Evas kinematograf

Best of fest 2012

Nu talar man om dokumentärens guldålder i Sverige och avser bara publiksiffrorna på reguljära biovisningar. Jag säger som Stefan Jarl gjorde vid ett möte härom veckan om saken: har inte dokumentären alltid haft en guldålder?

Så vitt jag förstår har Palme trots sin stora succé ännu så länge varken lockat större publik än Arne Sucksdorffs Det stora äventyret (1953) eller för den delen Stefan Jarls egen Ett anständigt liv (1979). Oräknat också dokumentärernas långa liv vid singelvisningar med publikmöten och diskussioner.

Den långa guldåldern fortsätter också utomlands.

special_flightSpecial flight (Fernand Melgar, Schweiz)
Vi svenskar vill nog gärna se oss som en smula schweiziska: anständiga och medkännande i behandlingen av papperslösa asylsökande och invandrare. På den sista schweiziska anhalten Frambois strax utanför Genèves stora flygplats interneras en grupp papperslösa invandrare och asylsökande bakom lås och bom i väntan på utvisning. Det är omtänksamt. Det är vänligt. De får ta så många tomater de vill till lunchen. De spelar fotboll. Personalen och handläggarna är civiliserade och noggranna.

Internerna kan bli kvar inlåsta i villan om gärdad av taggtråd och höga stängsel ett par år medan begäran om uppehållstillstånd eller asyl behandlas.

Men deras val är ett ickeval. Antingen att frivilligt resa tillbaka till Kosovo eller Kamerun, till Kongo Kinshasa eller Gambia på det reguljära flyget. Eller också transporteras som nedsövda och fastspända kollin på ett så kallad vol spécial, specialflyg. Flera har dött under sådana transporter.

Många av dem har bott och arbetat i Schweiz i decennier. Om de inte har familj i Schweiz försörjer de stora familjer i sina fattigare ursprungsländer.

Filmen blir inte sämre av att Melgar på www.volspecial.ch följer upp vad som hänt efteråt, när utvisningarna verkställts.

entree-de-personnelEntrée du personnel (Manuela Frésil, Frankrike)
Efter en turné runt Europas slakterier (Abattoir, 2008) ett visuellt anslående nedslag i en köttindustri i nordvästra Frankrike. Handlar inte första hand om hur synd det är om djuren, utan om människorna. Äta sova dö på franska i ett allt högre arbetstempo: inga andra arbeten står till buds, 23-åringarna sliter ut sig i ensidiga rörelser, facket är marginaliserat – mitt i alltsammans stoltheten över arbetet, de rörande drömmarna – och mardrömmarna.

workhardWork hard, play hard (Carmen Losmann, Tyskland)
Dukumentärer är inte endast känslostark humanism, de kan också vara visuellt tilltalande intellektuella byggen. Som här, där Europas sköna nya värld tar form i beräknande och ”produktionsbefrämjande” arkitektur, konsulternas mumbojumbo, personalutvecklarnas amatörpsykologi och de ensamma tjänstemannahjonens klippdrömmar. Absurt komiskt och djupt deprimerande på en och samma gång.

Till sist ett par fiktionsfilmer som visserligen inte bryter ny mark, men är naggande goda och skulle pryda sin plats i reguljär distribution, särskilt jämfört med allt B och C som drar förbi i rasande takt.

jag-heter-liJag heter Li (Antonio Segre, Italien)
Visades både på den Italienska filmfestivalen och som Lux-nominerad på Stockholms Filmfestival. Själv fick jag åka på festival ända till Montenegro för att se den. Hon är dubbelarbetande kinesisk invandrare som vill återförenas med sin son. Han är snart bortrationaliserad fiskare. De möts i Italiens nordöstra hörn, långt bort från den romantiserade Italien-bilden. De blir vänner. Blir inte sämre av att kroatiske Rade Serbedzija, känd från rader av biroller i Hollywood spelar den gamle fiskaren full av ömhet och nyanser.

disconnectDisconnect (Henry Alex Rubin, USA)
Välskriven (Andrew Stern) independentfilm om det bedrägliga livet på nätet sammanvävt av tre olika berättelser. Lika roligt att se en utmärkt och knappt igenkännbar Alexander Skarsgård som känslostympad far som just förlorat sin son och spelat bort familjetillgångarna på nätpoker, lika trist är det att se Michael Nyqvist i en torftig roll som eventuell förövare. Men han är å andra sidan bara med en kort stund. Independent som ny och bättre mainstream…

Fem dagar i Venedig 1

Får höra vad som numera krävs av brittiska tidningskolleger på Venedigfestivalen.

