fbpx

Den enda rationella anarkin

En del av de unga radikaler som har tröttnat på det heterosexuella parhelvetet har formulerat en flyktväg som stavas ”relationsanarki”. Det går ungefär ut på att kärlek inte är en personexklusiv känsla – det går alldeles utmärkt att älska många personer samtidigt.

Dr Andie beskriver relationsanarkins fördelar såhär:

Man blir vald och bortvald i små doser i stället för det binära vara ihop/göra slut.

Man slipper välja bort människor man tycker om.

Man har mycket färre anledningar att vara svartsjuk. Precis som goda vänner gör man något annat i stället för att umgås när det känns kravfyllt.

Man kompromissar inte och slipper välja bort sådant man tycker om för relationens skull.

Man tar inte varandra för givna. Ingen har några deklarerade ”rättigheter” till någon, utan man måste mötas med respekt i alla lägen.

Gott så, men i anslutning till att Andie Nordgren skrev om relationsanarkin i utmärkta feministantologin Könskrig, väckte begreppet en del debatt. Bland annat FLM-skribenten Charlotte Wiberg var kritisk:

Den ”relationsanarki” som Andie Nordgren beskriver i sin text ter sig för mig mer som ett narcissistiskt än ett feministiskt projekt – ett försök att göra relationer så glatta och enkla för det egna jaget att kryssa sig emellan, att undvika de mänskliga bråddjupen och dess skriande behov.

I de lite bråkiga men läsvärda kommentarerna skriver Charlotte Wiberg att ”det är ofta så att man tror på olika former av relationsexperiment som yngre, sedan går in i längre, ’stabilare’ relationer som äldre. Vad det beror på kan du ju fundera över.”

Det där är något som också Rolf Lassgård, Pernilla August, Stina Ekblad, Claes Ljungmark funderar över i Jörgen Bergmark-regisserade relationsdramat Det enda rationella som har premiär idag.

Lassgård och August blir förälskade över äktenskapsgränserna, och försöker resonera sig fram till ett sätt att lösa problemet utan att någon i äktenskapskvartetten blir sårad. Lassgårds idé är att alla flyttar in tillsammans och att han och August ligger med varandra ett tag tills åtrån har lugnat ner sig. Därpå ska allt återgå till det normala.

Men det som var det enda rationella i hans huvud blir svårare att genomföra i verkligheten. Alla känslor kommer ju så lätt i vägen. Mårten Blomkvist kallar träffande filmen ”en drift med svensk ingenjörsanda och tron på att förnuftets röst alltid ska ljuda starkast”.

I Sydsvenskan är Mattias Oscarsson inne på samma spår när han skriver att ”filmen vill säga något om manlig vänskap, om hormonstinn passion kontra äktenskaplig trygghet, om rädslan för förändringar, om livskriser, om småstadsmentalitet – och om konflikträdda svenskar”.

Det kortaste stråt drar såklart de som inte drabbats av någon passion, men tvingas lyssna på den där de ligger i fällsängen. Framför allt Ekblad gestaltar problemet magnifikt och rörande. Jeanette Gentele skriver i SvD att ”Ekblad och Ljungmark lyckas illustrera sin olycka i ett ytterst nyanserat spel som går från chockad apati till ren och skär förtvivlan medan de gör allt för att samtidigt vara förnuftiga.”

Filmens premisser är briljanta, och ensemblen bitvis lysande. Tyvärr står det hela och stampar lite där i kollektivet. Problemen (dit man utöver de ovan nämnda kan räkna det som ibland kallas ”patriarkatet”) med relationsanarki i livets mitt ringas in, och ringas in igen och igen. Det blir tyvärr aldrig den där fantastiska film som på något sätt fanns inom räckhåll.

I Göteborgsposten listas hur som helst reglerna som de fyra sätter upp på köksluckan för att underlätta samlivet. Bara för hugade relationsanarkister i medelåldern att kopiera och skriva ut:

1.Sexuellt umgänge sker med största hänsyn och endast i sovrummet.
2.Utomstående ska hållas ovetande och utanför.
3.Diskretion gäller alla samtal av känslig natur.
4.Det föreligger alla ett ansvar att vara fullständigt ärliga.
5.Respektera allas behov av eget rum och egen tid.
6.Hänsyn bör även tas till olika arbetstider och vanor.
7.Knacka på stängda dörrar innan du öppnar.
8.Omedelbar utflytt efter att sammanflyttningen fyllt sitt syfte.
9.Disk – Erland, tvätt – May, matlagning – Karin, städ – Sven-Erik (därefter löpande schema).
10.Undvik närhet av det emotionella slaget.

