Jacob Lundström

Dystert vykort

Po Tidholm skrev intressant i Aftonbladet inför premiären av The girl with the dragon tattoo om hur filmer skapar bilder av inte minst främmande platser. Och hur vi sedan reser dit som turister inte för att se hur det ser ut i verkligheten, utan snarare i hopp om att få uppleva en ”fiktiv parallellvärld”. Han nämnde både en resa till den utkonkonkurrerade kasionstaden Reno, som liknar en ”kuliss i en socialrealistisk amerikansk indiefilm”, samt det slående svenska filmturismexemplet Arn: ”Folk åkte till en plats som inte funnits för att höra historiska föreläsningar om en gestalt som aldrig existerat; en representation av den svenska historien.”

Det är en text som går att jämföra med Dan Hallemars Stockholmsessä i förra numret om hur filmer har färgat hans uppfattning av den egna hemstaden. I ledaren till samma nummer spekulerade vi i huruvida The girl with the dragon tattoo i framtiden kommer att fungera som ett ”minnesdokument över en hädangången trafikkarusell”. Men det går att konstatera att Slussen knappt syns till i filmen. Inte Blå bodarna. Ingen Gula gången. Det hade annars passat som hand i handske i David Finchers Stockholmsskildring, som jag skriver om i Aftonbladet idag apropå Tidholms text.

The girl with the dragon tattoo är nämligen en film som konsekvent väljer gammalt framför nytt och mörk bakgata framför pyntat shoppingstråk. Med tanke på hur måna våra lokalpolitiker var om att gå gästerna från Hollywood till mötes, är det kanske värt att fråga sig vilken slags reklam – på jargong: ”storytelling”, ”place branding”, ”destination marketing” – de egentligen får tillbaka. Men kanske kommer turisterna flockas i huvudstaden för att få uppleva berättelsen om folkhemmet som gått i stå från första parkett.

Efter repetitionen

Igår hade Ingmar Bergmans Persona premiär på scen – Jonas har recenserat i Expressen och Karoline Östman intervjuat regissören Hugo Hansén i nya numret. Det var spännande att se, även om det förtätade identitetsdramat kändes lite upplöst i teaterrymden – trots att scenen var inglasad.

Persona är långt ifrån den enda film som går att se på teater i höst. Snart har Kort möte premiär på Stockholms stadsteater och häromveckan gick Resa till Melonia (bilden) upp på Helsingborgs stadsteater. Tidigare i år sattes Vargtimmen upp på Dramaten och Paraplyerna i Cherbourg på Stockholms stadsteater. För att bara nämna några exempel.

I tidernas begynnelse försökte filmen förvärva legitimitet genom att åka snålskjuts på teatern. Dramatik som skrivits för scen skulle spelas upp framför kameran för att bevisa att filmen inte bara var visuella tricks och optiska gags utan också en seriös konstform. Ungefär ett sekel senare är det snarare teatern som sneglar mot filmen – knappast alltid för att skaffa sig kulturellt kapital, lika mycket som för att locka besökare. Det är lättare att få folk till teatern med hjälp av kända filmtitlar än med nyskriven dramatik. Ja, precis som Hollywood satsar våra teatrar på säkra kort – hellre remakes än originalkoncept.

Mycket intressant kan uppstå i krocken mellan de två medieformerna, men det som framför allt går förlorat när filmer blir teater är närbilden. Något som också var slående under Persona igår. Jag hoppas fortfarande på en revival för teaterkikaren.

Kamikazekulturarbetare

Idag startar Stockholms filmfestival. Vi kommer att lista tips och utfärda varningar under festivalen här. Två svenska filmer tävlar om bronshästen i år, Ruben Östlunds Play och Levan Akins Katinkas kalas. Jag har skrivit om den senare filmen i Aftonbladet idag, med utgångspunkt i Whit Stillmans 90-talstrilogi (och ställer den sedan också mot Joachim Triers förebildliga Oslo 31 augusti). Precis som Stillmans filmer gör Katinkas kalas anspråk på att fånga tidsandan efter historiens slut genom att göra studiebesök hos en grupp privilegierade unga vuxna.

Men Metropolitan, Barcelona och The last days of disco var sedesskildringar snarare än sociala satirer och det är svårt att inte tycka om de roliga rollfigurerna som befolkar dem. Men sedan Stillmans debut 1990 har den ironiska generationen blivit självironisk, vilket i Katinkas kalas får den för underhållningsvärdet trista konsekvensen att rollfigurerna inte längre får säga smartroliga utan bara dumfåniga saker.