Omedelbart efter visningen en tweetkommentar. Något senare en kortrecension. Därpå webb-tv.  Till sist en recension i fullformat.

Det här gör inga anspråk på någotdera. Sporadiska anteckningar.

Onsdag 29/8

Första film Kirill Serebrennikovs Betrayal.  Snyggt, melodramatiskt om dubbel otrohet och död i medelklassens Ryssland. Men när ska barnlösa blondiner i solglasögon sluta vara instabila och oberäkneliga drivkrafter i psykologiska thrillers? Hitchcock har ett och annat att stå till svars för.

Torsdag 30/8

Dennis Quaid i sitt livs roll som kämpande familjefar på majsfarm i amerikanska Mellanvästern. Ramin Bahramis At any price tar upp dagens stenhårda konkurrens om distriktskontrakt med de stora genmanipulerande företagen som kräver att varje års utsäde måste köpas på nytt och inte som förr kunde sparas från ett år till ett annat. Dessutom klassiska amerikanska teman: söner och fäder, ond bråd död, otrohet, landsbygdstristess, utbrytningsförsök. För mycket för en film.

Österrikaren Ulrich Seidl är däremot i total formmässig kontroll. Paradise: Faith, andra delen i hans Paradis-trilogi. Den första Paradise: Love visades i Cannes. Den tredje kommer i Berlin nästa år. I Sverige börjar den visas efter årsskiftet. Elfride Jelinek skriver en essä i pressboken.  Begriper inte ett ord. Förundras över Seidls förmåga att i det svartaste svarta aldrig mista ömheten för sina gestalter. Och för hans humor. I Italien har kritikerna inte haft mycket till övers. Skillnad på österrikisk och italiensk katolicism  och samhälle?

Fredag 31/8

En fullständigt urusel italiensk dokumentär Sfiorando il muro om Brigate Rosses mord på en nyfascist i Padua 1974. Den mördades dotter Silvia Giralucca, sex år 1974, försöker skildra samhällsklimatet då och nu.  Blir på mycket dåligt humör hela dagen. Inga svar på några frågor, inte ens några frågor. Då är det inte mycket bevänt med att försöka ’bryta tystnaden’. Mår illa av slutbilderna av nyfascisternas facklor, fascisthälsningar och militäriska disciplin när minnesplaketten till sist kommer på plats, trots att dotter Giralucca kikar in i bilden från sidan och säger att hon inte känner sig hemma.

Borde dessutom vara strängt förbjudet att använda Pergolesis oerhört vackra Mariaklagan ’Stabat mater’ som bakgrundsmusik till en menlös speakertext.

Avstår helt från Spike Lees hyllning till Michael Jackson Bad 25 med anledning av jubileet för albumet. Behöver inte en knappologisk dokumentär om tillkomsten för att uppskatta det. Kärnan i amerikanska persondokumentärer är ändå alltid en parad av människor som talar om hur enastående föremålet var.

Lördag 1/9

Dags för morgonvisning av Paul Thomas Andersons The master. Jätteköer, smockfullt. Som förväntat ett massivt, svårgenomträngligt och fängslande stycke film med en central skådespelarduo som heter duga. Joaquin Phoenix som posttraumatisk andravärldskrigsveteran med allvarliga alkoholproblem. Philip Seymour Hoffman som karismatisk sektledare, som alla vet är modellerad efter scientologernas skapare Ron L. Hubbard. Det hade nog varit bättre för filmen att inte veta det, utan betrakta den som PTA själv säger: ’en kärlekshistoria mellan två män’. Eller också är det bara en undanflykt för att slippa uttala sig om scientologin. Är jag besviken? Vet inte, men har svårt att instämma i de omedelbara, översvallande hyllningarna. Måste ovillkorligen se filmen igen…

Direkt efteråt raka motsatsen: italienska burlesken È stato il figlio av Daniele Cipri, som berättar om hur maffian snärjer sina enkla undersåtar. Humor är möjligen numera det enda sättet att attackera ämnet.

