Den skrattande polisen
Det är få saker som är så irriterande som en bra film som tyngs av helt uppenbara brister som skulle vara väldigt lätta att komma till rätta med. Några snabba klipp med saxen, och Maïwenns Polis (★★★☆☆) skulle vara ett starkt, övertygande drama.
Filmhistorieskrivning(ar)
”Det har funnits många böcker som berättar filmens historia, men än så länge nästan inga filmer. Man kan sitta i ett rum och skriva en bok om film, men för att berätta om hur en flimrande viktoriansk nymodighet blev en global konstform i en film, måste man resa över världen.”
Grattis, Harriet!
Sveriges största nu levande filmstjärna och en av våra främsta skådespelerskor genom tiderna fyller 80 år. Grattis!
Pedofili, otrohet och barnmisshandel
De senaste tre kvällarna har jag skrivit om teater, men eftersom alla tre föreställningarna har filmkoppling tänkte jag länka upp recensionerna och kommentera lite här ändå.
GIFF: Anne Émond & the modern lovers
Den moderna tiden får mig att må illa. Den moderna kärleken får mig att må illa. Den moderna kvinnan får mig att må illa. Det är som om ni vore killar. Så charmigt…
GIFF: Sött sa kycklingen om plommonen
Jag gillade verkligen Marjane Satrapis och Vincent Parronauds Persepolis (precis som Farnaz Arbabi som skrev bra om den i första FLM någonsin), så därför blev jag besviken på duons nya samarbete Chicken with plums, en saga om en livstrött violinist.
Filmsverige i chock: Ingen svensk på Vanity fairs Hollywoodomslag
Filmsverige befinner sig i chock. Vad håller Vanity Fair på med? Just när Svenska Filminstitutet, SVT och kvällspressen kommit överens om att det inte finns något som är hetare än svenskar i Hollywood just nu, så har tidskriften mage att undlåta att välja någon svensk skådespelare till omslaget på deras årliga Hollywoodnummer.
GIFF: Filmverkstan
Som ett svar på ett radikalt kulturpolitiskt klimat med demokratiserande ambitioner grundade SFI och SR tillsammans Filmverkstan 1973.
GIFF: Aggressiva elallergiker och backlashen mot vidbilden
Började med den Oscarsnominerade (Istället för abrakadabra) kortfilmsskämtaren Patrik Eklunds harmlöst skruvade fullängdsdebut Flimmer, som man skulle kunna beskriva som en kontorsfetischistisk rekvisitakomedi i I rymden finns inga känslor-stil, fast med brun istället för röd som allenarådande accentfärg.


