En av mina favoritfilmer är Hiroshima – min älskade från 1959, den Marguerite Duras-skrivna poetiska kärlekshistorien i atombombens och nazismens skugga. På årets Cannes-festival har både regissören Alain Resnais och skådespelaren Emmanuelle Riva nya filmer i tävlingssektionen. Den ena av dem lyckas bättre än den andra.

I den inledande montagesekvensen i Hiroshima – min älskade – en av filmhistoriens bästa inledningar om ni frågar mig – repeteras ständigt frasen ”vous n’avez rien vu à Hiroshima”. ”Ni har inte sett något i Hiroshima”. Det är Eji Okadas japanska arkitekt som under ett kärleksmöte säger till Emmanuelle Rivas franska journalist att det spelar inte någon roll hur många fotografier hon har sett, hur många museer hon har besökt. Hon kan ändå inte förstå något av vad som hänt i Hiroshima.

Alain Resnais nya film heter Vous n’avez encore rien vu (”Ni har fortfarande inte sett något”), men titelreferensen till trots är parallellerna mellan Hiroshima, min älskade och den här stjärnspäckade filmen inte uppebara, utöver en allmänt skeptisk inställning till kunskapsinhämtning via visuella medier.

Vous n’avez encore rien vu handlar om en död teaterregissör som i sitt testamente ber ett antal av de skådespelare han har samarbetat med genom åren i Jean Anouilhs pjäs Eurydice att omedelbart samlas i hans pampiga kåk för att bevittna när hans butler reser hans gravsten. Själva begravningen har redan ägt rum. Men när den franska skådespelareliten – Matihieu Almaric, Michel Piccoli, Anne Duperey med flera spelar sig själva – väl kommit fram ber han dem, genom en förinspelad videokassett, att titta på en video där en ungdomstrupp spelar Eurydice. Det dröjer inte länge innan skådespelarna i publiken själv börjar fylla i replikerna de skrivit in i minnet under långa repetitioner.

Efter ett tag löses hela situationen upp, och filmen utvecklas till en hel Eurydice-föreställning på vitt skilda platser och med magiska inslag som tyvärr känns rätt löjliga.

Om Alain Resnais 53 år efter Hiroshima har tappat stinget, så kan inte detsamma sägas om Emmanuelle Riva. Hennes rolltolkning av en långsamt döende, halv förlamad åldring i Michael Hanekes Amour är det bästa skådespelet som jag sett på länge, och det vore märkligt om hon inte tog hem ett skådespelarpris. Skrev lite om Amour i Expressen idag. Den var toppen såklart.

Förutom könsmaktsordningen finns det ytterligare en viktig orsak till den långa raden av gubbar i startfältet i Cannes. Festivalen har en uttalad idé om att bygga en kanon av ”sina” regissörer, som får återkomma med varje ny film de gör. När man väl är inne i denna kanon, har man klippkort för resten av livet, och därför är det svårt att knuffa undan gubbarna. David Cronenberg tillhör till exempel numera kanon, liksom Michael Haneke, och båda var således garanterade en plats i tävlingen oavsett hur bra eller dåliga deras nya filmer skulle visa sig vara. Andra regissörer är fortfarande ”prospects” och får nöja sig med att vara med lite då och då. Bland dem som kanske är på väg in i Cannes-kanon är tre europeiska regissörer som med sina senaste filmer fick sina Cannes-genombrott. 2007 tävlade Ulrich Seidl för första gången i Cannes, med sin andra spelfilm Import/export. 2008 vann Matteo Garrone Grand Prix för filmatiseringen av Roberto Savianos Gomorra. 2009 vann Jacques Audiard samma pris för En profet, som senare också Oscarnominerades. Seidl, Garrone och Audiard är nu alla tillbaka, med stora förväntningar på sig.

Audiards nya film, Rust and bone (De rouille et d’os), är den av de tre som har rosats mest här nere. Matthias Schoenaerts (bioaktuell i Bullhead) spelar en aggressiv före detta kickboxare som flyttar till en ny stad med sin femårige son i släptåg. Schoenaerts träffar späckhuggarskötaren Marion Cotillard, som råkar ut för en tragisk olycka. Vilket bara är början på dramatiken. Kemin mellan Schoenaerts och Cotillard är påtaglig, men jag tycker att filmen är lite för konstruerad för att vara värd en Guldpalm. Det blir för många vändningar, det är för tydligt att det är en skriven historia. Det känns lite som att titta på en Hollywood-film, vilket säkerligen är nästa steg för Audiard, men det river inte tag i mig på samma sätt som En profet.

