Det är få saker som är så irriterande som en bra film som tyngs av helt uppenbara brister som skulle vara väldigt lätta att komma till rätta med. Några snabba klipp med saxen, och Maïwenns Polis (★★★☆☆) skulle vara ett starkt, övertygande drama.

Det som borde tas bort: Kärlekshistorien mellan fotografen (spelad av Maïwenn själv) och en av poliserna. Speciellt scenen där polisen tar av henne glasögonen och släpper ut hennes tantfrisyr till sexigt svall. Egentligen – vilket också Helena Lindblad är inne på  – allt med fotografen över huvud taget. De flesta scener från polisernas hemmaliv. Och viktigast av allt, det häpnadsväckande usla slutet, som är svårt att se som något annat än sämsta sortens melodramatiskt effektsökeri.

Det är synd, för det är mycket i Polis som är riktigt bra. Exempelvis det som Emma Gray Munthe lyfter fram som filmens största problem: att poliserna inte beter sig fläckfritt trots att det är meningen att vi ska vara på deras sida. Möjligen lockar den ”komiska” scen (jag utgår från att det är den som Emma syftar på) där den samlade poliskåren hånskrattar åt en tonårstjej som sugit av en kille för en mobiltelefon, fler instämmande skratt i en fransk biosalong. Men scenen är så utdragen och överdriven, att den inte bara möjliggör, utan faktiskt kräver en motsatt läsning av åskådaren. Det är kanske tänkt att övergreppet ska vara lite roligt, men de dröjande bilderna på den förnedrade tjejens ansikte kan inte tillåta någon att tycka att det bara är just det.

Kort sagt: att våra hjältar poliserna beter sig dåligt, gör inte filmen dålig. Filmens styrka är vardagsskildringen, och inte minst just hur polisernas inbördes relationer och humör hela tiden avspeglar sig i hur de bemöter barnen som råkat ut för sexuella övergrepp. Ibland är de kloka och inkännande, ibland våldsamma och respektlösa. Givetvis är de sexister (vem trodde nåt annat om lagens väktare?). Inte ens i Île-de-France är en polis en ö.

Avslutningsvis, kan inte låta bli lite anekdotbaserad, regissörsbiografisk läsning. I listform.

1976: Maïwenn Le Besco föds (japp, hon är storasyster till regissörskollegan Isild Le Besco som gjort de inkännande barndomskildringarna 1/2 price och Charly).

1981: 5 år gammal spelar Maïwenn ett offer för sexuella övergrepp i Jean Beckers Den dödliga sommaren.

1989: 13 år gammal blir Maïwenn kär i den 17 år äldre Luc Besson.

1993: 16 år gammal gifter sig Maïwenn med Luc Besson och de får en dotter.

1994: Maïwenn gör en biroll som prostituerad i Luc Bessons Leon, en fin, ömsesidig kärlekshistoria mellan en 12-årig tjej och en vuxen man.

2011: Maïwenn gör en film om pedofilroteln i Paris.

Stumfilmsskojaren Georges Méliès är lite överallt just nu. Snart går Martin Scorseses Méliès-hyllning Hugo Cabret upp på svenska biografer. På Stefan Larssons Dramatenuppsättning av Fanny och Alexander står hans kända månansikte modell för ett par löjeväckande masker som sätts på de strikta kvinnorna i Biskopsgården. Och på Bonniers Konsthall har just Resan till månen, filmen som månansiktet med raketen i ögat är hämtad från, givit namn till deras stora utställning om relationen mellan filmen och konsten.

Utgångspunkten är att digitaliseringen dödat filmen, och att vi nu försöker minnas och sammanfatta vad som hänt under de senaste seklet. Ett sätt att blicka tillbaka demonstreras av Rosa Barba i verket Stage archive, där hon har samlat ihop startsladdar, alltså filmremsebitar, ofta med siffror, som finns i början på en film för att underlätta hanteringen, och låter dem löpa i loop i en form som för tankarna till en filmrulle. Startsladdarna kommer från olika tider och länder, men eftersom det inte är särskilt lätt att skapa mening av alla siffror, färgfält och firmanamn är verket är en historieskrivning som man nog behöver vara maskinist eller arkivarie för att till fullo kunna tillgodogöra sig. Men även för oss som sällan sett en startsladd snurra tidigare är det ett roligt verk.

