Malin Krutmeijer replikerar idag på min text om Speed Racer, CGI och filmkritiken idag, och jag svarar på stört.
KOMMENTARER / 9 kommentarer
Emma 14.06.08 15:21Jag brukar bli ruskigt irriterad när jag får mail om att jag “överanalyserat” något i en film, men nu måste jag erkänna att det är den reaktion jag själv får inför era texter om Speed racer. Så bra är väl ändå inte effekterna i den här filmen att de är värda de här hyllingarna? Transformers, then we’re talking.
jonas 14.06.08 17:12Min huvudpoäng var väl inte egentligen att Speed Racer-effekterna är makalösa (även om jag tycker det), utan att det finns en trist slentrianmässigt dissig attityd mot CGI i allmänhet. Speed Racer var ett bra exempel på det, eftersom den blev så utskälld och ingen brydde sig om det som faktiskt är väldigt intressant med den. Borde vara lika okej att “överanalysera” effektfilmens stilgrepp som auteurernas? SR är imponerande som låter njutningsskapande effektpartier ta så stor plats - och utan att det alltid måste vara sådär stort och tungt med saker som går sönder. Tycker ni sa flera bra saker i Kino-snacket, även om jag inte ser den som uteslutande en barnfilm. Den passar ju för såväl sjuttonåriga grabbar som avantgardeälskare också!
Hynek 15.06.08 19:45Personligen tycker jag att du drog lite för stora växlar på att “ingen brydde sig om det som faktiskt är intressant med filmen.” Det är inte sant: Jag citerar det stycke som fick mest utrymme i min recension:
” Desto roligare är det att insupa den visuella sidan i Speed Racer: regissörerna har gått in för att överföra och uppdatera känslan från den animerade japanska tv-serie som filmen är baserad på. De stjäl från mangaserier, från moderna bilspel för datorn och från 60-talsdeckare – struttig musik och klipp där bilden far åt sidan och ger känslan av serierutor i lager. Ena stunden befinner man sig bland rena geografiska mönster från en italiensk textilutställning, i den andra kastas man in i en technicolormardröm, ett Las Vegas på syra där neonchockerna avlöser varandra. Det är alldeles för mycket, som en person som inte vet vilket plagg han skall bära till discot och slängt på sig hela garderoben – men det är också det enda som gör filmen uthärdlig i 145 minuter.”
Dessutom pratade vi om det i Kino.
Men även om jag tycker att det grafiska på många sätt var imponerande så finner jag ändå filmen visuellt oestetiskt eftersom den inte förmår vara mer enhetlig.
Jag tror dock att problemet mest ligger i att själva berättelsen, och sättet filmen berättas på, är så dåligt att man inte bryr sig om det är marionettteater eller svartvit stumfilm man ser på. Det är, tycker jag viktigt att det finns en relation mellan formen och berättelsen. Och jag tror att kritikerna hade varit välvilligare om berättelsen hade varit bättre.
Annars håller jag med dig om att CG ofta blir en slentrianmässis syndabock i de mest skilda sammanhang, men det har i vissa fall också att göra med hur väl integrerat i filmen det är. Vilket inte alltid är fallet.
Jonas 17.06.08 9:56Visst, att “ingen” intresserade sig för det var en lite svepande överdrift. Men även med din text beaktad, ser tendensen likadan ut (och den sträcker sig även bortom Speed Racer och Indiana Jones). Att filmen tillät sig en viss spretighet tyckte jag inte var problematiskt alls faktiskt, är ju nåt slags gränslös överdådighet som bara är härligt. Typ som att det ibland är roligare att umgås med helagarderobsgalningen än med kulturborgaren i Comme des Garçons och Prada. Säkert hade kritiker uppskattat racingstilen mer om filmen hade varit bättre berättad. Lite trist.
Viktor Silfverhjelm Hultqvist 17.06.08 19:34Nu har jag inte sett Speed Racers, men håller ändå med Jonas kommentar. För visst påminner konceptet om den mest grundläggande attraktionskraften i filmen: självaste rörelsen. Cinema of attractions, givetvis, men so what? Den gamla hederliga genren phantom rides kommer i åtanke. Filmen är död, leve filmen!
(Och att Krutmejler som sagt daterar “känslan av fart” till 50-talet är ju givetvis ett jävligt pinsamt misstag).
jonas 18.06.08 0:17Mmm, Speedy kör en phantom ride genom godisbutiken. Rekommenderar filmen, oavsett om man tycker den är idiotisk eller bra så är racingscenerna intressanta.
André 19.06.08 15:26Utan att ha sett filmen (är övertygad om att jag skulle hata den) vinner Jonas debatten stort på stilpoäng. Parallellen med musiken i ursprungtexten var pedagogisk och tankeväckande.
Tobias 24.06.08 15:29Nu har jag varken sett Speed Racer eller Indiana Jones men ett problem jag ibland upplever med CGI handlar om upphävandet av filmens illusoriska egenskaper. Om jag tittar på Indiana Jones vill jag se det overkliga, sagan, alltså få utlopp för någon form av eskapism. Mina erfarenheter av CGI säger att jag allt som oftast upplever de digitalt animerade effekterna som destruktiva för denna eskapism, jag blir helt enkelt allt för uppmärksammad på att det här är “fake”. Ett talande exempel är de omtalade “nya” Star Wars-filmerna där Yoda spelas av en animation istället för en marionettspelande Frank Oz. Där går nämligen något förlorat, jag ser att det är en animation i kontrast till Yodas motspelare och illusionen faller därmed pladask.
Jonas 25.06.08 13:33Andre: Vad bra! =)
Tobias: Mmm, fattar vad du menar, även om jag för min egen del sällan tycker att det är ett problem att illusionsbrott förtar eskapistisk njutning. När det gäller action flyr jag hellre in i 3dstudion än i kostymförrådet - och även marionett-Yoda var väl ganska uppenbart “fake”, men på ett annat sätt?
KOMMENTERA INLÄGGET
Nyliga kommentarer