Vidare Seidl, som med Paradise: love (Paradies: Liebe) gör en systerfilm till Laurent Cantets Mot södern, när han skildrar hur ett gäng österrikiska medelålderskvinnor åker till Kenya för att ligga med unga svarta män. Filmen är den (hittills) mest kontroversiella i årets startfält, med mängder av obekväma scener där de vita kvinnorna pratar om de svarta männen eller instruerar dem hur de vill bli kyssta eller knullade. Hela systemet är som ett spel, alla agerar utifrån givna roller, lite på samma sätt som Ruben Östlund menar att de svarta killarna i Play agerar utifrån förväntningarna på deras ”svarthet”. Liksom i Play använder också kenyanerna ett ”brorsan-trick” när de i stället för att ta emot betalning för sex, lirkar fram pengar genom att berätta om sin bror eller syster eller pappa som ligger på sjukhus och behöver pengar. Paradise: Love har fått hård kritik av branschpressen, men jag gillar den, trots att den är väldigt deppig (särskilt sexscenerna är bland de mest lustlösa jag har sett), och även om inte heller Seidl når upp till samma nivå som i sin förra film (eller för den delen Mot södern). Paradise: Love är den första filmen i en Paradise-trilogi, där huvudpersonens syster respektive dotter åker på semester/retreat i varsin återstående film (Faith och Hope).

Garrone slutligen penetrerar likt svenske Erik Gandinis Videocracy Italiens tv-kultur. En fiskhandlare går vidare från första uttagningen till Big Brother (eller Grande Fratello som det heter på italienska) och blir besatt av att komma med i det slutliga urvalet. Han förföljer förra årets vinnare för att få hjälp och han misstänker alla okända manniskor han ser för att vara spioner som bedömer om han passar i programmet. Temat har visserligen skildrats i mängder av andra filmer, och för ganska många år sedan: kritiken mot filmen handlar just om att den inte direkt känns brinnande aktuell. Men jag tycker tvärtom att Garrone har lyckats göra en tidlös film. Det handlar inte om Big Brother, det handlar om att stegvis förlora sig själv i en dröm och tappa greppet om verkligheten. Reality lär inte vinna Guldpalmen, men den är min favorit i tävlingen hittills. Fast lika bra som Gomorra är den inte …

Med andra ord: tre bra filmer, men inte tillräckligt bra för att garantera regissörerna kanonstatus.

Nu rubrikropar danska medier om en bejublad comeback och en stundande guldpalmsvinst för Thomas Vinterberg.

Det är 14 år sedan nu, som Vinterberg efter Cannes-visningen av dogmatragedin Festen plötsligt förvandlades från en ganska okänd dansk till en av världens mest omsusade regissörer. Tyvärr tappade han bort sin talang bland gratisskumpa och snittar under en flera år lång festivalturné, och följde upp sin succé med den ena filmen sämre än den andra.

Nu försöker han spåra forna tiders tonträff genom att återvända till den tryckta feststämningen från 1998. Först skrev han pjäsen Begravelsen, som är en regelrätt uppföljare till Festen (jag recenserade när Folkteatern i Göteborg satte upp den i höstas), och i Cannes premiärvisas hans nya film Jagten, som skulle kunna beskrivas som en spegelvänd Festen.

Temat är detsamma: sexuella övergrepp på barn. Men istället för att ingen talar om allt det hemska som har hänt, talar precis alla i Jagten om något som inte alls har hänt. Mads Mikkelsen spelar en dagisfröken som anklagas för att ha lurat med sig ungarna till sin källare och tagit av sig byxorna. Att han inte ens har någon källare förhindrar inte att hela samhället samfällt förkastar honom. ”Ett barn ljuger inte”, heter det, och den oskyldiga mannen förlorar arbete, vänner och fönsterruta.

Jagten är en kompetent berättad och extremt välspelad film. Den bildsköne Mads Mikkelsen gör en gripande tolkning av en man i fritt fall, och Annika Wedderkopp som spelar den ledsna lilla lögnerskan är fantastisk i sina försök att förstå vad det är som pågår med henne själv som ett slags perifert centrum. Men Jagten är samtidigt en superkonventionell tragedi som saknar moralisk komplexitet och besväras av flera bristfälliga bildval – jag tror det var tre gånger som en sån här klassisk psykobild på Mikkelsen återkommer, med vidvinkellinsen nära ansiktet, strax ovanifrån men lite snett. Det kändes lika malplacerat varje gång. För en guldpalm krävs rimligen en mer högkaratig konstnärlig utformning.