15 kommentarer

  1. Till det första säger jag: Förstår inte mytologiseringen av ”models”. Förklara! Det andra: Nog är en beskärd del av typen svala förförerskor som inte bryr sig så mycket.

  2. Men lite ballt är det väl att ligga med massa ”models” ändå!
    Japp brudtärnorna visst, tänker mest på den här mardrömslika golgatavandringen genom hans history of sexual achivements.

  3. Vidhåller att han framställs som ”ball” också. Och nej, säger väl inget om hans regrediering till barndomsförälskelsen.
    Minns inte att alla brudar ville gifta sig med honom, men visst är filmen typiskt romkom såtillvida att den porträtterar kvinnor som känslodrivna (inte på ett sexuellt sätt) – och kommer fram till att män också borde vara i kontakt med sina känslor.

  4. Fast alltså, det slås ju fast tidigt i filmen att McConaughey är en sorglig figur som inte har kontakt med sina känslor – och att det är därför han ligger mycket. Och visst, han har väl brist på närhet till sina känslor och till andras, men väl inte säkert heller att han kommer få det för att han gifter sig med sin barndomskärlek?
    Det mest störiga i filmen var ju den här kavalkaden av hans onenightstands där alla skulle vara förbannade och kränkta för att han typ inte gifte sig med dom – trots att han uppenbarligen alltid säger direkt att han bara vill ha casual sex.

  5. Fast moraliserandet mot i Flickvänner från förr är ju bara pliktskyldigt och genreobligatoriskt. Då är filmen desto mer ambitiös när det kommer att framställa Matthew McConaughey som en ball kille – uteslutande för att han ligger runt med ”models”. Filmen är förstås värdelös och lyckas varken med det förra eller det senare, men jag köper ändå att han lider brist på, tja, närhet. Eller är det ”moraliserande” av mig?

  6. Man ska vara försiktig med att låta gangsters (eller är den han som är polisen?) praoa som relationskonsulter! Å andra sidan är det kanske en nyttig motbild mot parpropagandan? Blev tex så sjukt irriterad på den här Flickvänner från förr som kom i somras där det moraliserades så sjukt mycket över att Matthew McConaughey ligger runt (och, ja, över att han inte är schysst i alla lägen, men först och främst över själva faktumet att han ligger mycket). Slutar såklart med att han blir ihop med sin high school love som han egentligen ville hela tiden…
    Det bästa med parhet i alla fall: biobesöken! 😀
    (hoppas det blev en bra balans mellan filmblogg och relationsblogg i detta inlägg!)

  7. Jag fick en association till Heat, när Robert de Niro säger ”If you want to be making moves on the streets, don’t let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner.” Själv har jag undvikit parhet i hela mitt liv. Orsakerna till det är det många som grubblat över men själv har jag inte grubblat utan känner bara att det nog inte passar mig. Än. Mer än så kan man inte göra eller säga. (Förresten, var det här en filmblogg eller relationsblogg? Och som vanligt är det inte pojken i bloggen som skrivit brevet.)

  8. Visst, håller med om det problematiska i romantiserandet av vänskapen. Så fort en relation börjar betyda mycket -om det så handlar om kärlek, vänskap, jobb eller familj – finns ju krav, förväntningar och risken att bli sårad och svartsjuk. Jag känner sympati med relationsanarkisterna, men ibland känns det bara som en total marknadsanpassning av relationsbegreppet. Hemskt bara om man måste välja mellan kärlek som shopping och kärlek som kapitulation inför en oftast djupt problematisk parnorm.

    Svårt detta. =(

  9. Hallå! Fin post. Det finns några punkter i Dr Andie-citatet som är avslöjande. ”Precis som goda vänner gör man något annat i stället för att umgås när det känns kravfyllt.” och ”Man kompromissar inte och slipper välja bort sådant man tycker om för relationens skull.” Där kommer det bortskämda och självförhärligande in i bilden. Att kompromissa är något som är en bestående del av livet, och att försöka undvika det är, om man vill hårddra det en smula, djupt egoistiskt och intolerant, liksom att smita undan när det ställs krav. Är det verkligen så man vill att ens vänner ska vara? Sen är den gode doktorns bild av vänskapen djupt romantiserad. Som om vänner inte kan vara krävande och svartsjuka!

  10. Mmm, den är klart sevärd även om den inte når hela vägen. Finns en fanastiskt smart scen med badrumsspeglar som ”gestaltar avståndet mellan rollfigurerna” också.

    Haha, sorry, men det var intressant ju även om det blev lite ilsket! =D

  11. Tjusig postning. Filmen verkar vara i min smak. Fast var du tvungen att dra upp den gamla diskussionen, där jag säkert visar mig från min allra sämsta sida? 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.