Generellt är Resan till månen en mycket sevärd utställning, där det framför allt är två verk som sticker ut: Lindsey Seers pseudodokumentära Extramission 6 (Black Maria) (★★★★☆) som beskriver hur konstnären som barn förvandlade sig själv till en mänsklig kamera genom att stoppa ljusskänsligt fotopapper i munnen, och Demolition man-regissören Marco Brambillas småskaligt bombastiska actionfilmsspektakel Evolution (Megaplex) (★★★★☆). Jacob och Malena Janson tar upp just dessa intressanta verk i nummer 16 som går till tryck om någon timme.

Men frågan är vad syftet är med att slänga in några stumfilmsklassiker – givetvis Méliès Resan till månen, samt Vertovs Mannen med filmkameran och Chaplins Bakom kulisserna – i utställningen. Speciellt som de inte projiceras, utan presenteras på videomonitorer. Att i konstsammanhang visa filmer på video (och sedan presentera dem som ”film”) är väldigt vanligt men, vilket Jan Holmberg är inne på i Slutet på filmen, lite som att tejpa upp en fyrfärgsreproduktion av Mona Lisa och presentera det som ”olja på duk”. Den slappa hanteringen är lite pinsam för en i övrigt så materialmedveten utställning.

1. Pojken med cykeln (bio)
12-årige Cyril ringer sin pappa från barnhemmet men numret har ingen abonnent. Jérémie Renier från Barnet dyker upp igen i rollen som ansvarslös fader. Ännu ett prima exempel på bröderna Dardennes nedtonade men nyfikna realism, som utan åthävor lyckas beröra utan att bli sentimental.

2. Vi måste prata om Kevin (bio) NY
Kevin är en pojke utan egenskaper och hans pojkrum saknar ordinarie rekvisita som affischer eller böcker och anteckningsblocken är tomma på existentiella grubblerier. Sonen är ett mysterium för mamman Eva vars liv han så sakteliga disintegrerar. “There is no point, that’s the point”, är den enda förklaring Kevin ger henne och oss i publiken, som båda är dömda att försöka förstå. Lynne Ramseys Lionel Shriver-filmatisering är det kusligaste på länge på biograferna.

3. Tinker Tailor Solider Spy (bio)
Stringent stiliserad Le Carré-filmatisering som höjer sig över spionporren, trots att scenografin är så detaljerad att den i förstone förefaller utstuderad. Men det är tiden alldeles efter andra världskriget som fortfarande gör sig påmind in på 70-talet i det paranoida kalla krigets asymmetriska informationsutbyten. I slutet skymtar en banderoll förbi, bakom ryggen på de blekgrå männen, som deklarerar att “The future is female”.

4. Alper (bio)
Ett ambulerande hemligt sällskap rycker ut för att vikariera som nära och kära i nödsituationer. Giorgos Lanthimos Alper är en obehaglig satir om utanförskap i servicesamhället. En film som inte är lika lyckad som rollspelet Dogtooth, men där Aggeliki Papoulia återigen står för en känslig gestalning av hjälten som strävar bortom förställningen.

5. En ömsesidig sak (Konsthall C)
Experimentell dokumentär om den svenska vänsterns engagemang i Israel och Palestina. Visades på Göteborgs filmfestival men är också en del av utställningen med samma namn på Konsthall C i Stockholm. En film som lyckas skapa distans till en överladdad konflikt utan att bli avslagen. Mycket tack vare Cecilia Nilsson som spelar alla roller i filmen, baserade på intervjuer med verkliga aktivister och politiker.

Under rubriken Bäst just nu listar vi våra favoriter för tillfället. Maxtid på listan är sex veckor.

Det har funnits många böcker som berättar filmens historia, men än så länge nästan inga filmer. Man kan sitta i ett rum och skriva en bok om film, men för att berätta om hur en flimrande viktoriansk nymodighet blev en global konstform i en film, måste man resa över världen, kånka sin utrusning genom Kina och Los Angeles, till Tokyo och Bombays gator, till de urbana ravinerna i New York, filmskolorna i Paris, till Eisensteins Moskva och Bergmans Sverige.

I en intervju i Indewire beskriver Mark Cousins hur arbetssamt det har varit att sammanställa sin filmhistoriska genomgång The story of film: an oddysey, en berättelse om hur filmen blev 1900-talets dominerande konstart som klockar in på 15 timmar, och därmed i omfång vida överglänser Jean-Luc Godards föregångare Histoire(s) du cinéma som bara var fyra och en halv. I helgen, med start imorgon klockan sex, visas The story of film: an oddysey i 15 delar på Cinemateket.

