fbpx

Psykologin är ett klassvapen

På tal om filmer som anknyter till Dom kallar oss mods: I upptakten till Misshandlingen, Lars Lennarts Forsbergs guldbaggebelönade regidebut från 1969, finns en scen där två av samhällets outsiders betraktar den jäktade rusningen vid t-centralen i Stockholm. Precis som Kenta och Stoffe fäller de föraktfulla kommentarer om de robotar som inordnat sig i folkhemsbyggets effektivitetsmaximerande. Varför skynda till tuben som små grodor för kapitalets skull? Det är en ganska lycklig scen i Misshandlingen, när de frågar sig det.

Bilderna på små människor omringade av storstadens modernistiska arkitektur skulle kunna tas för Antonioni om det inte vore för den lite taffliga bildkomponeringen, den lite billiga gråskalan och det faktum att Knut Petersen och Björn Granath är håriga och hippieslappa. Typ motsatsen till Marcello Mastroianni. Till skillnad från honom trivs de också i utanförskapet, fyllda av revolutionärt mod. Men efter bara tio minuter vänder allt. Den idylliserade autonomin patologiseras och huvudpersonen spöar överklassare, hamnar hos polisen och spärras sedan in bland andra ”sociopater”.

Idag, på sin hemsida, beskriver Lars Lennarts Forsberg filmen såhär:

”Vi hade bestämt att göra en film som skulle beskriva en sociopat. Regeringen hade gett ut något som hette Sociopatrapporten där man hade förslag att inrätta speciella sjukhus för svårbehandlat klientel som man kallade det. Alltså folk som inte insåg att de var sjuka. Det var ju ett mycket politiskt decennium, sextioåttorna! Filmen Misshandlingen fick en stor genomslagskraft, [och] stoppade mer eller mindre idén om sociopatsjukhus.”

Jan Aghed var dock inte lika imponerad av den politiska genomslagkraften, utan skrev följande 1977 : ”filmens effekt [blev] anmärkningsvärt nog obetydlig ur debattsynpunkt. Misshandlingen intar en särställning bland de svenska filmer som deltog i samhällsdiskussionen under 60-talet, men dess utmaningar möttes med en tystnad som i den mån den alls var övervägd måste kallas generad, alternativt cynisk. I denna frånvaro av t o m de mest oansenliga reformistiska krusningar på folkhemmets yta ligger möjligen en dyster läxa för vänsterradikala filmskapare.”

Så olika kan man alltså uppfatta ett politiskt skeende.

Misshandlingen igen

Hur som helst, Misshandlingen är en ganska fascinerande film. Som i så många av de här 68-filmerna, vars manifestartade monologer känns lite daterade, kan man hitta intressanta saker i sprickorna mellan slagordspolitiken och själva historien. En bra scen i Misshandlingen skildrar hur en tafatt psykolog försöker undvika att behöva försvara sin yrkesutövning inför en frustande marxist som med catchphrasen ”Psykologin är ett klassvapen” ifrågasätter legitimiteten i hela situationen. Efteråt läser psykologen in sin diagnos på en gammal bandspelare. Han är lite osäker på rösten, och får spola tillbaka och spela in igen: ”…patienten har vanföreställningar om citationstecken klassamhället citationstecken och anser att citationstecken proletariatet citationstecken…”

Det är när plakatet krossas mot institutionens vägg som det blir läsligt på nytt.

8 kommentarer

  1. mmm! och också hur radikalismens innehåll blir så förändrat när det uttalas med en annan röst. samma ord och politiska analys låter väldigt olika om den kommer från en manisk hippiemarxist och en återrefererande tjänsteman. och tragiskt (?) nog kanske det är tjänstemannens perspektiv som är lättast att relatera till…

    och all adhdproblematik till trots – väl ändå bättre att patologisera tillstånd än åsikter. bra att man väl slutat med det. eller finns det några åsikter som brukar patologiseras idag?

  2. hmm, förstår inte riktigt vad du menar. men typ! det är verkligen intressant hur den sätter radikalismen i ett annat ljus – det patologiserande. och samtidigt så intressant som jämförelse med dagens psykologisering där det snarare är så att man strävar efter att få olika egenskaper/tillstånd diagnosticerade och därmed patologiserande.

  3. Hmm, menar typ att även om en mässande politisk monolog kan kännas lite väl plakatmässig idag, kan plakatfilmer ändå bli väldigt intressanta om man tittar mindre på själva budskapet utan istället på sprickorna mellan budskapet och dels motreaktionerna i filmen, dels själva filmformen. I det här fallet exempelvis relationen mellan radikalismen och institutionens teknologi (både psykologins diagnosticeringsinstrument och den faktiska bandspelarteknologin.) Menade inte att filmens kritik hade uppenbar bäring på dagens psykologverksamhet, som såklart är väldigt annorlunda (även om det såklart alltid är en svår fråga vilka man ska spärra in och inte!).

  4. Hmm, hur menar du att det blir läsligt på nytt? Psykologen i filmen känns i alla fall som raka motsatsen till synen på psykologer idag, som de som man vänder sig till med tillförsikt och som individuell quickfix. Knappast ett hot.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.