Tillbaka i Stockholm efter några intensiva festivaldagar. Hann se ett gäng filmer i alla fall. Bäst var Heidi Maria Faissts enkla, men rörande Velsignelsen, om en nybliven mamma som inte riktigt gillar att vara mamma.

Igår medverkade jag i ett seminarium om filmkritik i det nya medialandskapet, modererat av Hynek Pallas. (I nummer tre publicerade vi Hyneks filmkritiktankar och de går att ta del av här.) Frågeställningen var vilka krav en digital filmvärld ställer på filmjournalistiken. Är det exempelvis fortfarande relevant att i dagspressen recensera veckans sju biografpremiärer, när allt mer filmkonsumtion flyttar till andra visningsfönster och många dels har tankat premiärfilmerna långt innan, dels har kollat på helt andra filmer som aldrig får svensk premiär. Helena Lindblad påpekade att DN trots allt redan har en bred bevakning av film utanför den svenska biomarknaden, och att läsarna fortfarande förväntar sig recensioner av biohelgens nyheter.

Roger Wilson från Kino sa att onlinedistribution och nätjournalistik innebär tajmingproblem för honom som redaktör – när ska man prata om en viss film? När den finns att tanka (och fildelarna kan kolla), när den går upp på bio i storstäderna (och stadsborna kan kolla) eller när den släpps på DVD (och landsbygdsborna kan kolla)? För oss som kvartalstidskrift är det snarare en fördel med denna temporala förvirring, eftersom vår pressläggningstid inte tillåter oss att vara precis på rätt tid ändå.

Jakob Abrahamsson från Nonstop Entertainment menade att den traditionella filmkritiken, trots konkurrens från bloggkluster och betygsalgoritmer, ännu var viktig för honom som distributör, och exemplifierade med att den superfina kritiken som mötte en film som 4 månader, 3 veckor och 2 dagar mångdubblade dess publiksiffror.

Nathan Lee från New York Times talade om faran i den tilltagande strävan mot att alltid vara först, och exemplifierade med hur Indiana Jones och kristalldödskallens rike realtidsrecenserades under den allra första visningen – efter fem minuter kunde man läsa en förtextrecension. (Läs förresten mer om hetsen i Jacobs text om Arn från första numret.) Istället talade han sig varm för eftertänksamheten, och berättade att de texter som verkar dröja sig kvar hos läsarna och som han får mest positiva reaktioner för är de i Film Comment, som han kan skriva när han hunnit samla tankarna.

Uppradad kritik

Seminariet fick dock ett ganska pessimistiskt slutackord, med anledning av att dagspressens svårigheter att hitta fungerande affärsmodeller ju lett till att många amerikanska filmkritiker fått sparken (i Sverige finns det väl inte så många anställda filmkritiker som kan varslas över huvud taget). Lite synd, eftersom det såklart samtidigt finns många anledningar till framtidstro: kanske framför allt därför att när tillgängligheten på film ökar, ökar också filmjournalistikens handlingsutrymme.

När vi i vårt nya nummer publicerar artiklar om den feministiska pornografen Emilie Jouvets One night stand eller dokumentärfarfar Frederick Wisemans Welfare, så är det inte särskilt svårt för en läsare att se dem samma kväll (illegalt) eller samma vecka (legalt). Så var det inte tidigare, och eftersom det är lite trist att skriva om filmer som läsarna aldrig kommer kunna se, så öppnar ”det nya medialandskapet” dörrar till en mer infallsrik filmjournalistik.

Och i lördags var det ju releasefest på Galleri 54 (vars superfina Siv Bugge Vatne-utställning fortsätter till 8 februari). En något trögstartad men till slut succéartad tillställning. Tack alla som kom och gjorde det till en sån finfin kväll. Kanske borde jag trots allt ha skaffat lite spritindränkt bröd också, eftersom både ölen och vinet tog slut i förtid. Jag hade ingen kamera med mig, så den mig veterligen enda bilden som existerar från evenemanget är den vattenkammade nedan, på mig och Clara Törnvall, som jag lånat från Kino-bloggen.

Röd i ansiktet