Evas kinematograf

Ett steg framåt, två steg bakåt

Klockan tickar. Deadline närmar sig. Den mentala ångestsvetten samlar sig i mörka pölar.

Det gäller inte deklarationen. Skattemyndigheterna är goda nog att bevilja uppskov när det kniper.

I stället gäller det en vänlig inbjudan att delta i brittiska filmtidskriften Sight & Sounds världsomspännande enkät om historiens tio bästa filmer.

Tio filmer, inte elva eller tolv – eller hundra.

Tio stycken ur snart 120 år av rörliga bilder.

Gör tankeexperimentet själva, så får ni se hur lätt det är att välja, framför allt att välja bort.

Enkäten genomförs bara vart tionde år och Sight & Sound har varit vänliga nog att lämna frågan öppen om vilka kriterier man kan tillämpa. Kan exempelvis vara filmer som påverkat det egna sättet att se på filmens möjligheter. Kan alltså vara omvälvande filmupplevelser i största allmänhet.

Som om det skulle hjälpa.

Befinner mig just nu på filmfestivalen Crossing Europe i österrikiska Linz som medlem i en jury som bedömt ett antal dokumentärfilmer. Inga problem. Fyra mycket bra. Håll utkik efter dem.

Thomas Heinzes stillsamt satiriska och komiska Die Lage om påvens första officiella besök i hemlandet Tyskland och Erfurt förra året, eller snarare om de noggrant klockade förberedelserna och repetitionerna tills han själv helt kort åker förbi vinkande från sin vita popemobil.

Från hedersvakt till blomsterbarn, från rulla ut och rulla in röd matta till kardinalstransporter, från motorcykelformationer till läktarbyggen, allt i okommenterat stiligaste svartvitt.

Manuela Frésils oerhört starka Entrée du personnel (trailer) om slakteriarbetare i en nordfransk köttindustri: om det oavbrutet uppdrivna tempot, om redan i 20-årsåldern utslitna kroppar förvandlade till maskiner i ständigt upprepade handgrepp, om mardrömmarna som jagar arbetarna långt in i pensionen.

Carmen Losmanns futuristiska skräckkomedi Work hard – play hard om den blomstrande konsult/managment/coaching/teambuilding–industrin där människor jagas i omstruktureringens tecken, oavbrutet mäts och värderas av snömosiga frågeformulär och arkitektoniska nyordningar maskerade till ”kreativa mötespunkter”.

Fernand Melgars Vol spécial (trailer), till sist, som med stor ömhet och närvaro dokumenterar  människorna och deras villkor i ett boende – ett fängelse snarare – för utvisningshotade asylsökande just vid flygplatsen i Genève. Somliga av dem kan förbli där upp till två år, somliga har familj och arbete i Schweiz sen 10, 20 år. Både övervakare och övervakade är fast i en obönhörlig struktur, lika omänsklig som filmen är mänsklig. Den får vårt pris i kväll.

Och så var det listan.

Medan jag vandrar runt i Linz, med så många minnen av Hitlers en gång storslagna planer för den stad där han en gång gick i skolan och som var tänkt att bli tredje rikets både kulturella och industriella höjdpunkt tänker jag att Claude Lanzmanns Shoah måste med på listan.

Så blev den tretton filmer lång igen, enligt principen stryk en, lägg till två.

Hjälp!

Några ord om T. Angelopoulos

Det allra största tomrummet Theo Angelopoulos lämnar efter sig är den film han inte hann göra färdigt. Missförstå mig rätt. Den grekiske regissören dog i tisdags, påkörd av en motorcykel i Piraeus. Han hade just avslutat dagens arbete på en film som skulle behandla dagens grekiska kris.

Den hade utan tvekan blivit upplysande på samma sätt som genombrottsfilmerna, trilogin Dagarna 36 (1972) , Turnéskådespelarna (1975) och Jägarna (1978) en gång var.

Här kom filmer som granskade den grekiska politiken och förenade den med den explosiva grekiska historien, dess ideologi med dess mytologi. I en och samma bild kunde de röra sig på olika tidsplan; diktatur, naziockupation, inbördeskrig 30-tal till 50-tal, utan att för ett ögonblick förenkla, förlora ögat för mellanmänskliga förhållanden eller behandla Grekland som en exotisk ö i världen.