I stället för att titta på PTA:s stjärnor på galaföreställningens röda matta ser jag Lemale Et Ha’Chalal om ett nära nog tvångsäktenskap i sluten israelisk judisk ortodox miljö. Inser att jag inte lyckas tänka bort bosättare, murar och palestiniernas villkor.

Men framför allt hur svårt jag har för filmens estetik: softade oändligt vackra bilder av både kvinnor och män. De förra talar gärna eftertänksamt i motljusprofil. De senare firar Purim med dryckjom och sång.

Söndag 2/9

Vad är bättre att börja söndagen med Terrence Malicks undergångspredikan To the wonder. Någon tweet-kallar den B-sidan till Tree of life. Det är orättvist.  Otroliga bilder ackompanjerar denna sorgesång över förälskelse som kommer och kärlek som går, över  ebb och flod, över förgiftningen av  ett bräckligt landskap, över historia och brist på historia. Handlar inte om att vara troende eller inte: den har ett hjärta av sten som värjer sig med att det som sägs om kärleken är banalt. Då måste man dessutom ha blundat sig igenom filmen.

Och vad är sämre än att avsluta den med Takeshi Kitanos Outrage beyond. Ännu en modern gangsterhistoria – inte mindre våldsam, men däremot trött, dum, mekanisk och lam i jämförelse med många av Kitanos tidigare filmer.

De mörka gangsterkostymerna böjar flimra framför ögonen. Det ter sig helt enkelt jättetråkigt att vara japansk gangster.

Får plötsligt ont i halsen. Går hem i förtid.

Guilty pleasure 2: Medborgare Rosi

Francesco Rosi är en av filmhistoriens stora. I år fyller han 90. Här om dan fick han ett Guldlejon i Venedig för hela sin karriär.

Äntligen!

Faktum är att Berlinfestivalen blev först med att redan för fyra år sen hedra Rosi med retrospektiv och karriärspris.

Ingen blir profet i sitt eget hemland, sägs det ju…

Rosi är fast förankrad i Syditalien. Han skildrar maffians makt, fattigdomens plågor, politisk korruption med stark humanistisk kraft och psykologiskt skarpsinne.

Den som en gång sett exempelvis Kristus stannade i Eboli efter Carlo Levys självbiografi om sin tid som läkare i exil under fascismen glömmer den inte.

Det är märkligt att så få av Rosis filmer finns tillgängliga på dvd.  Söker man så hittar man en del lite här och där, andra inte alls.

En utgåva i Tyskland av Krönika om ett förebådat dödsfall.

En i Frankrike av Carmen.

En i Italien av Glöm Palermo. Operafilmatiseringen av Carmen, Salvatore Giuliano och  tjurfäktningsfilmen Sanningens ögonblick finns i engelska utgåvor.

Som svensktextad dvd hittar man så vitt jag vet knappast en enda av hans 20 filmer.

I Venedig visas Fallet Mattei som fick Guldpalmen i Cannes 1972  i splitter ny restaurerad form.  Det är fortfarande ett av flaggskeppen i den italienska politiska filmen.

Rosis favorit Gian Maria Volonté – vilken lysande skådespelare han var! – spelar Enrico Mattei, som efter kriget blev chef för Agip, det statliga oljebolaget som föddes under fascismen.  Mattei utmanade de sju systrarnas, världens stora oljebolag, om makten över inte bara Italiens utan också Nordafrikas och Mellanösterns naturtillgångar på gas och olja,

Flygolyckan 1962 då Mattei miste livet under en inflygning till Milano betraktas som sabotage av de mäktiga intressen han utmanade.

I en av filmens starkaste scener lovar han att rikedomarna i den gas som fanns på Sicilien också skulle stanna på Sicilien.

Men före filmen först en Martin Scorsese som talar i storbildsformat om Rosis stora betydelse.  Ett rörande tacktelegram från hans jämnårige studiekamrat på universitetet i Neapel, Italiens president Giorgio Napolitano.

Och så ett tacktal från Rosi själv, som utmynnar i att film inte bara ska locka fram känslor, ”jag är själv en mycket känslosam människa” utan också måste ha ett innehåll som betraktar människorna som likvärdiga medborgare, ’cittadini’.  Idag, säger han, när det är svårt i Italien att vara medborgare, är det viktigare än någonsin.

Han uttrycker sin tillfredsställelse över att en nylig komplett retrospektiv i New York bar rubriken ’Citizen Rosi’.

