Filmvärlden rasar med rätta mot Cannesfestivalens pinsamma urval av 22 manliga regissörer i huvudtävlan. Men för att i stället uppmärksamma de kvinnor som ändå har präglat tävlingsfilmernas tillblivelse kan man välja att lyfta blicken bortom den omhuldade Regissören – även om vi befinner oss i auteurteorins hemland Frankrike.

Det svenska Doris-manifestet, som syftade till att få fram fler kvinnor inom filmen, ställde t.ex. inte bara krav på kvinnliga regissörer, utan också att ”konstnärliga A-funktioner ska besättas av kvinnor”. Om vi dit räknar producenter, manusförfattare, fotografer och klippare ger det en något roligare Cannes-uppställning. 23 kvinnor har A-funktioner, fördelade på 13 filmer. De är följande (med reservation för att jag kan ha missat någon):

Juliette Welfling, klippare, Rust & bone
Mona Rabi’, klippare, After the battle (Baad el mawkeaa)
Christine Ruppert, producent, Paradise: love (Paradies: liebe)
Veronika Franz, manusforfattare, Paradise: love (Paradies: liebe)
Megan Ellison, producent, Lawless
Lucy Fisher, producent, Lawless
Margaret Ménégoz, producent, Love (Amour)
Nadine Muse, klippare, Love (Amour)
Monika Willi, klippare, Love (Amour)
Sisse Graum Jørgensen, producent, The hunt
Charlotte Bruus Christensen, fotograf, The hunt
Anne Østerud, klippare, The hunt
Dede Gardner, producent, Killing them softly
Paula Mae Schwartz, producent, Killing them softly
Rebecca O’Brien, producent, The angels’ share
Rebecca Yeldham, producent, On the road
Caroline Champetier, fotograf, Holy motors
Nelly Quettier, klippare, Holy motors
Hilary Shor, producent, The Paperboy
Natalia Lopez, klippare, Post tenebras lux
Lisa Maria Falcone, producent, Mud
Sarah Green, producent, Mud
Julie Monroe, klippare, Mud

Nu ska inte detta på något vis ses som en lista till försvar för Gilles Jacobs och de andra grabbarnas urval av filmer, men låt oss i alla fall glädjas pyttelite åt att filmbranschens epicentrum 2012 inte kloggas igen av män i alla led och funktioner!

När den 65:e Cannesfestivalen invigs imorgon är det 22 filmer som tävlar om Guldpalmen, världens mest prestigefulla filmpris. Det är jättemånga intressanta filmer, av filmskapare som Haneke, Kiarostami, Mungiu, Audiard och Loach. Samtliga 22 är regisserade av män. Det är givetvis en skandal.

Som jag skriver i Expressen idag är det ändå glädjande att se att snedfördelningen i alla fall väcker starka protester i år. I helgen skrev till exempel den skäggfeministiska aktivistgruppen La Barbe (tidigare mest kända för sin punktbevakning av den sexistiska medierapporteringen när Ségolène Royal ställdes mot vår bloggfavorit Nicolas Sarkozy i presidentvalet 2007) en uppmärksammad artikel i Le Monde (engelsk översättning) där de under rubriken ”A Cannes, les femmes montrent leurs bobines, les hommes, leurs films” attackerade festivalens sexistiska programpolitik.

La Barbe-artikeln undertecknades primärt (skriv under uppropet själv här) av skådespelaren Fanny Cottençon (Våra lyckliga liv) samt regissörerna Virginia Despentes (Baise-moi) och Coline Serreau (Det ligger en vit man i din säng mamma). De skriver bland annat att ”män gillar djup hos kvinnor, men bara i urringningen” och kommenterar det ironiska i att just Marilyn Monroe, Kvinnan med stort K, pryder festivalaffischen ett sådant här år. Är det måhända frihetens och jämlikhetens ljus hon blåser ut? Till förmån för broderskapets till synes osläckbara flamma då.

Festivalchefen Thierry Fremauxs svar är ganska nedslående:

”Som medborgare stödjer jag feministisk aktivism till fullo, men som professionell väljer jag verk utifrån deras faktiska kvaliteter. Vi skulle aldrig gå med på att välja en film som inte förtjänar det på grund av att den är gjord av en kvinna. Det skulle leda till en kvoteringspolitik som skulle underminera saken. … Utan tvekan behöver kvinnor få större utrymme inom filmen. Men det är inte i Cannes i maj månad som den här frågan behöver tas upp, utan snarare året om och överallt. … Att anklaga festivalen är ingen betjänt av.”