Hans speciella kombinationsförmåga skulle ge sig till känna även i fortsättningen.

Redan från början arbetade han med Giorgos Arvanitis, fotografen som är lika skicklig i nyansrikt observant svartvitt som i långa meditativa bilder i soldis och färgskimmer.

Jag vågar säga att de djärvaste bakom den så kallade nya grekiska filmen, Athina Rachel Tsangari (Attenberg) och Georgios Lanthimos (Dogtooth, Alper) har mer att tacka Angelopoulos för än vad de kanske är beredda att erkänna.

Också den aldrig avslutade filmen skulle bli en del av en trilogi med sådan historisk överblick.

Den hade både vi och grekerna behövt.

Somt var inte bättre förr

Om någon hittat hit igen: erkänner att jag inte tillhör mästerbloggarna. Viljan har varit stark men vintersnuvan desto starkare. Nyårslöftena är bäst att behålla för sig själv.

Och strax före jul köpte jag handelns enda (?) VHS-apparat som också konverterar gamla VHS-band till DVD. Det var inte alldeles enkelt. Försäljaren tittade med viss förvånad otålighet på mig mellan ett par moderna Blu-Raykunder. ”Är på väg ut”. ”Finns visst ett exemplar i Sundsvall”.

Veckorna gick. Till sist kunde jag bära hem maskinen.

Till skillnad från de flesta normalt funtade människor har jag behållit filmer som jag inte kunnat se på åratal. Inte för att jag någonsin drömt om det kompletta klassikerbiblioteket, som kollega Wennö bekände i en DN-krönika för ett par månader sen: innan han kastade allt han samlat på sig.

Någon nostalgiker som åker på VHS-mässa är jag förvisso inte heller.

Handlar mer om att det är med filmer som med böcker och vinylskivor och andra livets erfarenheter. De ingår i biblioteket som minnets snuttefiltar och läsvärda dagboksanteckningar.

Den oerhört omständliga proceduren har varit en intressant resa genom svensk televisionspraktik som dessbättre längesen gått ur tiden. Varje överföring tar lika lång tid som filmen.

Näsor som talar med varandra i varsin ända av en pan-scannad film som kapar en tredjedel av bilden och raglar runt i den som en fotograf med synfel: hejdå Spartacus och Fitzcarraldo. Oförklarligt dämpad ljudbild och bordunbrum: hejdå 2001 och Kagemusha. Ful programblemma i hörnet och skälvande vågrörelser i bilden: hejdå San Lorenzonatten och Vittne till mord. (Egen felmärkning: hejdå La Notte, i själva verket en av Djurgårdens matcher i hockeyfinalen mot MIF 1992.)

Det är alltså ingen måtta på vad tv – reklamavbrott oräknade – utsatt filmerna för under åren. Och vad man utsatte sig själv för. En mängd filmer är helt enkelt så misshandlade och spolierade att det sändande bolaget borde ha stämts för brott mot upphovsrätten redan då, vilket faktiskt också skedde här och där.

(Dagens ofog att göra vidfilm av det mesta är en annan, mildare och likafullt bisarr hantering…)

Men med en god dos tålamod hittar jag också svåråtkomliga pärlor, medan hyllorna töms på drivorna av skrymmande och dammiga kassetter.

Ett holländskt 70-talsporträtt på Johan Cruyff medan han ännu spelade i Ajax, bandat när Eurosport var ensamt på den europeiska fotbollsmarknaden. En köpkassett på Fellinis gladlynta Den vita shejken från 1952. Corey Youngs bägge lekfulla och actionmättade Hongkong-filmer. Legenden om Fong Sai Yuk med svensk text så barnbarnen kan se när de blivit tillräckligt gamla.  Bertoluccis Il conformista. Erich von Stroheims magnifika stumfilmsmelodram Queen Kelly. Ett franskt Maradona-porträtt från Neapel 1987. Bud Boettichers tjurfäktningsdokumentär om mexikanen Arruza. Och så vidare.

Kostnaden för apparaten är redan gott och väl inspelad.

Också för att de ibland nästan oläsligt bortblekta etiketterna ändå går att uttyda och avslöjar titlar på filmer jag aldrig kommer få lust att se igen. Så sparas också nyinköp för det fall de har bandats och utsatts för vedervärdig filmaga i någon TV-kanal.

