Den japanske auteuren Hirokazu Kore-eda är välkänd för svensk biopublik efter filmer som Efter livet, Barnen som inte fanns och Still walking. Hans senaste, Like father, like son, kommer också till svenska biografer, eftersom den köptes av en svensk distributör direkt efter första visningen i Cannes. (En intressant klausul i köpekontrakten för tävlingsfilmerna är f.ö. att priset går upp om filmen vinner Guldpalmen.)

I Like father, like son får två familjer reda på att deras söner, nu sex år gamla, förväxlats vid födseln. Familjerna börjar umgås för att försöka bestämma sig för om de ska byta barn med varanda. Huvudperson är den ene fadern: en ständigt arbetande, kylig arkitekt som med beskedet äntligen får förklaringen till varför hans son inte är lika högpresterande som han själv.

Like father, like son framkallar många tårar och har fått fin kritik här i Cannes. Den skulle mycket väl kunna vinna Guldpalmen, inte minst som juryns ordförande Steven Spielberg i så många filmer ställt barnet i centrum. Själv fick jag känslan av att titta på en skräckfilm. Det är för mig helt obegripligt att någon ens kan överväga att byta bort ett barn som man har levt med i sex år.

Kore-eda frågar sig: är blod tjockare än miljö? Så antibiologist jag är har jag svårt för denna grundläggande frågeställning. Lösningen är kanske att se det som en dramaturgisk konstruktion, eller ett mått på kulturell skillnad mellan Sverige och Japan. Men med en film som siktar rakt mot hjärtat är det svårt att vara rationell.

Bröderna Coen tävlar med Inside Llewyn Davis, om en folksångare i 50-talets New York. Fint skådespel av Oscar Isaac i huvudrollen och många av de sjuttioelva birollerna gör också intryck. Storyn är dock ganska odramatisk och långsam, flera av låtarna spelas till exempel i sin fulla längd. Med sin okändis i huvudrollen påminner den mest om A serious man bland Coens senare verk. Jag gillar filmen, men den lär inte vinna några priser och kommer förmodligen att floppa på bio.

Clio Barnard slog igenom med skådespelare-gestaltar-dokumentärt-material-filmen The arbor häromåret. Nu gör hon sin första rena spelfilm med The selfish giant, om två tonårskillar i Bradford som relegeras från skolan och börjar stjäla metall åt en lokal skrothandlare. Conner Chapman i huvudrollen står inför ett liknande genombrott som Thomas Turgoose fick med This is England och Clio Barnard sällar sig till Andrea Arnold som en brittisk röst att räkna med framöver. The selfish giant kan mycket väl vinna Quinzaine des réalisateurs, där den tävlar. Läs mer om filmen i nästa pappers-FLM!

Flora Laus Bends i Un certain regard är en stillsamt berättad historia från gränsen mellan Kina och Hongkong. Maken till en förmögen Hongkong-kvinna försvinner, medan hennes chaufförs kinesiska fru inte får åka över gränsen och föda deras barn (vilket eftersom det är det andra skulle ge kostsamma böter om det föddes i Kina). Subtilt, på gränsen till intetsägande, med vackert foto av Christopher Doyle.

Martin Scorseses World cinema foundation fortsätter att restaurera ”världsfilm” och i Cannes Classics presenterades de två senaste: Ousmane Sembenes kortfilm Borom sarret (Senegal, 1969) och Lino Brockas Manila in the claws of light (Filippinerna, 1975). Sembenes film är den första av svart filmskapare söder om Sahara och handlar om en dag i en häst-och-vagn-förares liv. Brockas film är en närmast episk historia om en ung man som flyttar från landsbygden till Manila, på jakt efter sin ditlurade flickvän. Han jobbar som byggarbetare och gigolo, träffar nya vänner och möter dramatiska vändpunkter gång efter annan. Det känns lite som en miniserie, nästan för mycket att klämma in på två timmar, men det är ett superintressant porträtt av Filippinernas huvudstad, inte minst som filmen är inspelad mitt under Marcos regim. Dessutom är restaureringen fantastisk!