”Ett gäng hipsters som tillhör ett slags kulturell överklass samlas för att fira sin vän Katinkas födelsedag. Det är kärt återseende och skön stämning på kalaset”, står det i filmbeskrivningen på distributören Folkets bios hemsida. Vi förväntas med andra ord tycka att människorna i filmen är ett gäng löjliga figurer.

Här återfinns bland annat en hjärtlös gallerist, en blaserad konstnär som ska släppa en singel på ett tyskt skivbolag och en misslyckad dokumentärfilmare som försökt göra film om en afrikansk invandrare vid namn Debbie.

Precis som i Johan Klings Puss är det den uttråkade och bortskämda kulturarbetaren som är driftkuckun i Katinkas kalas. Intressant nog med tanke på att människorna som ligger bakom filmerna själva är kulturarbetare. Varför detta behov av att driva med sig själv? Som om den främsta tjänst man kunde göra världen vore att inte ta sig själv på allvar. Resultatet av den bekväma självdistansen är en film som liksom meningen “jag är en ironiker” upphäver sig själv.

Protestkonst

På fredag har Jafar Panahis This is not a film svensk premiär. ”Det är inte bara en värdig protest mot förtrycket – ironiskt etiketterad som ‘försök’ istället för ‘film’ – utan också en intressant reflektion om vad ett bildmakarförbud i praktiken innebär”, skrev jag i Aftonbladet tidigare i veckan.

This is not a film utvecklar sig till ett experiment i att regissera med andra medel. Panahi läser högt ur sitt senaste manus så att publiken får skapa sina inre bilder, han går vidare med att använda mattan i vardagsrummet och lite vit tejp för att gestalta öppningsscenen, i ett försök som för tankarna till Lars von Triers Dogville. Det är bilden av en bakbunden regissör som ställer sig framför kameran och blir performanceartist.

I oktober fastställdes den sexåriga fängelsedomen mot Panahi för hans ”propaganda mot regimen” och yrkes- och reseförbudet på 20 år står också kvar. Med This is not a film aktualiserar han frågan om hur man som konstnär bör förhålla sig till en förtryckande regim.

Ett annat omskrivet fall är den kinesiske konstnären Ai Weiwei som har suttit fängslad, blivit mycket uppmärksammad i väst på sistone och även skrivit själv i Newsweek. I nya dubbelnumret av FLM skriver Shelly Kraicer om symbolstrider i den kinesiska blockbusterfilmen, men jag passar också på att uppmärksamma den oberoende filmen eller Ti Zhi Wai som den kallas i Kina. Utanför de statliga filmstudiorna arbetar filmskapare med att skildra dagens Kina och försöker inte minst i dokumentär form fånga samhällets snabba förändringar.

Frågan är om de arbetar på tillräckligt behörigt avstånd från staten och partiet. Jag nämner bland annat Zhao Liangs hyllade dokumentär Petition, som följer den tröstlösa kampen för rättvisa för dem som förfördelats av lokala myndigheter. Efter påtryckningar drog Zhao tillbaka filmen från filmfestivalen i Melbourne år 2009, vilket Richard Brody rapporterar ledde till en dispyt med just Ai Weiwei. Han lär inte lindra kritiken nu när Zhao enligt en artikel i New York Times håller på att bli en offentligt godkänd konstnär.

Medan Ai Weiwei söker öppen konfrontation med partiet, förespråkar Zhao andra metoder. Jag citerar samma stycke som Brody från New York Times-artikeln:

Mr. Zhao said that unlike Mr. Ai, he did not directly oppose the party, though his subjects, from oppressed peasants to drug-addicted rock musicians, live on China’s margins.

“China no longer needs a revolution, the kind of total revolution that completely disrupts society,” he said. “The costs are too high.”

“Actually, in the party, there is conflict between two camps,” Mr. Zhao added, referring to friction between liberals and hard-liners. “As social intellectuals, we have to cooperate with one faction within the party to defeat the other faction.”

Även i Iran råder delade meningar om hur man ska protestera mot förföljelsen av filmarbetare. Bland andra Mohsen Makhmalbaf och Bahman Ghobadi har uppmanat till bojkott av den iranska filmen, men inte fått sällskap av åldermannen Abbas Kiarostami som – åtminstone innan domen fastställdes – tvärtom verkar trött på att Jafar Panahi offerstämplas i väst. Själv löser han problemen med yttrandefriheten genom att göra film utomlands. Inte direkt ett alternativ för de iranska filmskapare som inte hunnit bli internationellt erkända eller faktiskt vill skildra livet under förtrycket.