Sveriges största nu levande filmstjärna och en av våra främsta skådespelerskor genom tiderna fyller 80 år. Grattis!

Sommarnattens leende, 1955.

Kvinna i leopard, 1958.

Att älska, 1964.

Tvärbalk, 1967.

Viskningar och rop, 1973.

Dogville,2003.

De senaste tre kvällarna har jag skrivit mer om teater än film, men till mitt försvar måste jag påpeka att alla tre föreställningarna har filmkoppling.

Begravelsen på Folkteatern i Göteborg (min recension här) är en uppföljare till Festen som Thomas Vinterberg skrev direkt för scen. Tyvärr dras den med samma problem som otaliga filmuppföljare: istället för att fördjupa och utveckla så försöker man kopiera framgångsreceptet, fast drar på med en ännu högre hemskhetsväxel. Dessutom användes vid ett tillfälle en jättekonstig och malplacerad videoproduktion: när en man misshandlade en annan man till döds så projicerades nåt slags blodkaskadbilder i ultrarapid bakom själva slagsmålet. Samtidigt som näven träffade käken fick man alltså se hur blodet sprutade, i stiliserad fontänform just bakom. Dum och ful lösning på våldsproblematiken tycker jag.

Den Colin Nutley-regisserade Kort möte på Stadsteatern i Stockholm var förvisso ingen film från början, Noel Coward skrev den som en enaktare under titeln Still life, men den har framför allt blivit känd under titeln Kort möte genom David Leans fantastiska filmversion. Se den istället, för uppsättningen med Helena Bergström och Jakob Eklund iställlet för Celia Johnson och Trevor Howard var helt hopplös.

Igår såg jag slutligen Stefan Larssons Fanny och Alexander på Dramaten. Min text blev en reflektion om scenografins kopplingar till förfilmiska bildteknologier. Jag var generellt road och tyckte att pjäsen var bra.

Fnissigt förresten i salongen när Carl bråkade med sin bedragna tyska fru och gnällde på att hon inte lärt sig svenska efter alla år i landet. Scenen i sig var en av föreställningens svagaste, men blev ändå roligast av allt. För i publiken satt kung Carl och hans tyska fru Silvia.

1. Mannen från Le Havre (bio)
Den finska filmens mumintroll i världen hade fastnat lite, men Atlantluften har gjort Aki Kaurismäki gott. Inte för att land- och språkskiftet egentligen har gjort att han förnyat sig så mycket – en fransk bistro har sällan sett så mycket ut som en finsk tangorestaurang. Flyktingdramat är helt befriat från cynismer och berättat med precist utmejslade filmbilder.

2. Pojken med cykeln (bio)
12-årige Cyril ringer sin pappa från barnhemmet men numret har ingen abonnent. Jérémie Renier från Barnet dyker upp igen i rollen som ansvarslös fader. Ännu ett prima exempel på bröderna Dardennes nedtonade men nyfikna realism, som utan åthävor lyckas beröra utan att bli sentimental.

3. Tinker Tailor Solider Spy (bio)
Stringent stiliserad Le Carré-filmatisering som höjer sig över spionporren, trots att scenografin är så detaljerad att den i förstone förefaller utstuderad. Men det är tiden alldeles efter andra världskriget som fortfarande gör sig påmind in på 70-talet i det paranoida kalla krigets asymmetriska informationsutbyten. I slutet skymtar en banderoll förbi, bakom ryggen på de blekgrå männen, som deklarerar att “The future is female”.

4. Alper (bio)
Ett ambulerande hemligt sällskap rycker ut för att vikariera som nära och kära i nödsituationer. Giorgos Lanthimos Alper är en obehaglig satir om utanförskap i servicesamhället. En film som inte är lika lyckad som rollspelet Dogtooth, men där Aggeliki Papoulia återigen står för en känslig gestalning av hjälten som strävar bortom förställningen.

5. En ömsesidig sak (Konsthall C)
Experimentell dokumentär om den svenska vänsterns engagemang i Israel och Palestina. Visades på Göteborgs filmfestival men är också en del av utställningen med samma namn på Konsthall C i Stockholm. En film som lyckas skapa distans till en överladdad konflikt utan att bli avslagen. Mycket tack vare Cecilia Nilsson som spelar alla roller i filmen, baserade på intervjuer med verkliga aktivister och politiker.

Under rubriken Bäst just nu listar vi våra favoriter för tillfället. Maxtid på listan är sex veckor.