Hejdå!

På tal om Play

Skådespelaren heter Kevin Vaz och står för årets stora genombrott.

Han spelar en tongivande roll i Ruben Östlunds Play.

Han är den charmfulla, improvisatoriska, drivande personen i filmens kvintett yngre, svarta tonåringar. De där omdebatterade svarta rånarna, som fått annars klokt folk som Aftonbladets Åsa Linderborg att alldeles tappa koncepterna och kalla filmen en ’provokation utan ansvar’ och med sin son som ombud antyda att den är ett sverigedemokratiskt propagandastycke.

Historien är vid det här laget välbekant.

Genom sin blotta uppenbarelse, läs föreställningen om svartas farlighet, manipulerar de fem en trio något yngre vita medelklassbarn att frivilligt följa med på en odyssé i Göteborg. Dessutom och så småningom, genom att utnyttja offrens kombination av skräck och utmattning, förmå dem att utan protester låta sig avhändas både mobiler och pengar.

Den drivande, som sagt, denne oberäknelige och improvisatoriske, barnsligt lekfulle Kevin, fylld av snabbtänkta infall och ironiskt omvända repliker. ’Apa!’ om rånoffret som klättrar upp i ett träd: hur många gånger har han inte hört det om sig själv? ’Är du så dum att du frivilligt lämnar ifrån dig mobilen får du skylla dig själv!’

Hela hans kropp spritter av gränslös tonårig otålighet och han är väl medveten om att andras fördomsfulla rädsla är hans starkaste vapen. (Han tillhör utan tvekan de där som knuffas och jagar varandra längs perrongerna, som alltid skrattar och pratar för högt, som hänger i köpgalleriorna och aldrig vet sin tillmätta konsumtionsplats – därför att de förmodligen inte har någon.)

Men Kevin är också känslig för när verkliga kontaktförsök plötsligt avvisas av samma skäl. Ja, man kan faktiskt se Play som en enda lång exempelsamling på bristande socialt samspel, med mobiler som föga mer än en symbolisk ersättning.

Det finns en av många, många talande scener i Play. Gänget åker spårvagn. En vit snubbe i dreadlocks lyssnar på musik i sina stora lurar. Kevin närmar sig bakifrån, skojar genom att vifta med lockarna – underhållning för kamraterna. Han får efter viss tvekan låna lurarna, gillar häpet musiken (fördomar är ömsesidiga, särskilt i fråga om musik) ställer frågan ’varifrån är du?’. ’Herrljunga’. ’Herrdjungel!  Han är från Herrdjungel’ kommenterar Kevin blixtsnabbt med ett brett skratt och en hastig blick mot kamraterna för att inhösta uppskattning. (Hur många gånger har de själv inte hört att de hör hemma i djungeln?)

Men med en liten glidning i denna enda långa tagning – inte minst tack vare Kevins skådespeleri – förvandlas scenen till något annat; Kevin kommer uppenbarligen för nära, mannen med lurarna är misstänksam och helt ointresserad av den möjliga genuina kontakten, ögonblicket är förbi, han returnerar inte ens frågan med ett var kommer du ifrån?

Han vill bara ha tillbaka sin egendom, lurarna, rädd att förlora dem.

Man skulle gärna vilja tro att svenska medier skulle ha rusat till för att höra efter vad de unga skådespelarna – alla amatörer – själva har att tillföra i diskussionen om Play. Särskilt Kevin Vaz, i en av årets intressantaste och mest mångfacetterade roller.

Här utnämner man gärna rising stars och delar ut priser hit och dit, intervjuar och nominerar.

Varför en svart 15-årings verkliga erfarenheter och vad han har att säga om sin roll och om Play ännu så länge helt saknat värde låter jag vara osagt…

Tipset till medierna lämnar jag alldeles gratis.

Ett kungadöme för en öppningsreplik

I TV-serien Criminal Minds avslutas varje avsnitt med ett visdomsord, en psykologiskt insiktsfull sentens, ett citat från någon stor tänkare, författare eller filosof. De är ofta mycket bra. De förlåter det mesta för snabbt avverkade i den ständigt pågående odyssén bland seriemördare – som ju numera härjat i praktiskt taget varenda nordamerikansk avkrok.

