Jonas Holmberg

Den skrattande polisen

Det är få saker som är så irriterande som en bra film som tyngs av helt uppenbara brister som skulle vara väldigt lätta att komma till rätta med. Några snabba klipp med saxen, och Maïwenns Polis (★★★☆☆) skulle vara ett starkt, övertygande drama.

Det som borde tas bort: Kärlekshistorien mellan fotografen (spelad av Maïwenn själv) och en av poliserna. Speciellt scenen där polisen tar av henne glasögonen och släpper ut hennes tantfrisyr till sexigt svall. Egentligen – vilket också Helena Lindblad är inne på  – allt med fotografen över huvud taget. De flesta scener från polisernas hemmaliv. Och viktigast av allt, det häpnadsväckande usla slutet, som är svårt att se som något annat än sämsta sortens melodramatiskt effektsökeri.

Det är synd, för det är mycket i Polis som är riktigt bra. Exempelvis det som Emma Gray Munthe lyfter fram som filmens största problem: att poliserna inte beter sig fläckfritt trots att det är meningen att vi ska vara på deras sida. Möjligen lockar den ”komiska” scen (jag utgår från att det är den som Emma syftar på) där den samlade poliskåren hånskrattar åt en tonårstjej som sugit av en kille för en mobiltelefon, fler instämmande skratt i en fransk biosalong. Men scenen är så utdragen och överdriven, att den inte bara möjliggör, utan faktiskt kräver en motsatt läsning av åskådaren. Det är kanske tänkt att övergreppet ska vara lite roligt, men de dröjande bilderna på den förnedrade tjejens ansikte kan inte tillåta någon att tycka att det bara är just det.

Kort sagt: att våra hjältar poliserna beter sig dåligt, gör inte filmen dålig. Filmens styrka är vardagsskildringen, och inte minst just hur polisernas inbördes relationer och humör hela tiden avspeglar sig i hur de bemöter barnen som råkat ut för sexuella övergrepp. Ibland är de kloka och inkännande, ibland våldsamma och respektlösa. Givetvis är de sexister (vem trodde nåt annat om lagens väktare?). Inte ens i Île-de-France är en polis en ö.

Avslutningsvis, kan inte låta bli lite anekdotbaserad, regissörsbiografisk läsning. I listform.

1976: Maïwenn Le Besco föds (japp, hon är storasyster till regissörskollegan Isild Le Besco som gjort de inkännande barndomskildringarna 1/2 price och Charly).

1981: 5 år gammal spelar Maïwenn ett offer för sexuella övergrepp i Jean Beckers Den dödliga sommaren.

1989: 13 år gammal blir Maïwenn kär i den 17 år äldre Luc Besson.

1993: 16 år gammal gifter sig Maïwenn med Luc Besson och de får en dotter.

1994: Maïwenn gör en biroll som prostituerad i Luc Bessons Leon, en fin, ömsesidig kärlekshistoria mellan en 12-årig tjej och en vuxen man.

2011: Maïwenn gör en film om pedofilroteln i Paris.

Slutsatser och startsladdar

Stumfilmsskojaren Georges Méliès är lite överallt just nu. Snart går Martin Scorseses Méliès-hyllning Hugo Cabret upp på svenska biografer. På Stefan Larssons Dramatenuppsättning av Fanny och Alexander står hans kända månansikte modell för ett par löjeväckande masker som sätts på de strikta kvinnorna i Biskopsgården. Och på Bonniers Konsthall har just Resan till månen, filmen som månansiktet med raketen i ögat är hämtad från, givit namn till deras stora utställning om relationen mellan filmen och konsten.

Utgångspunkten är att digitaliseringen dödat filmen, och att vi nu försöker minnas och sammanfatta vad som hänt under de senaste seklet. Ett sätt att blicka tillbaka demonstreras av Rosa Barba i verket Stage archive, där hon har samlat ihop startsladdar, alltså filmremsebitar, ofta med siffror, som finns i början på en film för att underlätta hanteringen, och låter dem löpa i loop i en form som för tankarna till en filmrulle. Startsladdarna kommer från olika tider och länder, men eftersom det inte är särskilt lätt att skapa mening av alla siffror, färgfält och firmanamn är verket är en historieskrivning som man nog behöver vara maskinist eller arkivarie för att till fullo kunna tillgodogöra sig. Men även för oss som sällan sett en startsladd snurra tidigare är det ett roligt verk.