Idag är det dags för den enda svenska film som tävlar på årets festival, när Ninja Thybergs porrfilmsdekonstruktion Pleasure visas i Kritikerveckans kortfilmsprogram. Men Thyberg är faktiskt inte den enda svenska regissören i programmet. I sidosektionen Cannes Classics visades i går den tjusigt nyrestaurerade Visions of Eight (eller Åtta visioner som den hette på svenska), 1972 års officiella OS-film. Konceptet med OS-filmer slog igenom vid OS i Berlin 1936, då Leni Riefenstahl på nazisternas anmodan regisserade propagandadokumentären Olympia. Den näst mest kända OS-filmen efter Olympia är Kon Ichikawas Tokyo Olympiad, om OS i Tokyo 1964. Den brukar lyftas fram som en av de bästa sportdokumentärerna genom tiderna och dess inflytande på sport-tv i stort ska inte underskattas.

Inspirerade av Ichikawas film gav Internationella Olympiska Kommittén inför OS i München 1972 åtta regissörer från olika länder uppdraget att skildra spelen utifrån sin egen personliga utgångspunkt. Ichikawa var en av dem och – här kommer det svenska inslaget – Mai Zetterling var en annan. Zetterlings åttondel heter ”The strongest” och handlar om tyngdlyftare. Inledningen, där en ensam amerikan står på en stor, tom parkeringplats och upprepade gånger lyfter en imaginär skivstång, är jättefin. En annan höjdpunkt är när en svensk lyftare blir kammad av sin tränare innan han går upp på podiet. Zetterlings episod är en av de bästa, men jag gillar också Claude Lelouchs skildring av förlorare och John Schlesingers porträtt av en brittisk maratonlöpare. Rent allmänt kan det dock konstateras att när filmare får välja sport så blir det nästan bara män, nästan bara friidrott och lite för mycket slowmotion. För er som är intresserade av den officiella filmen om OS i London 2012  kan jag berätta att den heter First, är regisserad av Caroline Rowland och följer tolv förstagångsolympier. ”If Leni Riefenstahl’s Olympia was so 1936, First is very 2012″, skrev The Guardian i sin recension.

Iranske Asghar Farhadis Nader och Simin – en separation vann Guldbjörnen i Berlin 2011, fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och torde vara en av 10-talets mest hyllade filmer. När Farhadi valde att spela in sin nästa film i Frankrike var förstås biljetten till Cannes fixad. The past handlar också om en separation, eller börjar i alla fall där: iranske Ahmad och franska Marie är gifta, men har inte levt ihop på fyra år. Han återvänder till Frankrike för att de ska kunna stadfästa skilsmässan – Marie har nämligen träffat en ny man. Problemet är dock att han i sin tur är gift med en kvinna som ligger i koma, vilket Maries tonårsdotter har svårt att förlika sig med. Konflikter och dramatiska vändningar följer. Precis som Nader och Simin är det här ingen visuellt utmanande film. Laddningen ligger i stället i (ett fantastiskt) manus. Ali Mosaffa, Bérénice Bejo (från The artist) och Tahar Rahim (från En profet) är dessutom skitbra. Det blir kanske någon vändning för mycket mot slutet, men bli inte förvånade om Farhadi får en Guldpalm att ställa bredvid sin björn.

Även kinesiske Jia Zhangkhe har vunnit festivalguld – 2006 tog hans Stilla liv hem Guldlejonet i Venedig. Jag ska villigt erkänna att det är den enda Zhangkhe-film jag har sett, så för mig blev A touch of sin något av en överraskning. Stilla liv är ett stillsamt semidokumentärt porträtt av en stad, medan A touch of sin är en accentuerad berättelse om ond bråd död. Eller egentligen fyra, löst sammanhängande, berättelser. En förorättad man vill stoppa korruptionen i sin hemby, en rånmördare firar nyår, en bastureceptionist blir antastad och en ung man söker jobb. Alla historier är baserade på verkliga händelser, och tillsammans bildar de ett slags porträtt av ”våld i dagens Kina”. Jag tycker dock inte riktigt att Zhangke får ihop det, framme vid den sista fjärdedeien orkar jag inte längre engagera mig så mycket. Lejonet får klara sig utan palm.

