På fredag har Jafar Panahis This is not a film svensk premiär. ”Det är inte bara en värdig protest mot förtrycket – ironiskt etiketterad som ‘försök’ istället för ‘film’ – utan också en intressant reflektion om vad ett bildmakarförbud i praktiken innebär”, skrev jag bland annat i Aftonbladet tidigare i veckan.

This is not a film utvecklar sig till ett experiment i att regissera med andra medel. Panahi läser exempelvis högt ur sitt senaste manus så att publiken själva får skapa sina bilder. Han går vidare med att använda mattan i vardagsrummet och lite vit tejp för att gestalta öppningsscenen, i ett försök som för tankarna till Lars von Triers Dogville. Det är bilden av en bakbunden regissör som ställer sig framför kameran och blir performanceartist. I oktober fastställdes den sexåriga fängelsedomen mot Panahi för hans ”propaganda mot regimen”. Yrkes- och reseförbudet på 20 år står också kvar.

This is not a film aktualiserar frågan om hur man som konstnär egentligen ska förhålla sig till en förtryckande regim.

Ett annat omskrivet fall är den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Han har suttit fängslad, blivit mycket uppmärksammad i väst på sistone och även skrivit själv i Newsweek. I nya dubbelnumret av FLM skriver Shelly Kraicer om symbolstrider i den kinesiska blockbusterfilmen, men vi passar också på att uppmärksamma den oberoende filmen eller Ti Zhi Wai som den kallas i Kina. Utanför de statliga filmstudiorna arbetar filmskapare med att skildra dagens Kina och försöker inte minst i dokumentär form fånga samhällets snabba förändringar.

Frågan är om de arbetar på tillräckligt behörigt avstånd från staten och partiet. Vi nämner bland annat Zhao Liangs hyllade dokumentär Petition, som följer den tröstlösa kampen för rättvisa för dem som förfördelats av lokala myndigheter. Efter påtryckningar drog Zhao tillbaka filmen från filmfestivalen i Melbourne år 2009, vilket Richard Brody rapporterar ledde till en dispyt med just Ai Weiwei. Han lär inte lindra kritiken nu när Zhao enligt en artikel i New York Times håller på att bli en offentligt godkänd konstnär.

Medan Ai Weiwei söker öppen konfrontation med partiet, förespråkar Zhao andra metoder. Jag citerar samma stycke som Brody från New York Times-artikeln:

Mr. Zhao said that unlike Mr. Ai, he did not directly oppose the party, though his subjects, from oppressed peasants to drug-addicted rock musicians, live on China’s margins.

“China no longer needs a revolution, the kind of total revolution that completely disrupts society,” he said. “The costs are too high.”

“Actually, in the party, there is conflict between two camps,” Mr. Zhao added, referring to friction between liberals and hard-liners. “As social intellectuals, we have to cooperate with one faction within the party to defeat the other faction.”

Även i Iran råder delade meningar om hur man ska protestera mot förföljelsen av filmarbetare. Bland andra Mohsen Makhmalbaf och Bahman Ghobadi har uppmanat till bojkott av den iranska filmen, men inte fått sällskap av åldermannen Abbas Kiarostami som – åtminstone innan domen fastställdes – tvärtom verkar trött på att Jafar Panahi offerstämplas i väst. Själv löser han problemen med yttrandefriheten genom att göra film utomlands. Inte direkt ett alternativ för de iranska filmskapare som inte hunnit bli internationellt erkända eller faktiskt vill skildra livet under förtrycket.