Jag gillar för övrigt inte att kritikerkritisera men undrar om Strage hade gillat Speed Racer mer om den hade haft en Daft Punk-soundtrack likt Tron Legacy

Wachowski-brödernas tagning var intressant, men just fartkänslan gick i mina ögon helt förlorad i konflikten mellan obekväma skådespelare och högintensiva neonljus. “Tron Legacy” verkar klokt nog nöja sig med röster och lämnar biologiska varelser off-screen.

Jag tror annars på “Redline” – Takeshi Koikes långfilmsdebut (som regisserade “Animatrix”-segmentet “World Record”). Trogen sina rötter hedrar Koike den handritade rallybilen – som på 70-talet lämnades relativt orörd av Yoshidas “Speed Racer” – men passar på i farten att ifrågasätta traditionell animationsontologi.

Trailer: http://twitchfilm.net/news/2010/06/official-teaser-for-takeshi-koikes-redline.php

Jag skulle ha skrivit japansk animationsontologi.
Om man ser animé fram till 90-talet som en animationsform strängt formad av en estetisk sötestetik (kawaii), var 90-talet decenniet då traditionen hopplöst försökte brytas med effektsökande splatter. Det Koike gör, 2010, är att återgå till såväl nostalgisk form som narrativ, men på ett mer perplext vis än 90-talskollegor reagera gentemot sötestetiken. Det görs bland annat genom att inkludera anatomiska detaljer – som förarens näsblod och snor – men framför allt placera biologin mot en illusorisk fond av tänjning, där fordon och figurer släpas och frigörs mot bakgrunden för att skapa känslan av fart.
Ungefär något sådant – blir lätt lite skitnödigt när ett intresseområde ska strypas i ett kommentarsfält