Gärna feminism, men någon annanstans, någon annan gång, alltså.

Filmvärlden är ojämställd i sin helhet, och programmerarna i Cannes är självklart inte ensamt ansvariga för den genomgripande obalans som gör att fler män får chansen att göra konstnärligt avancerade filmer. Men när de återigen inte lyckas skrapa fram en enda tävlingsfilm regisserad av en kvinna (2010 var det lika illa) är det svårt att dra någon annan slutsats än att det finns ett rejält systemfel i urvalsprocessen.

Här är alla filmerna som tävlar om Guldpalmen i Cannes. Må bäste man vinna!

Amour (Michael Haneke)
The angel’s share (Ken Loach)
Baad el mawkeaa (Yousry Nasrallah)
Beyond the hills (Cristian Mungiu)
Cosmopolis (David Cronenberg)
Holy motors (Leos Carax)
The hunt (Thomas Vinterberg)
In another country (Hong Sang-Soo)
Im nebels (Sergei Loznitsa)
Killing them softly (Andrew Dominik)
Lawless (John Hillcoat)
Like someone in love (Abbas Kiarostami)
Moonrise kingdom (Wes Anderson)
Mud (Jeff Nichols)
On the road (Walter Salles)
Paradies: liebe (Ulrich Seidl)
The paperboy (Lee Daniels)
Post tenebras lux (Carlos Reygadas)
Reality (Matteo Garrone)
Rust & bone (Jacques Audiard)
Taste of money (Im Sang-Soo)
Vous n’avez encoure rien vu (Alain Resnais)

”Vad är Ingmar Bergmans självupptagna filmer mot detta? Estetiska, olösliga knoppar. Vad är de stora teatrarnas bländande succéer mot Sven Klangs kvintett? Fyrverkerier. Detta måste vara ‘årets film’, om det nu finns en så fånig belöning.” – Ingmar Glanzelius i DN.

Nästa fredag, 18 maj, gästar vi än en gång Bio Rios barsalong Salong 4 och ordnar den här gången jazzkväll.

Det är 1958 och det skånska dansbandet samlas till onsdagsrepetition. Kapellmästaren Sven vill spela vad publiken vill höra, dansvänliga standardlåtar. Men för Nalenmeriterade nykomlingen Lasse är musiken ett sätt att leva och han föredrar Charlie Parker framför kvintettens konventionella arrangemang. Det uppslitande bandbråket™ är snart ett faktum.

Kl 19 visar vi Sven Klangs kvintett, Stellan Olssons film efter Oktoberteaterns pjäs, med bland andra Eva Remaeus (Fem myror är fler än fyra elefanter!!!), Christer Boustedt och Henric Holmberg i rollerna.

Därefter fortsätter kvällen med att Marie Fjellborg spelar jazz av olika slag inspirerad av filmen. Då är alla som inte ser filmen också varmt välkomna. Från och med kl 21.

Begränsat antal platser på filmvisningen – så paxa din saccosäck eller filmfåtölj redan nu. Det gör du här eller i Bio Rios kassa.

Mer info om Salong 4 hittar du här. Facebook-event för kvällen finns här.

Kl 19-21: Sven Klangs kvintett (Stellan Olsson, 1976) = 60 kr.
Kl 21-00: Klubb med dj Marie Fjellborg som spelar jazz av olika slag.
Biljetter: http://korta.nu/bokario.
Måste hämtas ut i Bio Rios ordinarie biljettkassa innan visning.

Jag var i Holland i helgen och kollade bland annat in det splitternya filmhuset som det nederländska filminstitutet har byggt i det gamla industriområdet ett par minuters båttur norr om Amsterdams centralstation. Eftersom dylika kulturella prestigebyggen nuförtiden vanligen tillägnas opera (i alla fall i Norden) så är det roligt att holländarna satsat på ett filmhus istället.