Generellt är Resan till månen en mycket sevärd utställning, där det framför allt är två verk som sticker ut: Lindsey Seers pseudodokumentära Extramission 6 (Black Maria) (★★★★☆) som beskriver hur konstnären som barn förvandlade sig själv till en mänsklig kamera genom att stoppa ljusskänsligt fotopapper i munnen, och Demolition man-regissören Marco Brambillas småskaligt bombastiska actionfilmsspektakel Evolution (Megaplex) (★★★★☆). Jacob och Malena Janson tar upp just dessa intressanta verk i nummer 16 som går till tryck om någon timme.

Men frågan är vad syftet är med att slänga in några stumfilmsklassiker – givetvis Méliès Resan till månen, samt Vertovs Mannen med filmkameran och Chaplins Bakom kulisserna – i utställningen. Speciellt som de inte projiceras, utan presenteras på videomonitorer. Att i konstsammanhang visa filmer på video (och sedan presentera dem som ”film”) är väldigt vanligt men, vilket Jan Holmberg är inne på i Slutet på filmen, lite som att tejpa upp en fyrfärgsreproduktion av Mona Lisa och presentera det som ”olja på duk”. Den slappa hanteringen är lite pinsam för en i övrigt så materialmedveten utställning.

Filmhistorieskrivning(ar)

Det har funnits många böcker som berättar filmens historia, men än så länge nästan inga filmer. Man kan sitta i ett rum och skriva en bok om film, men för att berätta om hur en flimrande viktoriansk nymodighet blev en global konstform i en film, måste man resa över världen, kånka sin utrusning genom Kina och Los Angeles, till Tokyo och Bombays gator, till de urbana ravinerna i New York, filmskolorna i Paris, till Eisensteins Moskva och Bergmans Sverige.

I en intervju i Indewire beskriver Mark Cousins hur arbetssamt det har varit att sammanställa sin filmhistoriska genomgång The story of film: an oddysey, en berättelse om hur filmen blev 1900-talets dominerande konstart som klockar in på 15 timmar, och därmed i omfång vida överglänser Jean-Luc Godards föregångare Histoire(s) du cinéma som bara var fyra och en halv. I helgen, med start imorgon klockan sex, visas The story of film: an oddysey i 15 delar på Cinemateket.

Grattis, Harriet!

Sveriges största nu levande filmstjärna och en av våra främsta skådespelerskor genom tiderna fyller 80 år. Grattis!

Sommarnattens leende, 1955.

Kvinna i leopard, 1958.

Att älska, 1964.

Tvärbalk, 1967.

Viskningar och rop, 1973.

Dogville,2003.

Pedofili, otrohet och barnmisshandel

De senaste tre kvällarna har jag skrivit mer om teater än film, men till mitt försvar måste jag påpeka att alla tre föreställningarna har filmkoppling.

Begravelsen på Folkteatern i Göteborg (min recension här) är en uppföljare till Festen som Thomas Vinterberg skrev direkt för scen. Tyvärr dras den med samma problem som otaliga filmuppföljare: istället för att fördjupa och utveckla så försöker man kopiera framgångsreceptet, fast drar på med en ännu högre hemskhetsväxel. Dessutom användes vid ett tillfälle en jättekonstig och malplacerad videoproduktion: när en man misshandlade en annan man till döds så projicerades nåt slags blodkaskadbilder i ultrarapid bakom själva slagsmålet. Samtidigt som näven träffade käken fick man alltså se hur blodet sprutade, i stiliserad fontänform just bakom. Dum och ful lösning på våldsproblematiken tycker jag.

Den Colin Nutley-regisserade Kort möte på Stadsteatern i Stockholm var förvisso ingen film från början, Noel Coward skrev den som en enaktare under titeln Still life, men den har framför allt blivit känd under titeln Kort möte genom David Leans fantastiska filmversion. Se den istället, för uppsättningen med Helena Bergström och Jakob Eklund iställlet för Celia Johnson och Trevor Howard var helt hopplös.

