fbpx

Salsprov

Det finns vissa rum som gör sig extra bra på film. Klassrummet i skolan, med de symmetriskt placerade träbänkarna och den stora tavlan längst fram, till exempel. Och lektionssalen har sällan känts mer aktuell. Hemma i Sverige har Klass 9A skapat diskussioner i lärarrum över hela landet. Höstens bästa svenska filmer De ofrivilliga och Låt den rätte komma in excellerade bägge i lektionsscener, och Cannesvinnaren Mellan väggarna tar sig, som titeln antyder, nästan aldrig utanför klassrummet.

Mellan väggarna är baserad på en roman av exläraren François Bégaudeau, som också spelar huvudkaraktären, modellerad efter honom själv. Han kämpar med att passa ihop sina radikala jämlikhetsideal med bångstyriga elever som inte pallar mer borgargrammatik. Även om Bégaudeaus klassrum i svenska ögon snarast tycks hierarkiskt, har filmen gett upphov till en Klass 9A-doftande debatt om huruvida hans moderna lärarstil är vad utbildningssystemet behöver. Många har hoppats på ett uppsving för en inkännande antiauktoritär lärarstil, men i tidskriften Cinema Scope anklagade Richard Porton filmen för att dess ensidiga fokus på nyskapande pedagogik snarare rättfärdigar de strukturella orättvisorna i klassrum och samhälle.

Tyvärr har den intressanta pedagogiska diskussionen gått ut över den estetiska. Mellan väggarna är fotograferad med en mängd simultana kameror. De far ostadigt över eleverna, och hittar egentligen sin enda bestående vilopunkt i just läraren. Det är lyckat som karaktärsstudie, men enkelriktar klassrummets relationer till en enda aktör och en flackande grupp som svarar på hans utspel.

I Låt den rätte komma in däremot, har kameran fastnat längst bak i klassrummet. Skärpan vandrar mellan bänkraderna, men når aldrig fram till katedern. Läraren förblir suddig, det som blir viktigt är relationerna i den till synes tysta och symmetriska träbänksmassan. Sällan har den gamla Godardsentensen om att varje kamerainställning är ett moraliskt och politiskt ställningstagande känts mer träffande.

Uppdatering:
-Hynek Pallas ger full pott.
-Eva af Geijerstam ger också full pott.

2 kommentarer

  1. Fast tycker du verkligen att kamerorna far ”ostadigt” över eleverna? Jag tror inte riktigt att jag håller med på den punkten. Självfallet är det inte jämförbart med den fasta kameran i Låt den rätte komma in, med barnets perspektiv, men jag skulle inte påstå att det enkelriktar klassrummets relationer. Även om den enda egentliga vilopunkten är läraren så tycker jag nog att kameran /-orna i det här fallet lyfter fram klassen som en dynamisk (och inombords ojämlik) grupp. Och i vissa stunder lämnar den t o m läraren som en vilopunkt och inlemmar honom i den gruppen – fast då tänker jag mest på skolgårdsscenerna, där inte katedern kommer emellan. Varför det är just i dessa scener som läraren blir mer ”en i gruppen” (även om det är just då han argumenterar med eleverna) tål förstås också att tänkas på.

  2. Fint exempel på det svåra med att försöka separera innehåll och estetik. Har ju inte sett Mellan väggarna men väldigt träffande med Låt den rätte komma in!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.