Status quo

Statsvetaren Francis Fukuyama fick utstå en hel del kritik när han 1992 famöst fastslog att historien var slut. Men har inte våra föreställningsvärldar givit honom rätt? Var finns berättelserna om hur allt skulle kunna ändras?

Har skrivit i Afonbladet om kapitalistisk realism på vita duken. Begreppet är hämtat från Mark Fishers bok med samma namn som utkom på svenska tidigare i år. Han har i sin tur hämtat definitionen från Slavoj Zizek eller om det är Fredric Jameson: ”Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.”

Kapitalistisk realism är inte detsamma som realkapitalism (hur kapitalismen faktiskt fungerar till skillnad mot hur den beskrivs i teorin). Istället sätter begreppet fingret på den ideologiska dimensionen av världsordningen efter murens fall. ”Vi har det i alla fall bättre än i Sovjet.” Mycket mer rosenskimrande än så behöver inte försvarstalet för kapitalismen låta och snarare än propaganda som utlovar guld och gröna skogar syftar den till att göra oss imunna mot utopier.

”Denna ‘realism’ liknar det deflationsdrivande perspektivet hos en deprimerad människa som tror att varje positivt tillstånd, varje hopp, är en farlig illusion”, skriver Fisher. Själv nämner han bland annat om Children of men från 2006 och menar att den politiska hopplösheten var ett faktum långt innan finanskrisen.

Intressant nog skrev jag texten samtidigt som Occupy Wall Street-rörelsen började ta form. Och det är när status quo chockas, när en djup ekonomisk kris gör att vi inte blunda för sakernas tillstånd, som det uppstår utrymme för andra berättelser. Vilket narrativ blir dominerande?

Bildligt talat

Årets Nobelpris i litteratur har föranlett diskussioner på redaktionen om hur man bäst bildsätter poesi. (Leif Zern är inne på motsvarande funderingar i DN i sin recension av en vältajmad iscensättning av Tranströmer-dikter: ”Jag får femtiotalets absurdism i tankarna. Möjligen en olöst konflikt mellan teater och poesi.”) Avskräckande exempel har stått som spön i backen på tv sedan det blev klart att Tomas Tranströmer är årets pristagare. Snabba inslag i nyhetssändningar där någon rad som hastigast reciteras och interfolieras med biografiska fakta, gör knappast hans kondenserade knappordiga dikter rättvisa. Begränsat utrymme för konstpauser och tid för eftertanke.

I ett arkivklipp från 1978 i Kulturnyheterna sitter Tranströmer själv och läser innantill vid ett köksbord. Som tittare har man med andra ord poeten rakt framför sig, man ser att orden kommer från hans mun. Ett annan variant är att helt enkelt filma av ett bokuppslag. Eller tv-anpassa dikternas originalformat, det vill säga återge dikterna som text mot företrädesvis svart bakgrund, gärna med ett dovt piano på ljudspåret.

Någon bildpoesi är det alltså sällan tal om. Men likaväl som romaner och pjäser har översatts till vita duken genom historien har dikter blivit föremål för filmatiseringar med varierande strategier.

Jan Troell berättar till exempel om sin kortfilm Nyårsafton på skånska slätten, baserad på dikten av A.U. Bååth, i Kurt Mälarstedts aktuella biografi: ”Det var väldigt inspirerande, jag filmade helt enkelt innehållet rad för rad. Det blev en stämningsfilm, men jag fattade ganska snart att det inte går att  läsa upp en dikt och samtidigt se precis samma bilder som orden beskriver. Så jag tog helt enkelt bort dikten och behöll bilderna.”

Vilka är era bästa exempel på filmatiserad poesi?

Likstelhet

Filmens död är på allas läppar och vi har kanske bidragit till den dystra stämningen. I nummer 11 publicerade vi ett utdrag ur Jan Holmbergs sorgebok Slutet på filmen. O.s.v. som angav filmremsans bedrövliga material och den irreversibla digitaliseringen som huvudsakliga dödsorsaker.

Cineaster är nu inte ensamma om att se slutet nuförtiden. Förra veckan skrev Anders Johansson en artikel i Aftonbladet om romanens haltande hälsa, med anledning av DN:s stora romanomröstning. Johansson hävdar att romanen har blivit objektivt irrelevant i vår tid. ”En litteraturvetarkollega frågade retoriskt varför man ska läsa samtida romaner om man inte har läst allt Balzac har skrivit”, skriver han och menar att dagens svenska romanproducenter inte har så mycket omvälvande nytt att tillföra. ”Hur många romanpriser som än delas ut, hur många hyllande recensioner som än skrivs, hur många upplagor som än trycks kan inget dölja den stelnade formen.”