Igår såg jag slutligen Stefan Larssons Fanny och Alexander på Dramaten. Min text blev en reflektion om scenografins kopplingar till förfilmiska bildteknologier. Jag var generellt road och tyckte att pjäsen var bra.

Fnissigt förresten i salongen när Carl bråkade med sin bedragna tyska fru och gnällde på att hon inte lärt sig svenska efter alla år i landet. Scenen i sig var en av föreställningens svagaste, men blev ändå roligast av allt. För i publiken satt kung Carl och hans tyska fru Silvia.

GIFF: Anne Émond & the modern lovers

Den moderna tiden får mig att må illa.
Den moderna kärleken får mig att må illa.
Den moderna kvinnan får mig att må illa.
Det är som om ni vore killar.

Så charmigt uttrycker sig den misslyckade konststudenten Nikolai i Night #1 efter att ha ropat tillbaka sitt engångsligg Clara som försökt smita hem på morgonen utan att säga hej då. Lite senare hånar han henne för att hon har gjort abort och håller fast henne när hon sårad försöker springa därifrån. Sedan finner de varandra genom att i tur och ordning monologisera om sina usla liv. Han pratar om sin arbetslöshet. Hon reciterar sin favoritroman och påpekar att hon är feminist.

Nu låter det kanske som att Night #1 (★★☆☆☆) är en helt hopplös film, men under de trettio första minuterna var kanadensiska regissören Anne Émonds debutfilm väldigt lovande. En suggestivt skuttande nattklubbssekvens i ultrarapid följdes upp av en lång, välgjord sexscen (jo, erektionen var äkta bekräftade Émond under frågestunden efter visningen). Men så fort det älskande paret öppnade munnarna för annat än oralsex föll filmen dessvärre ganska platt.

Night #1 försöker skildra hur två människor plötsligt kommer nära varandra, men utgår från att det mest effektiva sättet att etablera en genuin relation är att i tur och ordning hålla föreläsningar om sina eländiga liv. Som om relationsskapande bara handlade om informationsförmedling. För mig kräver en kärleksfilm lite mer tvåstämmighet.

GIFF: Sött sa kycklingen om plommonen

Jag gillade verkligen Marjane Satrapis och Vincent Parronauds Persepolis (precis som Farnaz Arbabi som skrev bra om den i första FLM någonsin), så därför blev jag besviken på duons nya samarbete Chicken with plums, en saga om en livstrött violinist. Precis som Persepolis är den baserad på ett seriealbum av Satrapi.

Ett ständigt problem med frukt i maten är att det lätt blir lite väl sött, och eftersom det Amelie-gulliga tilltalet inte balanseras med särskilt mycket svärta (trots att det handlar om ett självmord!) så är Chicken with plums (★★★☆☆) tyvärr inget undantag. Dessutom blev språket ett problem för mig. De pratar franska i Iran i Persepolis också, men i en animation gick det på något sätt att acceptera. I Chicken with plums är det svårare, speciellt som även skådespelarna är franska. Och eftersom jag redan hade irriterat mig lite på Amelie-stilen blev jag bara trött när Jamel Debbouze dök upp och började säljsnacka om ädelstenar och opium i en diversebutik.

Filmsverige i chock: Ingen svensk på Vanity fairs Hollywoodomslag

Filmsverige befinner sig i chock. Vad håller Vanity Fair på med? Just när Svenska Filminstitutet, SVT och kvällspressen kommit överens om att det inte finns något som är hetare än svenskar i Hollywood just nu, så har tidskriften mage att undlåta att välja någon svensk skådespelare till omslaget på deras årliga Hollywoodnummer. På Hollywoodnumrets omslag avbildas alltid de som tidningen gissar kommer bli de hetaste filmstjärnorna nästa år. Noomi Rapace var visserligen med redan förra året, men var är Alicia Vikander? Helena Mattsson? Malin Åkerman? En hård törn för den svenska flaggviftande självbilden.

GIFF: Filmverkstan

Som ett svar på ett radikalt kulturpolitiskt klimat med demokratiserande ambitioner grundade SFI och SR tillsammans Filmverkstan 1973. Filmverkstan var tänkt som ett resurscentrum för filmproducerande amatörer, och vem som helst kunde få handledarassistans och tillgång till smalfilmskameror, strålkastare och klippbord. Mellan 1973 och 2001 producerades cirka 400 fimer på Filmverkstan. Bland de mest kända verkstadsarbetarna märks Gunvor Nelson och Daniel Lind Lagerlöf, men de flesta var långt mindre namnkunniga. Filmerna visades ofta i tv – SR (och senare, efter omorganisationen av public service, SVT) var ju medfinansiär – men distribuerades också via bland annat Filmcentrum, hembygdsgårdar och politiska föreningar.