Årets (hittills) bästa film i Cannes tävlar inte ens om Guldpalmen. Kanadensiska Xavier Dolans Laurence anyways (som har svensk biopremiär 21 september) är i stället med i sidosektionen Un certain regard. Dolan blev filmvärldens it boy redan med debuten Jag dödade min mamma, som han följde upp med den ännu bättre Hjärtslag. Film nummer tre handlar om Laurence, som byter kön från man till kvinna. Men ännu mer handlar det egentligen om relationen mellan Laurence och hans flickvän Fred. Laurence beskriver det som att han i 35 år har levt under ytan och hållit andan, men att han reser sig ur vattnet sekunden innan hans lungor sprängs. Allt måste ske på en gång, för att han inte ska gå under. Från en dag till en annan sminkar hen sig och går till jobbet (en högstadieskola) i kvinnokläder. Fred blir arg, får panik, tvekar, men bestämmer sig för att ställa sig på Laurences sida.

Eller, relationen, människorna, livet, är mycket mer komplexa än så. Laurence anyways är en två och en halv timme lång episk kärleksfilm, någonstans mellan Brideshead revisited och Pojktanten. Några saker irriterar: Dolan är fortfarande besatt av slow-motion-bilder, och var femte minut sätter han igång en electronica-låt eller ett stråkparti som pågår i tre minuter. Men det gör inget. Efter visningen är jag helt matt. Den enda skandalen som är större än att Xavier Dolan inte kan vinna Guldpalmen är att Melvil Poupaud som spelar Laurence inte kan vinna prisen för bästa kvinnliga eller bästa manliga skådespelare.

En av de saker jag sett fram emot mest inför Cannes var visningen av Sergio Leones Once upon a time in America (i Cannes Classics-sektionen). En restaurerad, 25 minuter längre version av en film som jag när jag såg den för 15 år sedan tyckte var en av de bästa jag sett. Visningen igår var därför en stor besvikelse. Restaureringen var fin och det var roligt att se Ennio Morricone och Robert De Niro på plats i salongen, men de nyinsatta scenerna var i uselt skick, såväl bild- som ljudmässigt. Men framför allt är ju filmen en simpel sexistisk machismohistoria där alla män är äckliga gangsterklyschor och alla kvinnor är horor, blir våldtagna eller blir våldtagna och gillar det så mycket att de blir horor. Filmen är snart 30 år gammal och har inte åldrats tillnärmelsevis så väl som t.ex. Gudfadern (vilken Leone tackade nej till att regissera, eftersom han hellre ville göra den här). Eller var den kanske lika dålig när den kom, medan jag däremot har åldrats mer värdigt, det vill säga; fått en mer medveten syn på könsroller? Hur som helst kan jag tycka att när Cannesfestivalen är mer kritiserad än någonsin för sin gubbslemmiga uppställning, kunde de kanske ha valt att plocka fram en något mindre grabbig film ur historien.

Egyptiska tävlingsfilmen After the battle hade galapremiär i Cannes igår. Det är en ganska rörig berättelse om Egypten efter Mubaraks fall. En kvinnlig politisk aktivist tar sig an en manlig hästägare som bor vid pyramiderna och har det knapert sedan turisterna försvunnit. Efter löften om bättre villkor deltog han under revolutionen i trakasserier mot demonstranter vid Tahrirtorget, i det som kallas ”Kamelernas slag”. Kvinnan försöker föreläsa för och hjälpa först mannen, sedan hans familj, sedan hans kollegor, medan han i sin tur brottas med sin skuld gentemot demonstranterna, sina dagliga levnadsvillkor och skammen att ha trillat av sin häst och hamnat på Youtube-videor från demonstrationerna. Regissören Yousry Nasrallah vill säga jättemycket om Egypten idag och lyckas till viss del, men det blir lite för många, lite för tunna, lager på en gång.

Filmen blir dock mer intressant när man ställer den bredvid en av filmerna i sidosektionen Cannes Classics. Den indonesiska After the curfew från 1954, som har restaurerats med bidrag från Martin Scorsese-ledda World Cinema Foundation, handlar också om en vilsen man som försöker hitta sin plats efter revolutionen, i detta fall Indonesiens självständighetskrig i slutet av 40-talet. Han är en frihetskämpe som plågas av minnet av en avrättning han genomfört under kriget och av tomheten i att försöka leva vardagsliv.