Vanligen är jag inte så mycket för att slänga iväg kulturmiljonerna på stora hus istället för en rad stödformer riktade mot mindre kulturutövare och -förmedlare, men som signalpolitik är ändå stjärnarkitektritade skrytbyggen effektiva. Av det nya filmhuset i Amsterdam får man otvivelaktigt känslan av att Holland vill ta sig ur Europas filmiska bottenskikt (Nämn tre holländska filmare om du kan!). Trots att den holländska kulturpolitiken i övrigt håller på att haverera i krishanteringens kölvatten. Precis som det var ett bevis för ambition när vårt eget filmhus byggdes vid Gärdet i Stockholm 1970, ett projekt som otvivelaktigt flyttade fram den svenska filmens positioner. Då.

Här följer en stjärnförsedd jämförelse mellan det nya filmhuset i Amsterdam och det fyra decennier gamla filmhuset i Stockholm.

Arkitektur
Amsterdam: ★★★★☆
Vitt och fräscht, luftigt och spetsigt. Som en blandning av operahuset i Sydney och en rymdstation. Arkitekter: Delugan Meissl.

Stockholm: ★★★☆☆
Grått och brutalistiskt, de flesta skulle säga fult. Men ändå konsekvent och mäktigt, och med en ”smart” grundidé: huset är packat av filmreferenser, från de filmremselikt perforerade betongplattorna till det stora ögat på den fönsterlösa väggen mot Försvarshögskolan. Jag gillar arkitekturen, men det är faktiskt inte särskilt inbjudande och även ganska otidsenligt för dagens behov. Arkitekt: Peter Celsing.

Läge
Amsterdam:★★★★☆
Otroligt estetiskt välfunnet läge, längst ute på spetsen som första anhalt på det som tills nyligen varit ett stort industriområde mitt i centrala Amsterdam. Nära femman, enda bristen att det ändå tar lite extra tid att ta båten över Ij.

Stockholm: ★★☆☆☆
Ligger visserligen också naturskönt vid Gärdetfältets kant, även om det är finast om man närmar sig huset över fälten från nordost, vilket knappast någon gör. Och usla kollektivtrafikförbindelser (långt från både stambuss och tunnelbana) gör att många upplever att Filmhuset ligger väldigt långt bort. Det är helt enkelt lite jobbigt att ta sig dit, och stockholmarna är lata.

Filmutbud
Amsterdam: ★★★★☆
Idag 18 publika biovisningar, från vanlig repertoardistribution (Wuthering heights, Play, Martha Marcy May Marlene) och en barnfilmsfestival (Vi på Saltkråkan, Picknick met taart) till mer klassisk cinemateksverksamhet i ett Scorseseretrospektiv (Taxi driver). Pågående är också en smalare filmserie på temat ”Found footage” som kompletterar utställningen med samma tema, men det är ingen film i den serien just idag. Stor fokus på repertoarfilmer gör kanske att det unika utbudet riskerar att försvinna i mängden?

Stockholm: ★★★☆☆
Bara en enda publik film idag, i Cinematekets Elia Kazan-retrospektiv (Öster om Eden). På onsdagar har det under våren dessutom varit Lunchbio, men den kortfilmssatsningen har slutat för säsongen. Annars är det i stort sett bara Cinemateket som visar film för allmänheten i Filmhuset, men antalet filmer per dag brukar vara fler (två till tre om dagen). Jag upplever det svenska Cinemateket som vassare än det holländska och dessutom har de nyligen slagit publikrekord, men med bara en enda filmvisning jämfört med 18 kan det inte bli mer än en trea för Filmhuset

Bibliotek
Amsterdam: ★★☆☆☆
Det var stängt när jag var där, så jag låter öppettiderna avgöra. Två dagar i veckan är inte godkänt, även om det utlovas att det ska bli fler dagar framöver. Stickprovsanalys av katalogen visar också på att samlingarna är mindre omfattande än i Stockholm.

Stockholm: ★★★★★
Jag har tidigare jobbat på detta fantastiska bibliotek! Imponerande samlingar, hög tillgänglighet och servicenivå. Flyttade dessutom in i ändamålsanpassade, nyrenoverade lokaler för några år sedan. Kan inte bli annat än en femma.

Shop
Amsterdam: ★★★☆☆
En bra filmshop verkade det vara vid en snabb titt.

Stockholm: ☆☆☆☆☆
Shoppen lades ner för några år sedan, i samband med att foajén renoverades.

