Idag fick Kärlek på italienska svensk premiär. Precis som Jacob var inne på här, är det en väldigt töntig titel. Detta kunde varken jag i Expressen, Hynek Pallas i SvD, Emma Engström i GP eller Kerstin Gezelius i DN låta bli att anmärka på.

I en annars trist filmsommar tycker jag att Kärlek på italienska är en ljuspunkt, trots (eller tack vare) sin lite märkliga dramaturgi – det är ett klassiskt grekdrama men det dröjer halva filmen innan det sätter igång. Tills dess är det, för att citera Pallas, ”klassisk arkitektur, överdådiga interiörer, exklusiva kläder; framlyfta av vackert ljus, stora kamerarörelser och återkommande variationer på stråkar och piano” för hela slanten. När det väl tar fart tycker Gezelius att ”den (melo)dramatiska utvecklingen bara [känns] forcerad och lite löjlig”, men jag gillar det.

Hur som helst är filmens behållning kamerans uppmärksamhetsfördelning. Ibland tröttnar den på familjedramat och sticker iväg på en montageutflykt till vegetation, inredning eller tjänstefolkets arbete. Det är en elegant, stilsäker och psykologiskt välmotiverad kameraföring, även om jag fattar att många tycker det är idiotiskt med täta bilder på blommor och bin efter en het men suddig kyss.