Källa: Jussissippi.

Girogos Lanthimos uppföljare till kritikerälsklingen Dogtooth får ett splittrat mottagande i pressen.

”Alperna är namnet på en grupp som hyr ut sig till personer som förlorat en vän eller anhörig och spelar denne iförda hans eller hennes kläder. De äter favoritmat och upprepar språkliga egenheter”, skriver Hynek Pallas i Svenska Dagbladet. Han menar att Lanthimos är ”en regissör som frågar vad som händer om man börjar rucka på de grundläggande uppsättningarna i det mänskliga. Vad sker om en person tvingas upprepa en rörelse; spela rollen av en annan men utan att försöka koppla spelet till en känsla.” Men betyget tre hintar om att Lanthimos inte lyckats lika bra med det denna gång.

Desto mer positiv är Maria Domellöf-Wik i Göteborgs-Posten. Hon anser att Alper är ”mindre lättillgänglig och ännu mer skoningslös i sin samhällskritik än föregångaren Dogtooth”. Domellöf-Wik drar paralleller från filmens rollspel till vårt ”i ökande grad empatilösa samhälle, där konsekvensen av ökad produktivitet och effektivitet är att alla skall vara smidigt utbytbara”.

Malin Krutmeijer i Helsingborgs Dagblad är mest entusiastisk och ger Alper högsta betyg. Enligt Krutmeijer kan Lanthimos motivkrets sammanfattas med att ”livet är en räcka framträdanden, där man bedöms, belönas eller bestraffas”. Tillsammans med Athina Rachel Tsangaris Attenberg är det ett tecken på ”en ny grekisk filmskaparmiljö med en säregen blandning av absurd humor, thrillerlika stämningar och oförutsägbara, knivskarpa vinklar på det sociala livet.”

På väg in till pressvisningen av Phyllida Lloyds Järnladyn (★★★☆☆) fick jag ett propagandablad i handen (se ovan och klicka för större). Det varnade bland annat för en ”feminisering av tyranni”. Och det är väl inte direkt förvånande att en biopic om en kontroversiell politiker blir omdiskuterad. Thatcher är både älskad och hatad som symbol för en hårdför höger.

Flera svenska filmkritiker har också sett Järnladyn som en äreräddning och ger uttryck för en besvikelse över att filmen inte behandlar hennes politiska arv. Konsekvenserna av den nyliberala privatiseringspolitiken.

Men jag tycker att de underskattar berättarperspektivets betydelse. Precis som en annan aktuell filmbiografi om en omstridd makthavare, Clint Eastwoods J. Edgar, är faktiskt Järnladyn en film som problematiserar den konventionella dramadokumentära framställningen. Ingen av filmerna har en allvetande berättare. I J. Edgar är det huvudpersonen själv som dikterar sin historia, till sina högst subjektiva memoarer, medan Thatchers liv i Järnladyn återberättas genom hennes egna minnesbilder.

Och som jag skriver i min text i Aftonbladet låter Järnladyn ”Margaret Thatchers förakt för svaghet slå tillbaka mot henne själv”.

På ett ställe sammanfattas Thatchers person på åtta bokstäver när den avlidne maken, framhallucinerad i demensdimman, söker ett ord till korsordet. ”Person som vägrar ändra riktning.” ”Obstinat”, svarar hon utan att blinka. I en annan sekvens försvinner Thatcher bort i tanken när hon har gäster på middag för att sedan återvända till sinnesnärvaro och på autopilot leverera en salva om att krossa alla terrorister.

Järnladyn är ett porträtt av en viljestark besserwisser som plötsligt inte längre förmår värja sig mot varje tillstymmelse till självtvivel. Möjligen är det därför en film som utmanar oss att känna mer sympati med henne än vad hon någonsin gjorde med sina undersåtar. En sentimental film om en osentimental människa. Men för den skull kommer Thatcher knappast lindrigt undan.

Med det sagt är inte allt ångest i Järnladyn. Det framgår också att hon är stolt över sina framgångar och filmen bjuder också på ett King’s speech-avsnitt där den gälla premiärministerkandidaten får gå till logopeden för att lära sig tala statsmannalikt.

Det finns alltid en risk att historiska personporträtt döljer mer än de synliggör, att vi ohjälpligt fattar sympatier när vi kommer någon nära, men att bara avfärda Phyllida Lloyds film som idealiserande eller försonande är att göra sig skyldig till en enögd förenkling.