Behövs för att skänka korta avsnitt lite djup och eftertanke.

Normala långfilmer kan aldrig snabbräddas i slutet på detta suveränt listiga vis.

Det borde i stället börja tänka på öppningsreplikerna. Det är hög tid.

En bra första replik kan göra hela filmen. En bra första replik kan skicka en rakt in i vad som sedan väntar. En bra första replik kan spara oändligt mycket tid från omständliga förklarande inledningar.

Den pågående Stockholms-festivalen hade inte bara den goda smaken att öppna med Tomas Alfredsons Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Med den följde också en av årets allra vassaste öppningsrepliker.

Den dröjer länge. Ovanligt länge.

Till sist söker Smiley (Gary Oldman) upp Control (John Hurt).

Den senare gläntar på dörren med en lätt flackande blick:

- Were you being followed?

Så är vi där; jagade av huvudfrågan som sammanfattar atmosfären, ja hela detta paranoida och meningslösa manliga maktspel i det kalla krigets skugga och precis den som hänger över huvudet på filmens hela persongalleri från första ögonblicket till det sista.

Här en annan favoritöppning.

Todd ’Happiness’ Solondz senaste Dark Horse öppnar med ett glatt tumultartat, bullrande bröllop. Det dansas och skålas, men som vanligt hos Solondz handlar det om de som inte deltar, om två ensamma själar, bägge förbarnsligade vuxna – och i förbifarten om deras dysfunktionella familjer.

Genom bröllopsyran och mängden banar sig Richard, tretti nånting, som fått ögonen på Miranda, tretti nånting. Hon sitter där, ensam och socialt lamslagen.

Vad säger han då när han närmar sig henne, som filmens allra första replik?

- I don’t dance.

När hörde man senast en sån öppning, lika avslöjande som sorglig?

Det är dags att börja fila på upptakten, bästa regissörer.

Apropå Sickan

November är månaden som gjord för att sortera sommarens filmminnen, festivalresor och bilder. Hade tänkt göra det på detta utrymme, tills Sickan Carlsson gick bort häromdan.

Filmlustspelet med henne.

Så är det ju: nåde den komedi som idag marknadsför sig som ’lustspel’. Det andas alldeles för mycket hembygdsteater och amatörism, för tyskt och punschigt för dagens PR-agenter med stora urbana pretentioner och sinne för amerikaniserad prutthumor.

Lyssnar till och läser alla varma minnesord om Sickan. Minns Sickans och Annalisa Ericsons framträdande på Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Röda Kvarn var Stockholms näst äldsta biograf och den av mest praktfulla tills SF slaktade den för sex år sen.

I dess ställe: ännu en butiksgalleria.

Personligen vägrar jag sen dess att passera just den vägen.

På Röda Kvarns scen framträdde Sickan och Annalisa 1998 som en hyllning till filmprofessor och regissör Gösta Werner på hans 90-årsdag. De sjöng och dansade några glittrande nummer ur sin gemensamma show Good Old Ladies, som de turnerade med runt landet

Nu är alla tre borta.

Hör Sven Hugo Persson berätta i radion om sin första ’vuxenfilm’ när han som 11-åring gick med föräldrarna för att se Hasse Ekmans Fröken Chic från 1959.

Det är ett lustspel från TV:s barndom med frågesporten 10 000-kronorsfrågan som kuliss. Den sjävgode ’impressarion’ (också  en utdöd art, numera kallad ’manager’) Buster Carell (Hasse Ekman) har ekonomiska bryderier och ser lärarinnan Isabella Linders (Sickan Carlsson) sångförmåga och succé i TV som en genväg till rikedom och framgång. Men Sickan Carlssons rollfigurer står aldrig stilla där man ställer dem: Buster Carell får konkurrens av en skitförnäm greve och sätts på plats ett flertal gånger av hennes frispråkighet fram till slutkyssen på kolvagnen till ett tåg som i full fart dyker ut ur en tunnel.

- Du kommer att få livstid för det här, säger Isabella.

- Det hoppas jag, säger Buster. – Med dig.