Medborgare Rosi.

I oktober visar Cinemateket en serie Rosi-filmer: Fallet Mattei, Sanningens ögonblick, Salvatore Giuliano – banditen, Ingen mans land och Kristus stannade i Eboli.

Det blir bra.

Guilty pleasure 1

Riksgropen har flyttat lite norröver. Den giftbemängda jorden som förra året täcktes med röd plast har belagts med cement. Förra året skulle Venedigs nya filmpalats ha stått klart för att fira Italiens 150 år. Redan flera år tidigare skrattade bara de italienska vännerna åt förhoppningarna och frågade mig ”Har du några barnbarn?”.

Det nya palatset kommer om det följer ritningarna blir en rymdskeppslysande skapelse i glas och betong med ansiktet mot Adriatiska havet.

Tveksamt om det kommer att klä den bedagade badön som i år firar åttio år sen den allra första festivalen.

Det gör man med en fantastisk serie nyrestaurerade filmer som lätt styr om blicken för en besökare från det senaste senaste.

Som till Michael Ciminos Heaven’s gate. Jag gråter igen åt många av de storslagna scenerna som avstampen i den virvlande valsen under examensdagen i Harvard eller rullskridskodansen i själva Heaven’s gate, ladan för folkliga nöjen.

Likaså åt intimiteten och närheten mellan denna Jules och Jim-trio i västernmiljö: unga Kris Kristofferson och Christopher Walken i kamp om Isabelle Hupperts Ella. Hon som lik en ung Zorn-kulla kliver ur det glittrande vattnet, i impressionistiskt ljus.

Och förstås åt själva den våldsamma kärnan: det mytomspunna Johnson County War 1892, då de stora ranchägarna lejde yrkesmördare för att fördriva de fattiga och små invandrade bosättarna.

I Venedig ska Michael Cimino få pris. Han är liten och späd. Håret är punkspretigt och rött. Solglasögonen stora – priset sponsras av ett italienskt glasögonföretag. Han går upp på scenen lätt stödd på en käpp.

Det är svårt att föreställa sig att denne lille man och hans film Heaven’s gate på egen hand  fick det stora anrika filmbolaget United Artists på fallrepet.

Lika svårt att begripa med vilken frenesi stora delar av kritikerkåren angrep filmen efter urpremiären i Cannes 1980 – var själv där – som om de hade satsat sina egna sparmedel i filmen.

Den massakrerades av UA. Till biograferna kom så småningom en starkt nedklippt version. Av 219 minuter återstod 149.

Efter mycken möda restaurerades ursprungsversionen av Criterion. där den nu finns utgiven på en utmärkt dvd.

Cimino själv berättar från scenen: ”Lustigt nog gjorde Sony själva restaureringen, mitt emot Clark Gable Building där vi hade vårt produktionskontor.”

Så talar han om Joann Carelli som sitter i salongen. Hon var filmens producent och han har inte nog ord för sin tacksamhet.

Men han är också glad och självironisk: talar om hur lätt det var att göra avståndstagandet till sitt eget yrke. Efter Heaven’s gate har inte mycket lämnat hans händer.

Utan vidare omsvep levererar han också en reklamspot för glasögonen, efterlyser den kvinna som en gång i Venedig ville gifta sig med honom. Det är mycket underhållande.

Och själva filmen, som sagt, en absolut storslagen upplevelse.

Ett steg framåt, två steg bakåt

Klockan tickar. Deadline närmar sig. Den mentala ångestsvetten samlar sig i mörka pölar.

Det gäller inte deklarationen. Skattemyndigheterna är goda nog att bevilja uppskov när det kniper.

I stället gäller det en vänlig inbjudan att delta i brittiska filmtidskriften Sight & Sounds världsomspännande enkät om historiens tio bästa filmer.

Tio filmer, inte elva eller tolv – eller hundra.

Tio stycken ur snart 120 år av rörliga bilder.

Gör tankeexperimentet själva, så får ni se hur lätt det är att välja, framför allt att välja bort.

Enkäten genomförs bara vart tionde år och Sight & Sound har varit vänliga nog att lämna frågan öppen om vilka kriterier man kan tillämpa. Kan exempelvis vara filmer som påverkat det egna sättet att se på filmens möjligheter. Kan alltså vara omvälvande filmupplevelser i största allmänhet.

