Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Uppdatering:
I DN skriver Maaret Koskinen att ”Åskådaren tvingas liksom ikläda sig rollen som vittne till en pågående gärningsmannaprofil” och slår till med högsta betyg.
Carl-Johan Malmberg gillar starkt i SvD och skriver att ”Apan är hård och betvingande, men just därför väsentlig”.
I GP tycker Maria Dommelöf-Wik att biltvätten är väl sliten som metafor, men beskriver Apan som ”väldigt träffande nattsvart samtidssatir”.
Mattias Oscarsson i Sydsvenskan är mer skeptiskt och skriver att ”Publiken får fylla i själv. Eller skylla sig själv som såg filmen.” och att ”det blir lite stilövning över det hela”.
Mest negativ är Jan-Olov Andersson i Aftonbladet, som ger en tvåa och skriver ”Mitt helhetsintryck blir till sist ’jaha, var det inte mer än så?'”.