När man har armbågat sig igenom en klunga av ett 30-tal journalister som frenetiskt sträcker fram sina mobilkameror för att fotografera en bildskärm som visar hur Sofia Coppola och Emma Watson håller presskonferens i en angränsande byggnad, då vet man att filmfestivalen i Cannes är helt rätt plats för att premiärvisa en film som handlar om hur samtida bildteknologier samspelar med en perverterad kändiskultur.

I The bling ring berättar Coppola om den glitterhungriga rånarligan som gick på high school om dagarna, och bröt sig in i stjärnornas lyxvillor i Hollywood Hills om kvällarna. De stal juveler och märkeskläder hos Megan Fox, Lindsay Lohan och framför allt Paris Hilton, som blev bestulen upprepade gånger utan att ens märka något (nyckeln låg under dörrmattan).

The bling ring har redan påståtts vara lika glittrande och ihålig som sin titel, och den saknar förvisso de upphöjda filmögonblick som blivit regissörens kännetecken. Men den välkalibrerade samtidsestetiken och det dollardränkta inifrånperspektivet – dynastidöttrarna Coppola och Hilton är gamla vänner – gör den till en fascinerande fortsättning på Coppolas undersökning av privilegierade ungdomars förvridna ångesthantering.

I Cannes ekar tonårstjuvarnas inledningsreplik “Let’s go shopping” illavarslande mellan lyxhotellernas fasader.

Ari Folman är tillbaka i Cannes, fem år efter genombrottet med den animerade dokumentären Waltz with Bashir. Den här gången öppnar han Quinzaine des réalisateurs med spelfilmen The congress. Den börjar med att Robin Wright, spelad av Robin Wright, får veta att hon är slut som skådespelare. Hon får ett sista erbjudande från filmstudion Miramount: att scanna sin kropp och själ, för att skapa en digital avatar, ”Robin Wright”, som därefter kommer att vara den enda representationen av skådespelaren Robin Wright. Bolaget kan på så vis låta henne agera i vilka filmer de vill. Wright går motvilligt med på erbjudandet, påhejad av sin agent (en vitsminkad Harvey Keitel). Själva scanningen sker i en glob av lampor och kameror, styrd av en f.d. filmfotograf som är glad över att han till skillnad från sin avpolletterade kollegor i alla fall får jobba med skådespelare och ljus.

Detta dystopiska scenario pågår ungefär en timme, och sedan börjar en ny film. Vi hoppar 20 år fram i tiden, avatarkontraktet har gått ut och Wright är inbjuden till en futuristisk kongress belägen i en del av världen som är animerad. Hon sväljer en ampull och vips är det som att även regissören Folman har tagit något, för återstoden av filmen är en tripp som inte liknar något annat. Eller snarare, liknar allt möjligt. Grunden är en novell av Stanislaw Lem, om ett samhälle där människor lever inuti hallucinationer, men Folman slänger in Hollywood och populärkultur, modellerar figurer efter Grace Jones, Tom Cruise och Jesus, och blandar estetiska uttryck som påminner om Hayao Miyazaki-filmer, Svampbob Fyrkant, Richard Linklaters Waking life, riktigt tidiga Disney-filmer, eller för att nämna två svenska associationer jag gör: serietecknaren John Andersson och musikvideoregissören Andreas Nilsson. Varenda animerad ruta i den här filmen skulle kunna analyseras, studeras och fascinera i timmar.