Som om det skulle hjälpa.

Befinner mig just nu på filmfestivalen Crossing Europe i österrikiska Linz som medlem i en jury som bedömt ett antal dokumentärfilmer. Inga problem. Fyra mycket bra. Håll utkik efter dem.

Thomas Heinzes stillsamt satiriska och komiska Die Lage om påvens första officiella besök i hemlandet Tyskland och Erfurt förra året, eller snarare om de noggrant klockade förberedelserna och repetitionerna tills han själv helt kort åker förbi vinkande från sin vita popemobil.

Från hedersvakt till blomsterbarn, från rulla ut och rulla in röd matta till kardinalstransporter, från motorcykelformationer till läktarbyggen, allt i okommenterat stiligaste svartvitt.

Manuela Frésils oerhört starka Entrée du personnel (trailer) om slakteriarbetare i en nordfransk köttindustri: om det oavbrutet uppdrivna tempot, om redan i 20-årsåldern utslitna kroppar förvandlade till maskiner i ständigt upprepade handgrepp, om mardrömmarna som jagar arbetarna långt in i pensionen.

Carmen Losmanns futuristiska skräckkomedi Work hard – play hard om den blomstrande konsult/managment/coaching/teambuilding–industrin där människor jagas i omstruktureringens tecken, oavbrutet mäts och värderas av snömosiga frågeformulär och arkitektoniska nyordningar maskerade till ”kreativa mötespunkter”.

Fernand Melgars Vol spécial (trailer), till sist, som med stor ömhet och närvaro dokumenterar  människorna och deras villkor i ett boende – ett fängelse snarare – för utvisningshotade asylsökande just vid flygplatsen i Genève. Somliga av dem kan förbli där upp till två år, somliga har familj och arbete i Schweiz sen 10, 20 år. Både övervakare och övervakade är fast i en obönhörlig struktur, lika omänsklig som filmen är mänsklig. Den får vårt pris i kväll.

Och så var det listan.

Medan jag vandrar runt i Linz, med så många minnen av Hitlers en gång storslagna planer för den stad där han en gång gick i skolan och som var tänkt att bli tredje rikets både kulturella och industriella höjdpunkt tänker jag att Claude Lanzmanns Shoah måste med på listan.

Så blev den tretton filmer lång igen, enligt principen stryk en, lägg till två.

Hjälp!

Några ord om T. Angelopoulos

Det allra största tomrummet Theo Angelopoulos lämnar efter sig är den film han inte hann göra färdigt. Missförstå mig rätt. Den grekiske regissören dog i tisdags, påkörd av en motorcykel i Piraeus. Han hade just avslutat dagens arbete på en film som skulle behandla dagens grekiska kris.

Den hade utan tvekan blivit upplysande på samma sätt som genombrottsfilmerna, trilogin Dagarna 36 (1972) , Turnéskådespelarna (1975) och Jägarna (1978) en gång var.

Här kom filmer som granskade den grekiska politiken och förenade den med den explosiva grekiska historien, dess ideologi med dess mytologi. I en och samma bild kunde de röra sig på olika tidsplan; diktatur, naziockupation, inbördeskrig 30-tal till 50-tal, utan att för ett ögonblick förenkla, förlora ögat för mellanmänskliga förhållanden eller behandla Grekland som en exotisk ö i världen.

Hans speciella kombinationsförmåga skulle ge sig till känna även i fortsättningen.

Redan från början arbetade han med Giorgos Arvanitis, fotografen som är lika skicklig i nyansrikt observant svartvitt som i långa meditativa bilder i soldis och färgskimmer.

Jag vågar säga att de djärvaste bakom den så kallade nya grekiska filmen, Athina Rachel Tsangari (Attenberg) och Georgios Lanthimos (Dogtooth, Alper) har mer att tacka Angelopoulos för än vad de kanske är beredda att erkänna.

Också den aldrig avslutade filmen skulle bli en del av en trilogi med sådan historisk överblick.

Den hade både vi och grekerna behövt.

Somt var inte bättre förr

Om någon hittat hit igen: erkänner att jag inte tillhör mästerbloggarna. Viljan har varit stark men vintersnuvan desto starkare. Nyårslöftena är bäst att behålla för sig själv.

