sin syster som han skildes från vid ungerska gränsen, följer filmen en nyseparerad man i 60-årsåldern som genomgående refereras till som Wikström. Efter att ha vunnit en stor summa pengar på poker (i en fantastisk scen på en herrklubb – lägg märke till Jörn Donner!) köper han en bedagad mjölkbarsliknande krog där Khaled snart får jobb, mest för att Wikström inte vill att han ska behöva sova vid containern utanför.

Inga obligatoriska Kaurismäki-ingredienser saknas – här finns obskyra rockabillymusiker, gulliga hundar, oförklarligt gammal teknik; till och med Kati Outinen gör ett kort och härligt meninglöst inhopp som en bekant till Wikström. Även flyktingtemat känns igen sedan tidigare, det vill säga från Mannen i Le Havre. Där gömde en lokal skoputsare en nyanländ afrikansk pojke som myndigheterna ville avvisa; här ser en anställd på förvaret till att Khaled kan rymma minuterna innan han ska deporteras, medan en annan asylsökande håller honom uppdaterad angående den försvunna systern.

Ljus i natten (Aki Kaurismäki, 2017)

Ljus i natten (Aki Kaurismäki, 2017)

Solidariteten i Kaurismäkis filmer är självklar. Här är man varken en hjälte eller en brottsling för att man hjälper en medmänniska hålla sig undan lagen, det är bara så man gör. Civil olydnad är inte mer dramatiskt än att bjuda på en cigg. Därför brukar en vän till mig argumentera för att Kaurismäki är en djupt underskattad vänsterregissör: för att han gestaltar människor som är schysta mot varandra av ingen annan anledning än att det är så man gör; en spontan, ryggradsmässig solidaritet, som förmodligen är minst lika vanlig som den motsatta impulsen. (Återigen denna barnsliga direkthet – om Khaled inte har pengar till mat, då ser vi helt enkelt till att han få det.)

Ja, kanske är det därför Kaurismäkis mycket speciella estetik – skinnjackorna, de vinddrivna miljöerna, det distanserade, nästan autistiska skådespeleriet – har åldrats så väl? För att den bottnar i något, har ett patos som sträcker sig in i sin samtid, in i de mest akuta politiska frågorna. Särskilt tydligt blir det när man ställer Kaurismäki bredvid det mest självklara jämförelseobjektet, Roy Andersson. Båda är ytterst specifika och konsekventa i de världar de bygger upp – världar befolkade av dystra, udda människor, ett folkhem som dött utan att veta det – men där Kaurismäkis värld står i samklang med vår tycks Andersson liksom ha stelnat. I viss mån är det naturligtvis poängen, men ändå; det finns något odynamiskt, något statiskt över det, som Kaurismäki trots sin minimala spännvidd lyckas hålla sig ifrån.

Sist ska sägas att Ljus i natten är en förhållandevis tramsig film. Ofta funkar det bra, ibland inte; jag är till exempel inte särskilt förtjust i en lång buskissekvensen där Wikströms krog förvandlas till en sushibar. Men det är en parentes. Om det här verkligen blir Kaurismäkis sista film slutar han med värdighet.

Kommentera