Den romantiska komedins idealkvinna var länge journalist. Sällan någon redaktörstyp men gärna med skinn på nyhetsnäsan. Från det omaka murvelparet i Howard Hawks Det ligger i blodet år 1940 fram till Meg Ryans rollfigurer i När Harry mötte Sally och Sömnlös i Seattle. (Och Katherine Heigl är tv-arbetare i både På smällen och The ugly truth så helt utdött är väl idealet inte.)

En modern genre - för det är den romantiska komedin, även om den kan verka tvåsamhetsreaktionär - kräver en modern kvinna och såvida hon inte var en prillig arvtagerska innebar det att hon var en urban lönearbetare.

Men numera är det kanske inte det tryckta ordet som slår an samtidens storstadspuls och visst skvallrar Bridget Jones dagbok - och för den delen TV3:s bloggdokusåpa Glamorama från ifjol - om att bloggaren kan bli nästa stora romantiska identifikationsobjekt.

Så här långt in på 00-talet är det dock en annan yrkeskvinna som blivit förebildlig: galleriarbetaren.

Kalla det Charlotte York-effekten. Sedan Sex and the city har den romantiska komedin graviterat mot gallerirummen. Jennifer Aniston hade ett konstknäck i The break-up, bruden i Brudens bäste man var curator och i sommarens sämsta film, När man är i Rom, fick vi följa en ambitiös utställares väg till kärleken. På fredag försöker Paul Rudd behålla sin fina galleristtjej i Dinner for Schmucks.

Hon är karriärkvinnan som inte har förlorat känslan och respekten för skönhet. Eller hur kommer det här sig egentligen?

Och på förekommen anledning, ett förtydligande: festen på torsdag hålls på den nya baren Brofästet, på Hornstulls strand 13, inte någon annanstans. DN beskrev utsikten såhär: “Om man kisar när man sitter på deras veranda med utsikt över bropelarna kan man känna sig som i Sergio Leones film Once upon a time in America.”

I nya numret (som vi firar imorgon!) har jag skrivit lite om den småroliga filmen med årets snyggaste titel: En sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppträdande (trailer). Samma queeraktivistiska gäng ligger också bakom den charmigaste valvideon hittills. Gråt allians av vårt hat är en bildsatt Bonnie Tyler-dänga med adderad antiallianstext och kreativ kostymering. Gillar framför allt inledningen och dramatiken i det första klädbytet.

Precis som i En sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppträdande saknar dock finalens masscen en estetisk idé som skulle kunna föra videon ett steg närmare de queera musikalmästarna Fred Astaire och Gene Kelly.

Igår skrev jag en notis om teaterkikare i Aftonbladet (ej på nätet).

Läste precis Jan Holmbergs utmärkta avhandling om närbilden och kom att fundera över varför biografer satsar på närgångenhet medan teaterhusen upprätthåller ett avstånd mellan scen och publik. Ja, dagens biografer delar ju ut gratis 3D-glasögon, medan vi måste vi ta med egna synhjälpmedel till teatern.

En teaterkikare, som var ett vanligare inslag förr i salongen, inbillar jag mig åtminstone eftersom jag sällan ser någon vifta med optiska instrument numera, kan ju delvis avhjälpa teaterns handikapp gentemot filmen och låta åskådare urskilja också mindre detaljer.

I den heta debatten om filmnärbildens vara eller inte vara under 1910-talet, kunde närbilden lovprisas med hjälp av en analogi till just teaterkikaren. Som i en recension av DW Griffiths Brutality som Holmberg citerar i Förtätade bilder: “I hans vackra fotografier framträder hans karaktärer som genom en utsökt teaterkikare. Varje förändring i uttryck är tydligare framställd än om den verkligen var framför oss, och man generas inte av att suga i sig effekten.”

En annan observation ur Förtätade bilder angående filmens förhållande till storlek och teatern som alltings mått. Avståndet mellan duk och åskådare ökade successivt under 1910-talet, men under en period hade det varit viktigt att “emulera teaterns skala”. Människorna som projicerades på duken skulle med andra vara skalenliga. På till exempel Karla-Teatern i Stockholm ska duken heller inte ha varit mer än två meter hög.

Avfilmad teater må ha varit ett ideal vid en tidpunkt i historien, men sedan dess har kropparna på duken blivit större alternativt kommit närmare (även om filmare som Roy Andersson insisterar på att hålla distansen). Under tiden verkar teaterkikaren ha blivit ovanligare. Teaterhusen har ju inte mycket att sätta emot i jakten mot den visuella nollpunkten, så kanske har man istället bestämt sig för att ompositionera sig som en förmodern konstform?

I nya numret gör jag en kort jämförelse av de hörlursförsedda biblioteksscenerna i Lisa Langseths Till det som är vackert och Bo Widerbergs Barnvagnen, och passande nog har just den scenen hamnat på nätet idag. Extramaterial: klipparen Tommy Lindholms beskrivning av klipparbetet.

På torsdag firar FLM dubbelnumret 9/10 på Brofästet på Hornstulls strand 13 i Stockholm. Kom!

Det blir mingel, musik och 100 sidor filmjournalistik.

Dessutom bjuder vi på exklusiv världspremiär på Lars von Triers aldrig tidigare visade film Dimension. Vi visar filmen 20:30 så kom i tid!

Ses där alla!

Facebook-event här.

Hvarken Ni eller jag har nog tillfullo fattat hvad biografen är och kommer att blifva för människan. Som vi drömde om en resa på en trollmatta till sagornas underbara länder, så kunna vi nu med våra egna ögon bevittna långt märkligare saker än sagoprinsen Alladin kunde genom gnidningen af den underbara lampan. Men vi äro så realistiska, så ‘blaserade’ att vi aldrig riktigt reflektera härpå.

Vi lefva i ett tidehvarf som framför allt är karakteriseradt af en rastlös utveckling i alla riktningar. Vi flyga genom luften, kommunicera med våra vänner i Paris genom att en gnista kastas från ett ställe på ena sidan af Atlanten till den andra, och detta finna vi helt naturligt, under det våra förfäder skulle förklarat det vara underverk.

Nordisk filmtidning, mars 1910. Citerat i Jan Holmbergs Förtätade bilder.

Parallellt med höstpremiären för Sveriges radios filmkritiska flaggskepp Kino, har svenskar tagit ton om film på två andra ställen. Dels snabbrapporterade Per Perstrand och Martin Degrell från filmbranschens årliga skåneresa till Malmö filmdagar på Weird Science (och diskuterade precis som Kino bland annat Samuel Frölers pungchock i Till det som är vackert, ett mångbottnat ämne jag lovar återkomma till), dels kom också Billy Rimgards och Tobias Norströms kulturpodd Ober dictum igång för hösten med en rundvandring i den filmiska arkitekturen i Inception.

Roligt med dessa första steg mot en formatmässig breddning av det svenska samtalet om film.