Till skillnad från filmen är det inte själva teknologin som påskyndar slutet för romanen, utan något mer svårdefinierbart. Böcker skrivs precis som tidigare på tomma ark, även om verktygen i produktionsprocessen bytts ut över tid och digitala ordbehandlare kan inspirera andra slags texter än dem som skrevs med penna på papyrus. Optimisten insisterar därför på att det nu precis som tidigare bara är fantasin sätter gränser för vad författaren hamrar ner. Som Björn Wiman försvarade romanen mot Johansson i DN: ”I en roman kan man göra vad som helst. Bara man gör det bra.” Johansson svarar honom i sin tur här.

Och filmen då? Jo, det går att hitta många exempel på att digitaliseringen vitaliserat de rörliga bildkonsterna. Kanske är det bara inte inom långfilmen som omvälvningarna kommer att äga rum. Det går dock att komma på sådant som sålt ut biografer men i själva verket varit uttryck för vad Steve Shapiro kallat ”post-cinematic”. Det vill säga, vårt nuvarande digitala tillstånd, där 1900-talets viktigaste medium inte längre är en ”cultural dominant”.

I den italienska filmtidskriften La furia umana återfinns ett rundabordssamtal med bland andra Shapiro om ett slående sådant exempel: Paranormal activity. Postfilmiska filmsuccéer som har producerats med hjälp av digital teknologi, till betydligt lägre kostnad än regelrätt film, och som dessutom inkorporerar själva teknologin i handlingen.

Det är inte en direkt motsvarighet till de läsupplevelser som Johansson trots allt lyfter fram som intressanta, men det finns beröringspunkter i reflexiviteten. Lars Noréns En dramatikers dagbok och Eric Ericsons Brev till samhället är båda böcker som inkorporerar produktionen av fiktionen i handlingen. Något som osäkrar den stelnade formen.

Helvetet och andra känslor

Liljevalchs konsthall gläntar på helvetets portar i sin nya utställning. Den infernaliska upplevelsen är kanske inte bokstavlig i alla utställningsrum, men sedan är också helvetet ett begrepp som brukar användas bildligt. Som mörker, kort och gott. Helvetet får här representeras av såväl krigets verklighet i Jenny Holzer ljusinstallation som livlösa rymdmotiv i målningar av Glenn Brown.

Spretigt minst sagt. Bästa mörkerkänslan återfinns i 1800-talsromantikern Marcus Larssons Brinnande ångbåt och Roj Fribergs svarta rum med undergångsteckningar.

Utställningens videoverk, vid sidan om den kinesiske konstnären Sun Xuns symbolmättade animationer, är Tracey Moffatts Doomed från 2007. Det är en ihopklippt kavalkad av katastrofer från Hollwyood. Det börjar som en skakning i scenografin och går snart snabbt utför. Allvarliga blåsväder, illasinnade utomjordingar och allehanda explosioner i högt tempo ljudsatt av dunkande musik. Vår fascination av katastrofens klimax, och dess ögonblickliga memento mori, framgår med all önskvärd tydlighet.

Denna typ av collagekonst får år 2011 samtidigt finna sig i att påminna om de videomontage som är vardagsmat på Youtube, uppladdade av anonyma användare istället för profilerade konstnärer.

Uppdatering: Jonas Thente ser ett paradisiskt helvete.

Arabiska bilder

Mycket spännande för Skånes filmintresserade att hålla ögonen på dessa dagar. Fantastisk filmfestival håller på för fullt i Lund och på fredag tar Malmö Arab film festival över stafettpinnen. Visas görs bland annat Rachid Boucharebs Outside the law. Passar på att rekommendera artiklarna i vårnumrets special om den arabiska filmen: Wael Khairy tar tempen på Egypten, Eva af Geijerstam skriver om Algeriet och Tunisien och Jonas Holmberg besöker Libanon.

Fåraslaktare

För fyra år sedan fick Charles Burnetts debutfilm Killer of sheep från 1981 amerikansk biopremiär. Musikrättighetsproblematiken hade slutligen klarnats ut. Samma år släpptes den på dvd och jag intervjuade Burnett till premiärnumret av FLM. Något att läsa inför Cinematekets visning av Killer of sheep imorgon på Victoria i Stockholm.

FLM 2012

Designed by WPSHOWER

Powered by WordPress