Och strax före jul köpte jag handelns enda (?) VHS-apparat som också konverterar gamla VHS-band till DVD. Det var inte alldeles enkelt. Försäljaren tittade med viss förvånad otålighet på mig mellan ett par moderna Blu-Raykunder. ”Är på väg ut”. ”Finns visst ett exemplar i Sundsvall”.

Veckorna gick. Till sist kunde jag bära hem maskinen.

Till skillnad från de flesta normalt funtade människor har jag behållit filmer som jag inte kunnat se på åratal. Inte för att jag någonsin drömt om det kompletta klassikerbiblioteket, som kollega Wennö bekände i en DN-krönika för ett par månader sen: innan han kastade allt han samlat på sig.

Någon nostalgiker som åker på VHS-mässa är jag förvisso inte heller.

Handlar mer om att det är med filmer som med böcker och vinylskivor och andra livets erfarenheter. De ingår i biblioteket som minnets snuttefiltar och läsvärda dagboksanteckningar.

Den oerhört omständliga proceduren har varit en intressant resa genom svensk televisionspraktik som dessbättre längesen gått ur tiden. Varje överföring tar lika lång tid som filmen.

Näsor som talar med varandra i varsin ända av en pan-scannad film som kapar en tredjedel av bilden och raglar runt i den som en fotograf med synfel: hejdå Spartacus och Fitzcarraldo. Oförklarligt dämpad ljudbild och bordunbrum: hejdå 2001 och Kagemusha. Ful programblemma i hörnet och skälvande vågrörelser i bilden: hejdå San Lorenzonatten och Vittne till mord. (Egen felmärkning: hejdå La Notte, i själva verket en av Djurgårdens matcher i hockeyfinalen mot MIF 1992.)

Det är alltså ingen måtta på vad tv – reklamavbrott oräknade – utsatt filmerna för under åren. Och vad man utsatte sig själv för. En mängd filmer är helt enkelt så misshandlade och spolierade att det sändande bolaget borde ha stämts för brott mot upphovsrätten redan då, vilket faktiskt också skedde här och där.

(Dagens ofog att göra vidfilm av det mesta är en annan, mildare och likafullt bisarr hantering…)

Men med en god dos tålamod hittar jag också svåråtkomliga pärlor, medan hyllorna töms på drivorna av skrymmande och dammiga kassetter.

Ett holländskt 70-talsporträtt på Johan Cruyff medan han ännu spelade i Ajax, bandat när Eurosport var ensamt på den europeiska fotbollsmarknaden. En köpkassett på Fellinis gladlynta Den vita shejken från 1952. Corey Youngs bägge lekfulla och actionmättade Hongkong-filmer. Legenden om Fong Sai Yuk med svensk text så barnbarnen kan se när de blivit tillräckligt gamla.  Bertoluccis Il conformista. Erich von Stroheims magnifika stumfilmsmelodram Queen Kelly. Ett franskt Maradona-porträtt från Neapel 1987. Bud Boettichers tjurfäktningsdokumentär om mexikanen Arruza. Och så vidare.

Kostnaden för apparaten är redan gott och väl inspelad.

Också för att de ibland nästan oläsligt bortblekta etiketterna ändå går att uttyda och avslöjar titlar på filmer jag aldrig kommer få lust att se igen. Så sparas också nyinköp för det fall de har bandats och utsatts för vedervärdig filmaga i någon TV-kanal.

Hejdå!

På tal om Play

Skådespelaren heter Kevin Vaz och står för årets stora genombrott.

Han spelar en tongivande roll i Ruben Östlunds Play.

Han är den charmfulla, improvisatoriska, drivande personen i filmens kvintett yngre, svarta tonåringar. De där omdebatterade svarta rånarna, som fått annars klokt folk som Aftonbladets Åsa Linderborg att alldeles tappa koncepterna och kalla filmen en ’provokation utan ansvar’ och med sin son som ombud antyda att den är ett sverigedemokratiskt propagandastycke.

Historien är vid det här laget välbekant.

Genom sin blotta uppenbarelse, läs föreställningen om svartas farlighet, manipulerar de fem en trio något yngre vita medelklassbarn att frivilligt följa med på en odyssé i Göteborg. Dessutom och så småningom, genom att utnyttja offrens kombination av skräck och utmattning, förmå dem att utan protester låta sig avhändas både mobiler och pengar.

