Lars von Triers Antichrist vann alltså Nordiska rådets filmpris. Föga förvånande och mycket välförtjänt. (Jo, jag har faktiskt sett alla nominerade filmer.) Istället för Sauna borde Finland ha skickat Förbjuden frukt om två laestadianska tonåringar som åker till Helsingfors och blir förtappade: en dricker cider, den andra ser Mai Zetterlings feministiska klassiker Flickorna på kvartersbio. Den hade varit perfekt som årets finkänsliga ungdomsfilm i nomineringsfältet, den livsviktiga kvot som Mannen som älskade Yngve fyllde med den äran förra året.
Nåväl, jag passade på att ställa några frågor om priset till Krister Uggeldahl, filmkritiker på Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
Är Nordiska rådets filmpris något som uppmärksammas i Finland?
Inte överraskande är det lite si och så med uppmärksamheten. Klart det när människor inte just haft möjlighet att se filmerna i fråga, detta med undantag för von Triers Antichrist. Dessutom är årets startfält mer än lovligt smalt.
Vad tycker du om det finska bidraget Sauna?
Det är en ruskigt ambitiös och visuellt aptitretande film, men berättarmässigt är det en enda röra. Förstår inte riktigt vad filmen har i det här sällskapet att göra.
Det är sällan finska filmer (förutom Kaurismäki då) går upp på bio i Sverige. Vad har vi missat de senaste åren?
Inte så mycket är jag rädd för. Paha maa som vann i Göteborg är en pärla, liksom John Websters svärtade “klimatdokumentär” Recipes for Disaster. Animationsfilmen Niko - Vägen till stjärnorna gick visst i Sverige, rätt hyfsat dessutom.
Hur vanligt är det med nordisk film på bio i Finland?
Med undantag för en handfull svenska filmer, typ Moodysson och Millennium-trilogin, är situationen rent ut sagt usel. Inget danskt, inget norskt, inget isländskt på åratal. Nordisten i mig gråter blod.
Varför tror du att vi nordbor bryr oss så lite om våra grannländers filmer?
Mycket handlar det om kulturella fördomar, men jag har för mig att problemet inte bara gäller filmen. Även i övrigt framstår det nordiska som “osexigt”, inte minst i de yngre ålderskategorierna. Det är kanske lite “Nordiska rådet” över nordisk kultur.
(Kan inflika att Paha maa faktiskt hade svensk biopremiär med titeln Fruset land.)
KOMMENTARER / 2 kommentarer
Micke 22.10.09 2:45Är väl också så att filmer ofta släpps i de länder som är med och samproducerar dem. Bästa exemplet jag kan komma på nu är Bent Hamer, vars Psalmer från köket som var samproducerad med Sverige släpptes här, medan hans senaste, O’ Horten (som jag tycker är bättre), inte gjorde det. Har för mig att SF har nån deal om att visa allt som SFI är med och stöder, och de verkar inte stödja lika mycket finskt som danskt. Kanske behöver vi fler finlandsvenska filmkonsulenter?
Jacob 22.10.09 9:23Visst kan det vara så. (Och håller med om att O’Horten är en bättre film.) Det är ju många filmer som samproduceras, även om ansvarsfördelningen ser olika ut och det inte alltid leder till biopremiär i fler nordiska länder, kan ju vara tv-bolag som går in också. Men både filmerna om Arn och Millennium-trilogin har ju till exempel nordiska pengar bakom sig och har gått upp i alla fall de flesta nordiska länder. Sedan är såklart Nordisk film- och tv-fond aktiva också, även om de arbetar med produktions- och inte distributionsstöd. Och det är väl distributionen som är knäckfrågan.
KOMMENTERA INLÄGGET
Nyliga kommentarer