Utställningar
Amsterdam: ★★★★★
Jättestora, fina utställningsytor. Invigningsutställningen Found footage: Cinema exposed är ambitiös, intressant och välproducerad. Den samlar inte bara klassiska videokonstnärer och experimentfilmare som jobbat med arkivmaterial – till exempel Douglas Gordon och Bruce Connor – curatorn har dessutom beställt nygjorda verk enkom för utställningen, där konstnärerna arbetar med material från Filminstitutets eget filmarkiv.

Stockholm: ★☆☆☆☆
En fin fotovägg finns det ju, och de gamla orginalaffischerna från Cinemateketaktuella filmer är roliga att titta på. Men en glasmonter längst in i hörnet som enda plats för klassisk utställningsverksamhet är i konkurrensen alldeles för lite.

Restaurang
Amsterdam: ★★★☆☆
Fantastiskt fint att sitta i restaurangen, med utsikt över vattnet och en stor trätrappa som fond. Bra meny också. Lite dyra priser kvällstid (billig lunch fram till fem dock) och slarvig service (fick in kött två gånger när jag hade beställt friterad ost) drar ner betyget.

Stockholm: ★★☆☆☆
God lunch, men saknar attraktionskraft i egen rätt förutom just under lunchen, då en del folk från närliggande företag kommer och äter. Ingen middag serveras. Detta eftersom ingen åker till Filmhuset på kvällen bara för att äta. Dock mycket trevlig foajébar att ta ett glas i efter en Cinemateketvisning, även om också det ofta blir en aning ödsligt.

Slutresultat
Amterdam: 25
Stockholm: 16

En utklassningsseger i holländarnas favör alltså. Innebär det här att vi också borde bygga ett nytt filmhus? Det frågar jag mig i Expressen idag, inte minst med utgångspunkten i avsaknaden av ett filmmuseum i Stockholm. Vad tycker ni om Filmhuset? Bu eller bä? Rusta eller riv?

I nästa nummer av FLM tar vi rygg på Sight & Sound som i september presenterar sin decenniala lista över filmhistoriens bästa filmer (år 2002 fanns inga svenska filmer representerade på topp tio, även om Ingmar Bergmans hamnade åtta på regissörernas regissörslista).

Senaste gången en tillnärmelsevis lika omfattande omröstning ägde rum för svensk film var för 17 år sedan, när Nöjesguiden med svenska filmkritikers hjälp korade Bo Widerbergs Kvarteret Korpen till den bästa svenska filmen genom tiderna. Efter sommaren får ni svaret på vad kritikerna tycker idag. Har det kommit någon svensk film efter 1995 som kan mäta sig med mästerverken från förr?

Självklart gillar jag de nya sedlarna. Inte nog med att de är fina, de ger också en statligt sanktionerad statusboost till filmkonsten. Av sex valörer har filmen två (Greta Garbo och Ingmar Bergman, dessutom på de två viktigaste valörerna), lika många som musiken (Evert Taube och Birgit Nilsson), medan litteraturen lite oväntat får nöja sig med en (Astrid Lindgren). Dag Hammarskjöld räknar jag till det politiska fältet.

Valet av just Bergman och Garbo ter sig också ganska naturligt. Ingmar Bergman är 1900-talets viktigaste svenska kulturpersonlighet, och Greta Garbo är århundradets största svenska skådespelare (Ingrid Bergman och Ingmar Bergman-ensemblen får ursäkta).

Vid en detaljgranskning av de två filmsedlarna uppenbarar sig en del intressanta saker.

Först och främst känns Bergmanbilden på 200-lappen väldigt obergmansk. Hans finurliga ansiktsuttryck har man visserligen sett förr, men det väntade minvalet hade varit mer allvarligt, ångestdrivet, något i stil med hans framtoning på den lilla bilden i bakgrunden, där han sitter och talar med Bengt Ekerot i kåpa. Att Det sjunde inseglet är filmen som får representera honom är däremot naturligt, om än lite trist. Det mest mediemedvetna valet hade förstås varit ett Persona-motiv i hologramdelen av sedeln, så att Bibi Andersson blivit Liv Ullman när man vrider på 200-lappen.

Greta Garbo-sedeln är dock extremt smart utförd i ett mediehistoriskt perspektiv. Riksbanken står ju liksom filmbranschen mitt i en pågående digitaliseringsprocess. Allt fler transaktioner sker via olika former av konto-, kredit- och cashkort, och kanske är det bara en tidsfråga innan papperssedlarna kommer kännas lika gammalmedialt föråldrade som afrikanska kopparringar, holländska tulpaner och andra historiska valutor.