På festivalen visas två retrospektiv med Filmverkstan-filmer, utvalda av filmvetaren John Sundholm som forskar om Filmverkstan vid Karlstad universitet. Sundholm introducerar även visningarna förtjänstfullt. Jag såg det av programmen som rubricerats som ”Animation” (även om 3 av 8 filmer inte egentligen var animationer). Bäst var, utöver Gunvor Nelsons briljanta Stockholmsskildring Frame line som jag sett tidigare, Johan Hagelbäcks dryckesskröna Returglas och Lilian Domecs fina Höghuset, där regissören småpratar om arkitektur och teckning samtidigt som animationen växer fram. Charmigt och smart. Den märkligaste filmen i programmet var Nina Jouchims och Olle Hedmans Film no. 9 som bara bestod av svarta och vita rutor. Problemet med sådana enfärgade filmer (andra exempel är Derek Jarmans Blue och en Marguerite Duras-film bestående av svartruta som jag inte minns namnet på nu) är att de med tiden, såtillvida att de lagras och visas på filmbas, tenderar att snarare bli studier av olika stadier av repigt filmremseförfall än av monokroma effekter.

2001 lades Filmverkstan ner och ersattes av de regionala resurscentrum som finns här och var i landet. Dessa har ett större fokus på pedagogik och vad man med idrottsspråk brukar kalla ”talangutveckling”.

GIFF: Aggressiva elallergiker och backlashen mot vidbilden

Större delen av dagen har gått till att genom detektivarbete spåra upp den väska som garderobiärerna på Rivertons festivalbar hade lämnat ut till fel person igår natt. (Efter mycket deckarjobb visade det sig att den skyldiga var Nudisten-regissören My Sandström. Vi bytte tillbaka vid fontänen på Järntorget.) Men lite film har jag ju hunnit se också.

Började med den Oscarsnominerade (Istället för abrakadabra) kortfilmsskämtaren Patrik Eklunds harmlöst skruvade fullängdsdebut Flimmer (★★☆☆☆), som man skulle kunna beskriva som en kontorsfetischistisk rekvisitakomedi i I rymden finns inga känslor-stil, fast med brun istället för röd som allenarådande accentfärg. Flimmer var rätt trist, och det märkligaste var att den hade så många beröringspunkter med den ett par år gamla Sound of noise. Ola Simonssons och Johannes Stjärne Nilssons slagverkssymfoni slutar med att en terrorgrupp bestående av trummisar i utanförskap mörklägger en hel stad genom att sabotera en kraftverksledning. I Flimmer är det en terrorgrupp bestående av elallergiker i utanförskap som mörklägger en hel stad genom att sabotera en kraftverksledning.

Sen såg jag ett kortfilmsprogram i den lilla Filmverkstan-serien (skriver mer om det i ett separat inlägg) och Alexander Sokurovs Faust (★★★★☆), som är en ganska krävande dialogtung tolkning av Goethes klassiska drama. Filmen är fotograferad med superklart djupfokus i ett närmast kvadratiskt format med rundade hörn. Med Andrea Arnolds än mer kvadratiska Wuthering heights (1.33:1 att jämföra med Fausts 1.37:1 och de vanligaste bioformaten 1.85:1 och 2.39:1) i åtanke är det tydligt att vi kan se en reaktion mot vidbildshegemonin, just som den sista svensken hunnit installera widescreen-tv i vardagsrummet. En gång dömde montagemästaren Sergej Eisenstein hånfullt ut vidbildsformaten som ”gjorda för att fotografera ormar, inte människor”. Eftersom Arnolds och Sokurovs filmer är två av de senaste årens vackrare, kan vi kallt räkna med fler vidbildsskeptiska ormformatsfobiker framöver. Släng inte din tjocka 4:3-tv riktigt än.

FLM 2012

Designed by WPSHOWER

Powered by WordPress