Även här handlar makroperspektivet om hur svårt det är att bygga ett nytt samhälle efter en revolution. Om hur herrarna ersätts av nya herrar, och kampen av nya sorters våld. I båda filmerna förekommer en scen där den manlige huvudpersonen står med en pistol i handen framför sin (nu förmögne) gamle mentor och överväger att bli dennes hejduk. I After the battle är det hästägaren själv som kommer med förslaget, eftersom han inte ser någon annan utväg för att kunna få en inkomst. I After the curfew är det mentorn som föreslår det, medan den gamle frihetskampen vägrar. I båda filmerna väljer hjältarna till slut ”rätt”, men båda straffas också med att bli skjutna.

Filmhistorien har helt enkelt inga enkla svar på hur man går vidare efter en revolution. Varken då eller nu.

Igår öppnade Wes Andersons Moonrise kingdom Cannes filmfestival. Ett logiskt val som öppningsfilm, med tanke på den kändistäta skådislistan, den trivsamma tonen och Andersons cineastiska renommé. Moonrise kingdom handlar om en mobbad scoutpojke och en dotter till ett psykiaterpar som rymmer ut i skogen ihop. Bruce Willis är polis, Edward Norton scoutledare och Tilda Swinton ”socialen”. Tyvärr är detta Andersons sämsta film. Knas- och kufgreppet som gjorde till exempel Royal Tenenbaums så bra blir utstuderat snarare än stilsäkert. Moonrise kingdom (som har svensk biopremiär 6 juni) påminner en smula ironiskt om Richard Ayoades barn-kärlekshistoria Submarine som gick på bio i höstas och som i sin tur var tydligt inspirerad av Anderson (utan att bli särskilt bra). Ett original som har blivit en imitation av en imitation av sig själv, alltså. För att citera Papa Razzi & The Photogs: ”Wes Anderson and Owen Wilson ought to get back to their roots / and co-write a quirky comedy film with sharp insights and truths.”

En annan öppningsfilm är Michel Gondrys The we and the I, som inledde sidosektionen Quinzaine des réalisateurs tidigare idag. The we and the I är inte heller helt klockren, men här handlar det snarare om att filmen är väldigt otypisk för Gondry. Det är ingen prillig Eternal sunshine of the spotless mind, utan i stället en realistisk pratfilm som kom till som ett slags workshop med tonåringar på en fritidsgård i Brooklyn, New York. De första 40 som ville vara med blev castade, och spelar mer eller mindre sig själva. Filmen utspelar sig på bussen hem från skolan, där attityder skalas av ju längre bussen hinner åka och ju fler som går av. Det blir ganska präktigt, men äkta och konsekvent, plus att det är lite fint att Gondry valt att jobba med ungdomar på det här sättet.

(Även sektionerna Un certain regard och Semaine de la critique öppnade idag, med Lou Yes Mystery respektive Rufus Norris Broken. Jag inte sett dem.)

Filmvärlden rasar med rätta mot Cannesfestivalens pinsamma urval av 22 manliga regissörer i huvudtävlan. Men för att i stället uppmärksamma de kvinnor som ändå har präglat tävlingsfilmernas tillblivelse kan man välja att lyfta blicken bortom den omhuldade Regissören – även om vi befinner oss i auteurteorins hemland Frankrike.

Det svenska Doris-manifestet, som syftade till att få fram fler kvinnor inom filmen, ställde t.ex. inte bara krav på kvinnliga regissörer, utan också att ”konstnärliga A-funktioner ska besättas av kvinnor”. Om vi dit räknar producenter, manusförfattare, fotografer och klippare ger det en något roligare Cannes-uppställning. 23 kvinnor har A-funktioner, fördelade på 13 filmer. De är följande (med reservation för att jag kan ha missat någon):

Juliette Welfling, klippare, Rust & bone
Mona Rabi’, klippare, After the battle (Baad el mawkeaa)
Christine Ruppert, producent, Paradise: love (Paradies: liebe)
Veronika Franz, manusforfattare, Paradise: love (Paradies: liebe)
Megan Ellison, producent, Lawless
Lucy Fisher, producent, Lawless
Margaret Ménégoz, producent, Love (Amour)
Nadine Muse, klippare, Love (Amour)
Monika Willi, klippare, Love (Amour)
Sisse Graum Jørgensen, producent, The hunt
Charlotte Bruus Christensen, fotograf, The hunt
Anne Østerud, klippare, The hunt
Dede Gardner, producent, Killing them softly
Paula Mae Schwartz, producent, Killing them softly
Rebecca O’Brien, producent, The angels’ share
Rebecca Yeldham, producent, On the road
Caroline Champetier, fotograf, Holy motors
Nelly Quettier, klippare, Holy motors
Hilary Shor, producent, The Paperboy
Natalia Lopez, klippare, Post tenebras lux
Lisa Maria Falcone, producent, Mud
Sarah Green, producent, Mud
Julie Monroe, klippare, Mud