Denna process kommenteras på själva sedeln, genom att sedelformgivaren har placerat en av sedelns säkerhetsdetaljer just ovanpå de avbildade filmremsorna. Intressant nog ser den ut precis som de play-knappar som kännetecknar digitalvideons grafiska gränssnitt: en högerpekande triangel i en cirkel. Det är nog många som kommer trycka på symbolen i förhoppning om att plötsligt få se Garbo skratta.

Under kravallerna i Rosengård 2008 inträffade upprepade våldsamheter mellan polis och husockupanter. Under rättegången mot en av ockupanterna som åtalades för våldsamt upplopp visades en film, där det framgick att poliserna uttryckte sig grovt rasistiskt om ockupanterna. ”Den lille jävla apejäveln. Jag ska göra han steril när jag får tag på honom”, var ett av sätten som kårandan tog sig uttryck på.

Några år senare beslutar sig SVT för att göra en återkoppling på konflikten i serien Malmöpolisen. De börjar med att intervjua en av poliserna i insatsen. Han presenteras såhär:

Efter ett montage där Paul Juhlin, yttre befäl på polisen i Malmö, lagar frukost och säger hej då till sin familj får han lägga ut texten om att det absolut inte finns ett problem med rasism inom kåren. Att hans kollegor talade om att spöa apejävlar förklarar han med att ockupanterna såg ut som apor när de klättrade på byggnader och fordon.

Sedan talar teamet med en av ockupanterna. Han presenteras såhär:

Nej, vänta. Teamet talar inte alls med någon av ockupanterna. Inte heller med någon annan som är kritisk till polisens våldsamma och rasistiska jargong. Juhlin får stå oemotsagd.

Istället följs intervjun av en skildring av några andra unga män, i en annan socialt utsatt del av Malmö. Seved eller Rosengård, spela roll. Ungdomarna i Seved presenteras såhär:

Undrar nu bara lite varför inte killarna i Seved presenterades i hemmiljö, eller i dagsljus. Eller ens var förberedda på att medverka i programmet. Tro det eller ej, en kille i huvtröja och mjukisbyxor äter också frukost.

Klockan tickar. Deadline närmar sig. Den mentala ångestsvetten samlar sig i mörka pölar.

Det gäller inte deklarationen. Skattemyndigheterna är goda nog att bevilja uppskov när det kniper.

I stället gäller det en vänlig inbjudan att delta i brittiska filmtidskriften Sight & Sounds världsomspännande enkät om historiens tio bästa filmer.

Tio filmer, inte elva eller tolv – eller hundra.

Tio stycken ur snart 120 år av rörliga bilder.

Gör tankeexperimentet själva, så får ni se hur lätt det är att välja, framför allt att välja bort.

Enkäten genomförs bara vart tionde år och Sight & Sound har varit vänliga nog att lämna frågan öppen om vilka kriterier man kan tillämpa. Kan exempelvis vara filmer som påverkat det egna sättet att se på filmens möjligheter. Kan alltså vara omvälvande filmupplevelser i största allmänhet.

Som om det skulle hjälpa.

Befinner mig just nu på filmfestivalen Crossing Europe i österrikiska Linz som medlem i en jury som bedömt ett antal dokumentärfilmer. Inga problem. Fyra mycket bra. Håll utkik efter dem.

Thomas Heinzes stillsamt satiriska och komiska Die Lage om påvens första officiella besök i hemlandet Tyskland och Erfurt förra året, eller snarare om de noggrant klockade förberedelserna och repetitionerna tills han själv helt kort åker förbi vinkande från sin vita popemobil.

Från hedersvakt till blomsterbarn, från rulla ut och rulla in röd matta till kardinalstransporter, från motorcykelformationer till läktarbyggen, allt i okommenterat stiligaste svartvitt.

Manuela Frésils oerhört starka Entrée du personnel (trailer) om slakteriarbetare i en nordfransk köttindustri: om det oavbrutet uppdrivna tempot, om redan i 20-årsåldern utslitna kroppar förvandlade till maskiner i ständigt upprepade handgrepp, om mardrömmarna som jagar arbetarna långt in i pensionen.

Carmen Losmanns futuristiska skräckkomedi Work hard – play hard om den blomstrande konsult/managment/coaching/teambuilding–industrin där människor jagas i omstruktureringens tecken, oavbrutet mäts och värderas av snömosiga frågeformulär och arkitektoniska nyordningar maskerade till ”kreativa mötespunkter”.