Naturligtvis blir det spretigt, osammanhängande och pretentiöst, men det här är film som surrealistisk konst, ett mer kreativt filmskapande än jag har sett på många år. The congress får Holy motors, förra årets knashöjdpunkt, att likna en Beck-film. Det enda som är mer obegripligt än The congress är att den inte är med i festivalens huvudtävling.

Den första stora filmfestivalen varje år är Sundancefestivalen, som går av stapeln i januari och fokuserar på (framför allt) amerikansk independentfilm. Förra årets vinnare i den amerikanska tävlingen var Beasts of the southern wild, som senare visades i Un certain regard i Cannes, där den tog hem debutantpriset Camera d’Or. Sedermera fick filmen även fyra Oscarnomineringar.

Även årets Sundance-vinnare visas i Un certain regard och har chans att vinna Camera d’Or. Ryan Cooglers Fruitvale station är baserad på verkliga händelser, och inleds med en autentisk sekvens fångad med mobiltelefonkamera. De pixliga bilderna visar hur polisen på en tunnelbanestation i Oakland skjuter en man som ligger på marken. Resten av filmen rekonstruerar vad som hände under dagen fram till händelsen.

Fruitvale station är en rak berättelse, inte alls lika visuellt och narrativt utmärkande som Beast of the southern wild. Men bli inte förvånade om också denna skildring av en afroamerikansk far och hans dotter kommer på tal när det ska delas ut priser, i Cannes och på Oscarsgalan 2014. Eller på Stockholms fimfestival, dit den med största sannolikhet kommer i höst. Se den då!

P.S. I morse såg jag även François Ozons tävlingsfilm Young & beautiful. Den handlar om en 17-årig fotomodellsnygg tjej som prostituerar sig. Exakt den typ av arthousesplotation som vi verkligen inte behöver ännu ett exempel på.

Efter en lite trevande förstadag igår drar festivalen i Cannes igång på allvar idag, med de första filmerna i de stora sektionerna. Igår visades bara Den store Gatsby och Heli i det officiella programmet, och den hoppade jag över. Istället tillbringade jag dagen på marknaden.

För till skillnad från våra svenska festivaler, och andra ledande filmfestivaler som exempelvis Berlin, är inte Cannes en festival som är till för den filmintresserade allmänheten. Här under palmerna är det ett i första, andra och tredje hand ett branschparty, och parallellt med filmerna i de officiella sektionerna visas massor av film på marknaden, som består av några gigantiska mässhallar med tillhörande biografer. 12 000 deltagare gör den här filmmässan till världens viktigaste marknadsplats för rörliga bilder, och alla utställare försöker sälja sina rullar med precis rätt kombination av skrikighet, skryt och kulturellt kapital.

Om det officiella programmet präglas av en viss filmestetisk tradition och konstnärlig hållning (vilket man väl får säga trots att Steven Spielberg är juryordförande i år) så är det en mer brokig samling filmer som visas på marknaden. Här saluförs såväl lågbudgetdramer som actionkomedier, filmer som redan haft premiär på andra festivaler och titlar som ännu inte visats för publik någonstans över huvud taget. Idag såg jag bland annat Lynn Sheltons mysiga massageindie Touchy feely och den ryska kollektivtrafikthrillern Metro.

Det är givetvis intressant att titta på vilka filmer som saluförs på marknaden med mest energi, så jag gick igenom vilka svenska filmer som visas på marknaden i år (det enda svenska bidraget till det officiella programmet är Ninja Thybergs kortfilm Pleasure) och fick fram följande lista:

Skumtimmen
Snabba Cash 3
Små citroner gula
Sune i Grekland
Tyskungen
Vi
Hemma

Läckberg-, Theorin-, Lapidus- och Ingmarssonfilmatiseringarna är kanske inte de filmer som var allra närmast att ta sig in i det officiella programmet, utan den svenska representationen på marknaden är lite mer genrebetonad. Utöver visningar av scandi crime-titlar görs det dessutom mycket reklam för musikbiografierna om Trubbel-trubadurerna Monica Zetterlund och Håkan Hellström (den senare ska tydligen spela några låtar på SFI:s jubileumsfest på söndag, ska bli kul!).