Nu ska inte detta på något vis ses som en lista till försvar för Gilles Jacobs och de andra grabbarnas urval av filmer, men låt oss i alla fall glädjas pyttelite åt att filmbranschens epicentrum 2012 inte kloggas igen av män i alla led och funktioner!

När den 65:e Cannesfestivalen invigs imorgon är det 22 filmer som tävlar om Guldpalmen, världens mest prestigefulla filmpris. Det är jättemånga intressanta filmer, av filmskapare som Haneke, Kiarostami, Mungiu, Audiard och Loach. Samtliga 22 är regisserade av män. Det är givetvis en skandal.

Som jag skriver i Expressen idag är det ändå glädjande att se att snedfördelningen i alla fall väcker starka protester i år. I helgen skrev till exempel den skäggfeministiska aktivistgruppen La Barbe (tidigare mest kända för sin punktbevakning av den sexistiska medierapporteringen när Ségolène Royal ställdes mot vår bloggfavorit Nicolas Sarkozy i presidentvalet 2007) en uppmärksammad artikel i Le Monde (engelsk översättning) där de under rubriken ”A Cannes, les femmes montrent leurs bobines, les hommes, leurs films” attackerade festivalens sexistiska programpolitik.

La Barbe-artikeln undertecknades primärt (skriv under uppropet själv här) av skådespelaren Fanny Cottençon (Våra lyckliga liv) samt regissörerna Virginia Despentes (Baise-moi) och Coline Serreau (Det ligger en vit man i din säng mamma). De skriver bland annat att ”män gillar djup hos kvinnor, men bara i urringningen” och kommenterar det ironiska i att just Marilyn Monroe, Kvinnan med stort K, pryder festivalaffischen ett sådant här år. Är det måhända frihetens och jämlikhetens ljus hon blåser ut? Till förmån för broderskapets till synes osläckbara flamma då.

Festivalchefen Thierry Fremauxs svar är ganska nedslående:

”Som medborgare stödjer jag feministisk aktivism till fullo, men som professionell väljer jag verk utifrån deras faktiska kvaliteter. Vi skulle aldrig gå med på att välja en film som inte förtjänar det på grund av att den är gjord av en kvinna. Det skulle leda till en kvoteringspolitik som skulle underminera saken. … Utan tvekan behöver kvinnor få större utrymme inom filmen. Men det är inte i Cannes i maj månad som den här frågan behöver tas upp, utan snarare året om och överallt. … Att anklaga festivalen är ingen betjänt av.”

Gärna feminism, men någon annanstans, någon annan gång, alltså.

Filmvärlden är ojämställd i sin helhet, och programmerarna i Cannes är självklart inte ensamt ansvariga för den genomgripande obalans som gör att fler män får chansen att göra konstnärligt avancerade filmer. Men när de återigen inte lyckas skrapa fram en enda tävlingsfilm regisserad av en kvinna (2010 var det lika illa) är det svårt att dra någon annan slutsats än att det finns ett rejält systemfel i urvalsprocessen.

Här är alla filmerna som tävlar om Guldpalmen i Cannes. Må bäste man vinna!

Amour (Michael Haneke)
The angel’s share (Ken Loach)
Baad el mawkeaa (Yousry Nasrallah)
Beyond the hills (Cristian Mungiu)
Cosmopolis (David Cronenberg)
Holy motors (Leos Carax)
The hunt (Thomas Vinterberg)
In another country (Hong Sang-Soo)
Im nebels (Sergei Loznitsa)
Killing them softly (Andrew Dominik)
Lawless (John Hillcoat)
Like someone in love (Abbas Kiarostami)
Moonrise kingdom (Wes Anderson)
Mud (Jeff Nichols)
On the road (Walter Salles)
Paradies: liebe (Ulrich Seidl)
The paperboy (Lee Daniels)
Post tenebras lux (Carlos Reygadas)
Reality (Matteo Garrone)
Rust & bone (Jacques Audiard)
Taste of money (Im Sang-Soo)
Vous n’avez encoure rien vu (Alain Resnais)