Erkänner att jag konsulterade Svensk Filmografi för att minnas något mera exakt av Fröken Chic. Hittar dock i mina gömmor själva beviset på att jag verkligen såg den. Entrébiljetten bifogas, med betyg och allt. Som 13-åring sparade man på biobiljetterna. Man satte gärna betyg.

Gav ¨Fröken Chic” ett B, inte mer än godkänt enligt dåtidens betygssystem – långt ifrån lika välvillig som dåtidens kritik.

Så vänder jag på biljetten och ser priset.  2:50, två kronor och femtio öre. I dagens penningvärde motsvarar det knappt 23:-, tjugotre kronor.

I morgon ska jag gå med Saga, snart 5 år, för att se en dryg timme Nalle Puh på bio. Det kostar oss 165:-. Etthundrasextiofem kronor. I runda slängar fyra gånger så dyrt som det borde vara.

Det är en helt obegriplig, oförklarlig och ohemul prissättning.

Med tanke på dagens alla andra inkomstkällor för en film, en svällande dvd-marknad, egna TV-kanaler, video on demand, you name it: kostnaden för dagens biobiljett är rena rånet.

Bland biogungorna och andra filmkaruseller verkar endast publiken i biogungan vara värd att hårdexploatera.

Inte undra på att det inte längre gives plats vare sig för lustspel eller filmstjärnor av Sickan Carlssons kaliber.

Jafar Panahi talar i La Repubblica

I väntan på utdelningen av årets Guldlejon i Venedig ägnas dagen åt den iranska regissören Jafar Panahi. Det är elva år sen han vann här med ”Cirkeln”. Förra året arresterades han för att ha ”intrigerat mot den islamiska staten” och ”satt det iranska folket i fara” genom att ha planerat en film om de våldsamt kvävda protesterna mot det manipulerade iranska presidentvalet sommaren 2009. Protesterna mot hans arrest blev världsomspännande. Panahi hungerstrejkade. Så småningom dömdes han till 6 års fängelse ett 20-årigt förbud mot att filma och – naturligtvis – reseförbud. Hans ”This is not a film” smugglades ut ur Iran, fick världspremiär i Cannes och visas i Venedig idag. Den cirkulerar också i illegala kopior i Iran.

Just nu är han villkorligt frigiven, strängt övervakad och avlyssnad i avvaktan på en ny rättegång efter en överklagan. Han är säker på att han kommer tvingas återvända till fängelset efter rättegången.
I dagens La Repubblica intervjuas han av den italienska författaren Maurizio Braucci, medarbetare i tidskriften Lo Straniero, som rest till Teheran för att ge Panahi ett pris. Samtalet förs i viskande ton, i det minst mikrofontäta rummet hemma hos Panahi.

”Jag gick ut på gatorna just därför att jag är regissör”, säger han. ”Jag kunde inte blunda, det var min plikt. Ända sen dess har myndigheterna satt mig under väldig psykologisk press, varenda ord och handling kunde tas som intäkt för anklagelser. Detsamma gäller alla som deltog i demonstrationerna dessa dagar; antingen fängelse eller ett tillstånd av depression och osäkerhet”

Från myndigheterna endast tystnad, vad gäller ”This is not a film”. Men Panahi är förvissad om att den kommer att läggas till anklagelserna mot honom i den ny rättegången.

Förtrycket är som i ett krigstillstånd, säger Panahi, som sen ett par månader ser en konflikt mellan de religiösa ledarna och Amadinejad-regimen och ett växande missnöje även hos de fattiga som stött den nuvarande regimen mot löften om förbättrade villkor. Den spelar nu högt på att skapa komplicerade situationer, göra storslagna utspel under sträng mediakontroll för att dölja sin misslyckade sociala och ekonomiska politik.
Panahi själv har tre manuskript färdiga för inspelning och vill inte på några villkor lämna Iran för att förverkliga dem i exil.

-Det skulle vara att ljuga att skildra Iran utifrån.

Men han ser naturligtvis framtiden både för sig själv och Iran som svår att förutsäga. Irans etniskt komplicerade karta och många latenta konflikter är en orsak.

Han sätter sitt hopp till Irans ungdomar, som själva har stor framtidstro och hoppas på en gradvis demokratisk förändring, gradvis men djupgående.

FLM 2012

Designed by WPSHOWER

Powered by WordPress