Hade förmånen att se den på biograf förra året, det är verkligen ett märkligt stycke film.

Användningen av film för att utforska tidsflöden i teori och praktik, på ett nästintill laboratoriskt sätt, är något jag kan sakna idag. Michel Gondry ägnar förstås en del energi åt detta, men framför allt vittnar alla dessa time lapse-klipp på YouTube om att fascinationen fortfarande finns där.

Kanske befinner sig dagens “vanliga användare” i samma stadium av barnslig förtjusning över den rörliga bilden som tidsutforskande mekanism som de få som hade tillgång till kameror gjorde runt 1924.

Ah, den är skön. Såg den på Cinemateket för några år sedan.