En aning anmärkningsvärt är att en internationell Sune i Grekland-poster återfinns på den första annonssidan i den första Cannesutgåvan av ledande branschtidningen Variety. Det innebär att Hannes Holms all inclusive-komedi är den svenska film som stora delar av den internationella filmbranschen först lägger märke till i år. Undrar just om The Anderssons in Greece kommer säljas till Grekland?

Filmfestivalen invigdes ikväll, med Baz Luhrmanns 3D-blaffa Den store Gatsby. Parallellt med att Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan gick längs röda mattan pressvisades också den första tävlingsfilmen. Som var något helt annat. I den första scenen i mexikanske Amat Escalantes Heli hängs en ung man från en vägbro – vilket är långt ifrån det värsta som sker i filmen. En kokainstöld vedergälls; pennalistiskt, känslolöst våld varieras i outhärdliga scener som aldrig tar slut. Poliserna är deprimerande ointresserade, strukturerna obarmhärtiga. Årets feelbad-film torde redan vara korad.

Jag är kluven till våldet i filmen. Det ÄR spekulativt. Men insprängt mellan dessa scener pågår processer inom den lilla familjen i berättelsens centrum, som handlar om våldet, men också om något annat. Jag mår dåligt av tortyrscenerna, men också av familjerelationerna. Heli är ett dramaturgiskt mästerverk, men jag vet inte om jag skulle rekommendera den. På så vis påminner den lite om en annan mexikansk film, After Lucía, som vann Un certain regard förra året – även den balanserade på gränsen mellan spekulativ och subversiv. Och det påminner för all del även om Mexikos främste enfant terrible, Carlos Reygadas, som också är en av producenterna bakom Heli.

Det pågår något i Mexiko, och i mexikansk film. Det gör ont och kanske, kanske behöver det skildras med våld?

Imorgon drar filmfestivalen igång – och nu är vi på plats på Croisetten. Det vankas regn hela veckan, men festivalprogrammet ser desto mer lovande ut.

Vilka filmer som tävlar om äran och distributionskontrakten i år? Se nedan. Det är nästan bara guldgossar på Riverian, åtminstone i huvudtävlan. I Un certain regard-kategorin återfinns däremot bland andra Clarie Denis och Sofia Coppola. Mer info om samtliga visningskategorier finns på festivalens egen hemsida.

Följ vår rapportering på detta utrymme framöver!

Huvudtävlan:
Borgman (Alex van Warmerdam)
Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)
Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)
Venus in Fur (Roman Polanski)
Nebraska (Alexander Payne)
La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Jeune et jolie (François Ozon)
Ware no tate (Takeshi Miike)
La vie d’Adèle (Abdellatif Kechiche)
Tian zhu ding (Jia Zhangke)
Grisgris (Mahamat-Saleh Haroun)
Soshite chichi ni naru (Hirokazu Koreeda)
The Immigrant (James Gray)
Le passé (Asghar Farhadi)
Heli (Amat Escalante)
Jimmy P. (Arnaud Desplechin)
Michael Kohlhaas (Arnaud des Pallières)
Inside Llewyn Davies (Coens)
Un chateau en Italie (Valeria Bruni-Tedeschi)

Un certain regard:
The Bling Ring (Sofia Coppola)
Grand Central (Rebecca Zlotowski)
Sarah préfère la course (Chloé Robichaud)
Anonymous (Mohammad Rasoulof)
La jaula de oro (Diego Quemada-Diez)
L’image manquante (Rithy Panh)
Bends (Flora Lau)
L’inconnu du lac (Alain Guiraudie)
Miele (Valeria Golino)
As I Lay Dying (James Franco)
Les salauds (Claire Denis)
Fruitvale Station (Ryan Coogler)
Death March (Adolfo Alix Jr.)
Omar (Hany Abu-Assad)