Den drivande, som sagt, denne oberäknelige och improvisatoriske, barnsligt lekfulle Kevin, fylld av snabbtänkta infall och ironiskt omvända repliker. ’Apa!’ om rånoffret som klättrar upp i ett träd: hur många gånger har han inte hört det om sig själv? ’Är du så dum att du frivilligt lämnar ifrån dig mobilen får du skylla dig själv!’

Hela hans kropp spritter av gränslös tonårig otålighet och han är väl medveten om att andras fördomsfulla rädsla är hans starkaste vapen. (Han tillhör utan tvekan de där som knuffas och jagar varandra längs perrongerna, som alltid skrattar och pratar för högt, som hänger i köpgalleriorna och aldrig vet sin tillmätta konsumtionsplats – därför att de förmodligen inte har någon.)

Men Kevin är också känslig för när verkliga kontaktförsök plötsligt avvisas av samma skäl. Ja, man kan faktiskt se Play som en enda lång exempelsamling på bristande socialt samspel, med mobiler som föga mer än en symbolisk ersättning.

Det finns en av många, många talande scener i Play. Gänget åker spårvagn. En vit snubbe i dreadlocks lyssnar på musik i sina stora lurar. Kevin närmar sig bakifrån, skojar genom att vifta med lockarna – underhållning för kamraterna. Han får efter viss tvekan låna lurarna, gillar häpet musiken (fördomar är ömsesidiga, särskilt i fråga om musik) ställer frågan ’varifrån är du?’. ’Herrljunga’. ’Herrdjungel!  Han är från Herrdjungel’ kommenterar Kevin blixtsnabbt med ett brett skratt och en hastig blick mot kamraterna för att inhösta uppskattning. (Hur många gånger har de själv inte hört att de hör hemma i djungeln?)

Men med en liten glidning i denna enda långa tagning – inte minst tack vare Kevins skådespeleri – förvandlas scenen till något annat; Kevin kommer uppenbarligen för nära, mannen med lurarna är misstänksam och helt ointresserad av den möjliga genuina kontakten, ögonblicket är förbi, han returnerar inte ens frågan med ett var kommer du ifrån?

Han vill bara ha tillbaka sin egendom, lurarna, rädd att förlora dem.

Man skulle gärna vilja tro att svenska medier skulle ha rusat till för att höra efter vad de unga skådespelarna – alla amatörer – själva har att tillföra i diskussionen om Play. Särskilt Kevin Vaz, i en av årets intressantaste och mest mångfacetterade roller.

Här utnämner man gärna rising stars och delar ut priser hit och dit, intervjuar och nominerar.

Varför en svart 15-årings verkliga erfarenheter och vad han har att säga om sin roll och om Play ännu så länge helt saknat värde låter jag vara osagt…

Tipset till medierna lämnar jag alldeles gratis.

Ett kungadöme för en öppningsreplik

I TV-serien Criminal Minds avslutas varje avsnitt med ett visdomsord, en psykologiskt insiktsfull sentens, ett citat från någon stor tänkare, författare eller filosof. De är ofta mycket bra. De förlåter det mesta för snabbt avverkade i den ständigt pågående odyssén bland seriemördare – som ju numera härjat i praktiskt taget varenda nordamerikansk avkrok.

Behövs för att skänka korta avsnitt lite djup och eftertanke.

Normala långfilmer kan aldrig snabbräddas i slutet på detta suveränt listiga vis.

Det borde i stället börja tänka på öppningsreplikerna. Det är hög tid.

En bra första replik kan göra hela filmen. En bra första replik kan skicka en rakt in i vad som sedan väntar. En bra första replik kan spara oändligt mycket tid från omständliga förklarande inledningar.

Den pågående Stockholms-festivalen hade inte bara den goda smaken att öppna med Tomas Alfredsons Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Med den följde också en av årets allra vassaste öppningsrepliker.

Den dröjer länge. Ovanligt länge.

Till sist söker Smiley (Gary Oldman) upp Control (John Hurt).

Den senare gläntar på dörren med en lätt flackande blick:

- Were you being followed?

Så är vi där; jagade av huvudfrågan som sammanfattar atmosfären, ja hela detta paranoida och meningslösa manliga maktspel i det kalla krigets skugga och precis den som hänger över huvudet på filmens hela persongalleri från första ögonblicket till det sista.

Här en annan favoritöppning.