Fernand Melgars Vol spécial (trailer), till sist, som med stor ömhet och närvaro dokumenterar  människorna och deras villkor i ett boende – ett fängelse snarare – för utvisningshotade asylsökande just vid flygplatsen i Genève. Somliga av dem kan förbli där upp till två år, somliga har familj och arbete i Schweiz sen 10, 20 år. Både övervakare och övervakade är fast i en obönhörlig struktur, lika omänsklig som filmen är mänsklig. Den får vårt pris i kväll.

Och så var det listan.

Medan jag vandrar runt i Linz, med så många minnen av Hitlers en gång storslagna planer för den stad där han en gång gick i skolan och som var tänkt att bli tredje rikets både kulturella och industriella höjdpunkt tänker jag att Claude Lanzmanns Shoah måste med på listan.

Så blev den tretton filmer lång igen, enligt principen stryk en, lägg till två.

Hjälp!

De senaste tio åren har tillhört polisfilmen, men fler genrer knackar på den svenska studiodörren. På senare år har svensk film för första gången kunnat ståta med både fullgod vampyr- (Låt den rätte komma in) och gangsterfilm (Snabba cash). Har det blivit dags för övernaturliga rysare och övertydliga slashers?

Det rapporteras ju att svensk skräck trendar i alla former. Av de senaste fem årens svenska biopremiärer kan dock på sin höjd fyra klassas som skräckfilmer: Vampyrer, Låt den rätte komma in, Psalm 21 och Försvunnen. Men även om svensk skräck inte direkt besprutas med tillväxtmedel inne i systemet, finns det en undervegetation som har vuxit sig frodigare på senare år. Så pass att specialistsajten Spektakulärt sedan 2010 har tillräckligt med kandidater till ett pris för “bästa svenska långfilm inom science fiction, fantasy och skräck”.

Allt du behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, har Jean-Luc Godard sagt någon gång. Det har skräckentusiasterna tagit till sig, även om de vanligtvis föredrar andra dödliga vapen. Några svenska skräckfilmer som släppts direkt på dvd på sistone är Syner, Insane, Sektor 236 – Tors vrede och Marianne (bilden). Det är filmer gjorda “helt utan stöd och med ett stort hjärta för genren”, som det står på Facebook-sidan för Vittra som beräknas vara klar senare i år. Filmen marknadsförs med att Johannes Brost blir galen och även kommer att såga av ett människohuvud.

Även om filmerna i regel hemsöks av skådespeleri från helvetet, lyckas de alltså skylta med lite kändare namn på dvd-omslagen. I Sektor 236 – Tors vrede gör Fredrik Dolk mycket riktigt majestätisk entré från en militärhelikopter och i jämtländska Marianne spelar hemmasonen Peter Stormare en konfrontativ terapeut. Gemensamt för filmerna är att de – relativt sett – imponerar mest i sina specialeffektssekvenser, med ödsliga dramaturgiska transportsträckor däremellan. Noterbart för övrigt är att flera av filmerna, möjligen inspirerade av Trolljägaren, försöker exploatera nordisk mytologi.

Den svenska skräckfilmen har hållit sig i skymundan genom historien, men så har den heller aldrig passat in i kvalitetsfilmsbegreppet som dominerat svensk filmpolitik. Den befinner sig längst ner i hierarkin, möjligen med undantag för Victor Sjöströms Körkarlen och Ingmar Bergmans Vargtimmen, och har inte prioriterats av vare sig kulturbyråkrater eller filmkritiker. Uppriktigt sagt har den väl inte själv gjort mycket för att ändra på den saken, förrän Låt den rätte komma in visade att man kan vinna internationell prestige för något så gement som vampyrer.

Återstår att se om Måns Mårlind och Björn Stein kan upprepa succén med vad som ser ut att bli nästa svenska påkostade skräckproduktion, filmatiseringen av Anders Fagers Samlade svenska kulter. Om inte annat visar det styckvis bestialiska svenska deckarundret att det finns efterfrågan på blod. Och när till och med Norge lyckas producera en egen kioskvältare till slasherserie i Fritt vilt, kanske det är läge för hågade filmspekulanter att investera i spekulativ våldsfilm. Bäva månde kvalitetsfilmälskarna.