Todd ’Happiness’ Solondz senaste Dark Horse öppnar med ett glatt tumultartat, bullrande bröllop. Det dansas och skålas, men som vanligt hos Solondz handlar det om de som inte deltar, om två ensamma själar, bägge förbarnsligade vuxna – och i förbifarten om deras dysfunktionella familjer.

Genom bröllopsyran och mängden banar sig Richard, tretti nånting, som fått ögonen på Miranda, tretti nånting. Hon sitter där, ensam och socialt lamslagen.

Vad säger han då när han närmar sig henne, som filmens allra första replik?

- I don’t dance.

När hörde man senast en sån öppning, lika avslöjande som sorglig?

Det är dags att börja fila på upptakten, bästa regissörer.

Apropå Sickan

November är månaden som gjord för att sortera sommarens filmminnen, festivalresor och bilder. Hade tänkt göra det på detta utrymme, tills Sickan Carlsson gick bort häromdan.

Filmlustspelet med henne.

Så är det ju: nåde den komedi som idag marknadsför sig som ’lustspel’. Det andas alldeles för mycket hembygdsteater och amatörism, för tyskt och punschigt för dagens PR-agenter med stora urbana pretentioner och sinne för amerikaniserad prutthumor.

Lyssnar till och läser alla varma minnesord om Sickan. Minns Sickans och Annalisa Ericsons framträdande på Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Röda Kvarn var Stockholms näst äldsta biograf och den av mest praktfulla tills SF slaktade den för sex år sen.

I dess ställe: ännu en butiksgalleria.

Personligen vägrar jag sen dess att passera just den vägen.

På Röda Kvarns scen framträdde Sickan och Annalisa 1998 som en hyllning till filmprofessor och regissör Gösta Werner på hans 90-årsdag. De sjöng och dansade några glittrande nummer ur sin gemensamma show Good Old Ladies, som de turnerade med runt landet

Nu är alla tre borta.

Hör Sven Hugo Persson berätta i radion om sin första ’vuxenfilm’ när han som 11-åring gick med föräldrarna för att se Hasse Ekmans Fröken Chic från 1959.

Det är ett lustspel från TV:s barndom med frågesporten 10 000-kronorsfrågan som kuliss. Den sjävgode ’impressarion’ (också  en utdöd art, numera kallad ’manager’) Buster Carell (Hasse Ekman) har ekonomiska bryderier och ser lärarinnan Isabella Linders (Sickan Carlsson) sångförmåga och succé i TV som en genväg till rikedom och framgång. Men Sickan Carlssons rollfigurer står aldrig stilla där man ställer dem: Buster Carell får konkurrens av en skitförnäm greve och sätts på plats ett flertal gånger av hennes frispråkighet fram till slutkyssen på kolvagnen till ett tåg som i full fart dyker ut ur en tunnel.

- Du kommer att få livstid för det här, säger Isabella.

- Det hoppas jag, säger Buster. – Med dig.

Erkänner att jag konsulterade Svensk Filmografi för att minnas något mera exakt av Fröken Chic. Hittar dock i mina gömmor själva beviset på att jag verkligen såg den. Entrébiljetten bifogas, med betyg och allt. Som 13-åring sparade man på biobiljetterna. Man satte gärna betyg.

Gav ¨Fröken Chic” ett B, inte mer än godkänt enligt dåtidens betygssystem – långt ifrån lika välvillig som dåtidens kritik.

Så vänder jag på biljetten och ser priset.  2:50, två kronor och femtio öre. I dagens penningvärde motsvarar det knappt 23:-, tjugotre kronor.

I morgon ska jag gå med Saga, snart 5 år, för att se en dryg timme Nalle Puh på bio. Det kostar oss 165:-. Etthundrasextiofem kronor. I runda slängar fyra gånger så dyrt som det borde vara.

Det är en helt obegriplig, oförklarlig och ohemul prissättning.

Med tanke på dagens alla andra inkomstkällor för en film, en svällande dvd-marknad, egna TV-kanaler, video on demand, you name it: kostnaden för dagens biobiljett är rena rånet.

Bland biogungorna och andra filmkaruseller verkar endast publiken i biogungan vara värd att hårdexploatera.

Inte undra på att det inte längre gives plats vare sig för lustspel eller filmstjärnor av Sickan Carlssons kaliber.

FLM 2013

Designed by WPSHOWER

Powered by WordPress